(5) Ett oanständigt förslag
I rollen som den karismatiske, cool-lugna men uttråkade miljardären John Gage erbjuder han det luspanka arkitektparet David & Diana tio miljoner kronor för en natt med Diana. David, vars drömhus är på väg att rivas innan det ens färdigställts, övertygas av sin fru att tacka ja till erbjudandet och där hamnar vi som publik, i et moraliskt absurt litet drama som på flera sätt är löjeväckande sett till premiss. Men trots detta älskar jag den här filmen och har så gjort sedan jag köpte den på Laserdisc 1994. Redford utstrålar det där självsäkra, kalkylerade, rutinerade lugnet i rollen som Gage som agerar perfekt kontrast till Woody Harrelsons neurotiske, desperata David.
(4) Tre dagar för Condor
Redfords pressade CIA-spöke Turner är i slutändan rena rama stilstudien i högeffektiv intensitet och perfekt närvaro i Sydney Pollack plågsamt bortglömda spionthriller. Inte nog med att Robert här är orimligt stilig i sin uppvikta trenchcoat-krage, han ger rollen djup, driv och har ett så naturligt sätt att leverera repliker på att han äger varenda bildruta.
(3) Blåsningen
1973 års actionkomedi The Sting parade ju ihop Redford med den nio år äldre Paul Newman och även om delar idag framstår som rena teaterpjäsen och även om Redford medverkat i bättre filmer, är det svårt att värja sig mot all den karisma som han bjuder på i denna klassiker. Johnny Hooker är den hetlevrade ynglingen som går på hjärta snarare än hjärna medan Newmans mer luttrade Henry Gondorff agerar motpool. Precis som i Butch Cassidy är kemin dessa herrar emellan alldeles rasande bra.
(2) Alla presidentens män
Som den ena halvan av journalistduon vid Washington Post som grävde hål i den till synes vattentäta skandal som fick president Nixon omvald under hösten 1972, gör Redford här sin näst bästa roll. Roberts tolkning av den sluge, ambitiösa och något sammanbitna Bob Woodward är genomgående strålande och hans kemi med Dustin Hoffman är fenomenal.
REDFORDS BÄSTA FILM:
(1) Mannen som kunde tala med hästar
Redford hade den där sällsynt effektiva förmågan att likt McQueen, Brando och Newman låta sin karisma och charm bidra till en närvaro på vita duken som gjorde honom till en av de där verkligt stora filmstjärnorna som ibland inte behövde säga något, bara vara - bara finnas med, i bild. Ingen film visar upp detta och Redfords förmåga att spela stramt och sammanbitet sårbart samtidigt som han var obevekligt luttrad och hård, än hans Tom Booker i hästdramat där Scarlett Johansson gjorde skådespelardebut. Jag älskar den här filmen och jag anser att Redford aldrig varit bättre.
Vilka är dina fem favoriter?