Idag släpps Insidan ut, Pixars femtonde film i ordningen, på DVD och Blu-ray i Sverige. I samband med detta tänkte jag passa på att rangordna studions bästa respektive sämsta filmer i en tvådelad artikelserie där vi börjar på plats femton för att sedan jobba oss ner till den åtråvärda förstaplatsen där den bästa Pixar-filmen ska koras. Ingen lätt uppgift. Den Disneyägda animationsstudion som skapat filmmagi i långfilmsform ända sedan tidigt 90-tal har bjudit oss på många oförglömliga ögonblick genom åren och släppt det ena mästerverket efter det andra.
Men nu kör vi.
(15) Modig (2012)
Den här sömniga prinsessberättelsen, som oförklarligt nog vann en Oscar för Bästa animerade film (samtidigt som kungliga Röjar-Ralf gick hem utan), känns mer som en oerhört generisk Disney-saga som vi redan sett ett tusental gånger än den omisskännliga Pixar-magi som studion skämt bort oss med genom åren. Visst, animationerna är urtjusiga och en del av karaktärerna är verkligen bedårande, men det hjälper föga när berättelsen känns så oerhört trist. Modig är en bedövande vacker, men tom berättelse som står sig som det sämsta Pixar släppt ifrån sig.
(14) Bilar 2 (2011)
När Pixar utannonserade en uppföljare till en av deras absolut sämsta filmer istället för att fokusera på nya filmserier eller ge oss en fortsättning på någon av de bättre filmerna från deras digra filmografi, så sved det i hela kroppen på mig. Jag förstod givetvis logiken bakom det hela. Bilar är deras stora kassako vad gäller leksaksförsäljning och annat som småknattarna sätter tänderna i, så att studion kände sig tvingade att kränga ut en uppföljare och kicka igång försäljningen med fler nya figurer kändes föga förvånande. Tyvärr avspeglar det sig i produktionen. Bilar 2 är plastig och själlös. En typisk uppföljare som bara gjorts för att håva in så mycket slantar som möjligt och ingenting annat.
(13) Bilar (2006)
För alla med mjölktänderna kvar i truten är det förmodligen tidernas bästa film. Den har trots allt bilar som kan prata och som har gulliga ansikten i deras framrutor/motorhuvar. För mig känns det desto svårare att finna någonting positivt i det hela och att den här extremt medelmåttiga dussinrullen blev Hollywood-ikonen Paul Newmans sista film känns så oerhört sorgligt att orden knappt räcker till. En viss charm finns i karaktärsdesignen, men humor- och berättarmässigt är den definitivt ett av Pixars allra svagaste alster.
(12) Ett småkryps liv (1998)
Småkul Pixar-variant på Kurosawas De sju samurajerna som främst vinner poäng på sin fenomenala avslutning. Dessvärre lever inte resten av filmen upp till samma nivåer och i slutändan känns den lite väl medioker för sitt eget bästa. Även om röstskådespelarna gör sitt bästa och levererar flera minnesvärda tolkningar, så går det inte att blunda för att stjärnspäckade Dreamworks-filmen Antz som släpptes samma år är överlägsen på precis alla plan.
(11) WALL-E (2008)
Bara en sketen elfteplats på WALL-E? Säker på att det inte är en etta för mycket i siffran innan filmtiteln? Jag förstår att ilskan kokar hos många. Det här känns i mångt och mycket som den heliga Graalen bland Pixars filmer. Men det spelar ingen roll. Jag tycker nämligen inte att WALL-E förtjänar någon bättre placering än så. Den här post-apokalyptiska barnfilmen är otroligt vacker och bitvis hjärtskärande i sitt berättande, men också rätt enformig när filmen går från att vara utan dialoger(under den magiska första halvtimmen) till att bli en ganska slätstruken skriva-på-näsan-berättelse om vikten av att ta hand om vår planet.
(10) Hitta Nemo (2003)
Sockersöt och bedårande film med underbara animationer som inte riktigt når fram till de högsta höjderna bland Pixars produktioner, men kommer bra nära. Röstskådespeleriet är på topp, havet har inte sett så vackert ut sedan Luc Besson förtrollade oss med fridykarrullen Det stora blå (1988) och karaktärerna lockar fram många skratt längs vägen till eftertexterna (tolvstegsprogrammet för hajar är smått genialt). Synd bara att slutet känns något hastigt och att berättelsens huvudperson överskuggas rejält av birollerna.
(9) Monsters Inc (2001)
Länge en av Pixars finaste stunder, men med tiden har den tappat i placeringar (konkurrensen är inget annat än mördande). Det hindrar den dock inte från att vara en sjuhelsikes mysig och oerhört underhållande film där röstskådespelarna med Billy Crystal och John Goodman i spetsen storspelar med sina respektive karaktärer. Det är färgglatt, gulligt och med en ljuvlig balans mellan lättsam slapstick för de allra minsta och lite mer djup för de vuxna i publiken. Monster har aldrig någonsin varit mysigare än i Monsters Inc.
(8) Upp (2009)
Öppningsscenen. Ni vet mycket väl vad jag menar - och ja, det är helt okej att gråta av blotta tanken på Pete Docters magiska öppningsmontage på Upp där han medelst bilder utan dialog låter oss tittare följa med två personer genom deras liv tillsammans. Från ögonblicket de blev kära tills det att de inte längre kan vara tillsammans. Det är så otroligt känsloladdat och vackert att det är frågan om någon film, någonsin, lyckats väcka samma känslostormar inombords med så små medel. Synd bara att filmen, som visserligen fortsätter på ett underhållande och förtrollande sätt, inte riktigt lever upp till samma skyhöga nivåer under resten av speltiden.