Film:
Spirited Away
Jag har redan i omgångar skrivit om hur speciell denna film är för mig i artiklar som Topp 5 Fantasy och Ghibli-guiderna, så detta kan upplevas som något redundant. Sanningen är dock att jag aldrig kommer att tröttna på att påminna folk om dess verkliga storhet. Spirited Away öppnade nämligen ögonen för mig i en tid då jag ansåg att japansk anime var tramsigt, krystat, inget att ha. Jag hade redan i mycket tidig ålder bestämt mig för att japansk animation minsann inte var värd min tid efter att ha växt upp med ljumma, hackiga barnprogram från Japan. När morsan sedan fick för sig att hyra Hayao Miyazakis Spirited Away kändes det dock som att hela min världsbild förändrades och jag fick lov att äta upp min högra sko för mitt kätteri. Jag hade aldrig sett något så vackert i mitt liv. Jag var så rörd att jag grät utan att kunna sätta fingret på det och kände mig så korkad för att ha underskattat filmkonsten från öst. Om det inte vore Spirited Away hade jag aldrig ens varit intresserad av att utforska Ghiblis drömfabrik och andra skatter från Japan. Spirited Away må kanske inte vara min absoluta Ghibli-favorit idag, men det är definitivt den Ghibli-produktion som vidgade tunnelseendet.
Ghost in the Shell
När jag väl började utforska allt som den fascinerande anime-världen hade att erbjuda som tonåring var det Ghost in the Shell som gjorde allra starkast intryck på mig. Jag ska inte påstå att jag förstod allt när jag först såg Oshiis utmattande och filosofiska 1995-thriller, men det var definitivt den film som har präglat min kärlek för science fiction-genren och är för tillfället Ghost in the Shell-franchisen den jag kanske håller mest kär idag. När jag sedan upptäckte uppföljaren Innocence, som var minst lika bra som föregångaren, och den magnifika Stand Alone Complex-serierna var jag övertygad om att framtidsvisioner förmodligen inte blir bättre än så här. Ghost in the Shell satte alltså en hög genrestandard som än idag är svårslagen och gav mig en oändlig aptit efter att upptäcka mer cyberpunkmagi. Dessutom är Motoko Kusanagi en fulländad hjältinna som fortsätter att fascinera med sin oändliga mystik. Hon är "otrolig matematik", om man ska citera den rogivande Stand Alone Complex-sången och är förmodligen den bästa beskrivningen man kan ge denna färträffliga cyborg. Om Spirited Away öppnade portarna till anime-världen var det spöket i maskinen som gjorde mig förälskad i berättarformatet.
Fargo
Jag har älskat filmmediet sedan barnsben, men det var bröderna Coens mästerverk från 1998 som inspirerade mig att skapa berättelser och försöka sätta en fot i branschen. Jag vill minnas att jag fick filmen till jul som yngling och samma stund som jag såg klart den befann jag mig i en slags trans som ännu inte har släppt. Jag spelade upp filmen tre-fyra gånger samma dag och fastslog den julhelgen att Fargo var perfektion i filmformat. Jag var så förtrollad och imponerad av denna snortajta, unika och känslosamma mordthriller att jag försökte skapa filmer i samma stil och skrev till och med uppföljare till filmen på min fritid. Än idag är Fargo en stark inspirationskälla, som ständigt påminner mig om vad sann filmkonst är och jag skulle ägna hela mitt fortsatta liv åt att bygga en religion kring Coens märkvärdiga filmskapande. Fargo är så heligt för mig att jag inte ens tolererar TV-serien som nu är inne på sin fjärde säsong. Fargo är en film som flyter skönt i blodet och varje gång jag fastnar med att driva en historia framåt återvänder jag till denna kyliga Minnesota-saga för att påminna mig själv om berättarteknikens oslagbara konst.
Spel:
Mass Effect-spelen
En idag drömmer jag om att skriva ett matigt rollspel med massor av distinkta karaktärer, roliga sidouppdrag och en story med flera valmöjligheter och detta är väl något som jag har Mass Effect-spelen att tacka, i synnerhet tvåan. Faktum är att jag påbörjade min Mass Effect-resa med tvåan och var så uppslukad av dess atmosfär att jag började konsumera alla möjliga rollspel, allt från klassiker som Knights of the Old Republic till mer moderna pärlor som Divinity. Tänka sig! Jag trodde aldrig att jag skulle nörda in mig så mycket på att bygga upp mina karaktärer och tänka igenom minsta lilla beslut som om livet hängde på det. Dessutom var Mass Effect-världen ytterligare en byggsten till min kärlek för science fiction-genren, en spelserie som många gånger har skänkt mig stor tröst under svårare livsperioder. Eller ja, fram tills Mass Effect 3 det vill säga, men jag känner inte riktigt för att gå igenom hjärtkrossande sveket som var trean. Ändå har spelserien lärt mig mycket om hur man formar uppslukande berättelser och är något som alltid kommer att vara närvarande i mitt liv.
Musik:
John Williams
Jag lyssnar frekvent på filmmusik och ägnar ofta tid åt att hitta minsta obskyra melodi för att tillfredsställa mina märkliga musikbehov. Jag hade dock aldrig upptäckt filmmusikens fantastiska kraft om det inte vore för legenden John Williams, som redan i barndomen trollband mig med sina ikoniska ledmotiv. Visst, jag har väl egentligen alltid uppskattat filmmusik, men det var med Indiana Jones, E.T. och framförallt Star Wars som gjorde att jag började samla filmorkester-album i tidig ålder. Jag minns att jag ofta lyssnade på Star Wars: Episod I-soundtracket innan jag gick till sängs för att drömma mig bort till en galax långt långt bort (Duel of the Fates och Anakin-sången förgyllde ofta mina drömmar) och musiken i A New Hope, där Kenobis klassiska "Use the force"-citat, hör till en av mina starkaste barndomsminnen. Sedan dess har jag utforskat många fler talangfulla musiker med olika stilar och medan Williams just nu tynar bort i takt med att nya musiktalanger växer fram kommer jag såklart aldrig att glömma hur John Williams öppnade denna värld för mig.