(5) Waterworld
Drömmarnas fält, JFK och Dansar med vargar i all ära men det är något väldigt visst med megafloppen Waterworld och hela dess bisarra ton, som gör att jag återkommer gång-på-gång. Prince of Thieves-regissören Kevin Reynolds fick i uppdrag av Costner (som här var som allra störst och därmed filmvärldens starkast lysande och mest välbetalda stjärna) att göra en Mad Max på vatten och efter att hela den rostpräglade ön som de byggt på havsytan två sjömil utanför Hawaiis kust, uppgick budgeten under upp byggnaden av en reservkopia till absurda summor. Waterworld är på flera sätt ett pekoral men det är också en storslaget minnesvärd, originell film med märkligt underbar ton som pendlar mellan gravallvarligt cool (Costner) och buskis-aktigt fjantig (Hopper). Just därför älskar jag den och just därför älskar jag hur Kevin tolkar sin roll, här.
(4) De omutbara
Han sprudlar av ungdomlig energi, intensitet och otrolig närvaro den gode Costner, i rollen som Elliot Ness som under Amerikas förbudstid ger sig på jakt efter den fruktade maffiabossen Al Capone. Brian De Palma gör ett hästjobb här med en fascinerande historia och även om det finnes 80-talsklyschor här, som staplas på varandra, så är det en tight och hård film där Costner är suverän.
(3) Bodyguard
Star Wars-författaren Lawrence Kasdans söliga 90-talstripp om livvakten Frank Farmer som får i uppdrag att skydda sångerskan Rachel Marron, är på flera sätt dränkt i fånig nepotism och småskaligt melodrama, men också supercharmig i hur stereotypiskt förutsägbar och genuin den är. Jag älskar Bodyguard, såg den orimligt många gånger under 90-talet och anser att Costner sällan har varit bättre än här. Hans strama, sammanbitna, stoiska tolkning av Farmer fungerar väldigt väl mycket tack vare hans sätt att framstå som tuff men samtidigt sårbar.
(2) Mr. Brooks
Costners miljardär-VD som på fritiden pysslar med godtyckligt utvalda seriemord utgör grundkärnan i det jag anser vara en av thrillergenrens mest bortglömda, underskattade pärlor. Ni är det förvisso William Hurt i rollen som den "onda" delen av Brooks bipolära schizofreni som är bäst i den här filmen men Costner är samtidigt superb som familjefarsan som helst av allt bara vill vara vanligt normal men slits in i sina mörka begär, för att ens kunna hålla sin välpolerade fasad uppe.
TIDERNAS BÄSTA COSTNER:
(1) Open Range
Som en reaktion på hur löjeväckande Costners ansåg att språket och språkbruket i Deadwood var, gjordes Open Range som på flera sätt är en av de bästa westernrullarna som någonsin gjorts. Costner regisserar sig själv här likväl som den ytterst rutinerade Duvall och han gör det med ruskig stilsäkerhet som i kombination med hans hårdföre men mänsklige kofösare Charley, bygger en genuint superb premiss.