Musik
Metallica | Cunning Stunts (Elektra Entertainment / 1998)
"Nu får det fan vara nog med Markoolio", skrek morsan och sänkte mig på ett endaste slag med baksidan av handen - eller något i den stilen. Jag hade absolut noll smak, visste inte dyft om musikvärlden bortsett från att allt som inte var Björn Rosenström, Günther eller senaste plattan av Smurfhits förmodligen var ren skit. Efter ett snabbt tillkvicknande fann jag mig med hörlurar över öronen och med en väldigt anonym CD-skiva med halvt avtorkad text bredvid mig som börjat rotera i spelaren. Ett par minuter in i Creeping Death kom det förmodligen enklaste riffet som någonsin skrivits. En massa dämpad E-sträng tillsammans med ett gäng rockackord, tydligen så pass mäktigt att det tvingade 30 000 amerikaner att vråla "Die" i kör, tydligen också så pass mäktigt att jag höll på att skita på mig av ren musikalisk eufori. Kärleken kom så snabbt. Det behövdes inte något tragglande som när man skulle lära sig att dricka kaffe eller käka sushi utan allt kom så naturligt, som om hjärnfabriken var kodad från födsel till att avsky radiomusik och endast låta fläsket darra till sylvassa guror och dubbeltramp. Dock inser jag ju självklart att den här åsikten måste försvaras, av uppenbara skäl... Jag vet att det saknas en dimension i Metallica som exempelvis Tool, Devildriver, och Slipknot har. Jag kan njuta i fulla drag av musiken trots att en grinig dansk batterist inte riktigt fyller dojorna. Så är det med den saken.
Film
Aliens (20th Century Fox / 1986)
Jag har aldrig kunnat bestämma mig för vilken av Ridley-originalet eller Cameron-uppföljaren som egentligen är den bästa Alien-rullen, men som sjuårig lillpalt var det inget snack om att den mer actionorienterade Aliens drog det längsta strået. Dels för att jag kunde relatera ganska hyggligt till Newt som karaktär men framförallt för mängden saftigt äckelpäck som Cameron valde att skjuta in. Det bästa jag vet rent berättelsemässigt kring monster är när handlingen går djupare inpå dem i deras djuriska form, visar upp det allra vidrigaste, själva hjärtat av boet. Liknande snusk visas upp i The Descent-filmerna, i REC 2, Blairwitch, men det utförs som allra bäst i Aliens när ett stycke Xenomorph-drottning är i full färd med att lägga ägg - dock nästan brädat av Alien: Resurrection när det vankas något så äckelköttigt som en födsel av däggdjurskaraktär. Xenomorphen är det bästa filmmonstret som gjorts tack vare dess komplexitet med en parasiterande fortplantningsprocedur och jag är helt övertygad om att min något tidiga Aliens-tittning är anledningen till att skräck idag är den ohotade favoritgenren.
Spel
Final Fantasy X (Squaresoft, 2002)
Jag var tio bast, fast någonstans i Norrland på en fiskesemester i öringrika vattendrag och ett ihärdigt solsken som kändes som rena rama utlandssemestern i jämförelse med standardväderleken i Göteborg där det enbart regnade, ofta ett helt jävla sommarlov i sträck. Fiskeresan med Abu Cardinal-rullar och stövlar hade jag idag gjort vad som helst för att återvända till men just där och då ville jag bar hem, om jag så skulle behöva lifta tillsammans med närgångna farbröder. Själva anledningen till desperationen var för att ett par morföräldrar hade köpt Final Fantasy X till mig. Hela två veckor av resan återstod och jag använde varenda icke-fiskande timme till att stirra på omslaget och lusläsa manualen på vartenda språk som fanns bifogat. Jag var förstås för ung för att uppskatta Final Fantasy X som helhet när jag äntligen fick komma hem men de där två veckorna av ren ångestlängtan gjorde att mina förväntningar nådde sådana oanade höjder. Jag kom förbi stadiet av att ens kunna bli besviken. Square-liret hade inte ens kunnat vara tråkigt i min bok och jag höll det som det absolut bästa jag någonsin lirat i många, många år framöver, tills en viss Gamereactor-redaktör sparkade upp en krater i fantasin.
Insikten om att den här felfria, helt kritikimmuna monstertiteln kanske inte var det bästa som någonsin hade gjorts kom faktiskt från Herr Mäki i tidiga Gamereactor-år, där han i någon text slog fast att Tidus i jämförelse med andra FF-protagonister kanske inte var den skönaste snubben. Detta gjorde mig uppriktigt skitledsen, förtvivlad över att min brinnande kärlek till Tidus, till Spira, någonstans kunde vara fel eller åtminstone allmänt ogillad. Så under mina efterföljande genomspelningar har jag slått fast att Tidus på papperet är en bra, intressant protagonist som gör en sjusatans karaktärsresa, mognar in i rollen som snubben som måste göra något riktigt jobbigt på ett personligt plan, men tyvärr är han en ganska så irriterande filur rent personlighetsmässigt under hela den här tiden. Jag har insett det. Mäki hade rätt. Men någonting som fortfarande är briljant med Final Fantasy X är hur järnstark Spira är som spelvärld där man verkligen ser hur hela befolkningen, all kultur och hela samhället bara snurrar omkring "pilgrimage" som koncept.
Kingdom Hearts (Squaresoft, Disney, 2002)
Kommer du ihåg de chippade konsolerna? Om du själv eller en polare hade en sådan så har du garanterat fått uppleva den makalösa frustrationen kring när de brända spelen laggade och hackade och kraschade så mycket att det rentav inte ens var värt att installera den där dyra (och omoraliska) elektroniktabletten i slutändan. Men om det en gång var gjort så var skadan redan skedd och jag ångrade aldrig det snåla skitbeslutet så mycket som när de första timmarna av Kingdom Hearts skulle avverkas.
Inledningen på de stora kyrkglasgolven var strålande. Filmsekvenserna med supergrafik var magiska och Destiny Island-tiden gav en underbar försmak till alltsammans. Men självklart så var jag medveten om att spelet skulle sätta igång på riktigt först när Sora stötte på Kalle & Långben och det innebar ett visst problem. I Traverse Town var Sora nämligen tvungen att gå igenom alla dörrar, möta varenda laddningssekvens som var inkodad i hela världen innan Disney-hjältarna uppenbarade sig och då jag inte hade en aning om i vilken ordning jag skulle gå eller ens vart jag skulle blev det nämligen lite problem. Playstation-uslingen körde nämligen laddningssekvenser som trisslotter, det vill säga att det var ungefär samma odds på att vinna en sedel som det var för den ettriga nyckelgrabben att komma ut på andra sidan dörren. Jag försökte i timmar, i dagar att hitta rätt och när jag väl kom förbi alltsammans och kunde spara min framgång på minneskortet så tror jag att min kropp imiterade känslosvallet av att vinna OS-guld, eller min egen vikt i lössnus. Sedan dess är utdragna inledningar i både film och spel något positivt, det lönar sig att traggla igenom skiten, även om Roxas-delen i Kingdom Hearts 2 kanske var lite för mycket...
Timesplitters 2 (Free Radical Design, 2002)
Ja tydligen så är samtliga av de spelen som formade mig från 2002. Ett läskigt sammanträffande eller en ren slump, jag har ingen aning om varför det är så. Timesplitters var i alla fall det första actionspelet från ett förstapersonsperspektiv som jag verkligen utvecklade något läskigt superberoende till och det samlades mängder av likasinnade smågrabbar hemma hos mig för att splitsrceen-lira spelläget Virus, det absolut läskigaste som man kunde göra som tioåring utan att bryta kapitalt mot svensk lagstiftning. Spelreglerna liknade en simpel jagelek. Någon stackare på kartan fick börja matchen genom att att vara uppslukad i grön eld och sedan var uppgiften springa ikapp de andra så att de också tog fyr. Slutligen var det bara en person kvar på kartan som inte gallskrek av eldflammorna och den snubben vann matchen. Det var panik, det var asgarv, det kom klagomål från grannarna då de trodde att något omoraliskt barncasino hade öppnat i lägenhetshuset. Timesplitters 4 är idag en av mina högst önskade uppföljare och om en remake på den legendariska tvåan skulle utannonseras hade mina byxor bokstavligt exploderat, i ett inferno av denimtrasor och vinande benknotor.
Tidigare delar ur denna artikelserie:
Popkulturen som formade Petter
Popkulturen som formade Henric