Svenska
Gamereactor
recensioner
1993: Space Machine

1993: Space Machine

Prestationshöjande medel, kamomillte och långa promenader krävdes för att knuffa André över målsnöret i det obarmhärtiga 1993: Space Machine.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Året var 1993. En kvartett sitter instängda i Krister Karlssons källarrum i Alingsås och filar på det då kallade Shenandoah: Daughter of the Stars. Gruppens kemi får sig en törn, utvecklingen stannar, kassetten som passar till en Amiga-konsol landar i en låda och blir där liggandes. Hela 20 år därefter får Krister städabstinens och hittar igen sitt mastiga rymdäventyr. Med hjälp av såväl nya som gamla kollegor sprätter de väck på den gamla Amiga-kodningen, kalibrerar fram ett widescreen-format och titulerar nostalgin 1993: Space Machine. Utvecklingsfasen är en fantastisk historia som i sin helhet finns att begrunda i vår intervju här.

Genren är ett sidoscrollande shoot em' up, eller action-spel, där banutformning, animationer, musik, och bakgrundshistoria har återanvänts i sin helhet från 90-talet, likväl grafiken. För mig, en grabb som gungade krubba under utvecklingstiden kan endast konstatera att liret i rörelse är en fröjd för ögat i sin design och att tretusen skurk-påhitt på skärmen samtidigt inte får flytet att drabbas en endaste gång. Nyfikenheten huruvida om det visuella skulle bli lika tilltalande på smaskiga 55 tum som på min ynka datordisplay gav sig ganska snabbt till känna, varpå jag skickade upp härligheten till just detta på min Sony-TV. Ja, det såg fortfarande väldigt fint ut.

1993: Space Machine
Rymdslödder i mänger är att vänta.

Det oundvikliga rymdkriget som (enligt vad en klar majoritet av Science Fiction-media säger) väntar vår jord ett par generationer fram har i 1993: Space Machine precis avslutats, varpå superskurken Colonel Nestor samlar ihop ett gäng pirater för odygd. Från de godas famn knycker han då en rymdmaskin vars egentliga syfte var att ge diverse planeter en god levnadsstandard. Tre åldringar i skepparkrans såväl som mustasch skickar mig på uppdraget att spränga Nestor & Co till smulor, hårdvaran ska tillbaka till oss goda. Med startkapital på hand väljer jag en flygmaskin som packar mycket stryk, men desto mindre sköld, och tänker mig bräcka detta äventyr över en kväll. Stort misstag, felaktigt antagande.

Detta är en annons:
1993: Space Machine
Mystiska kluttar som sipprar ut från en trädstam är en av många faror du måste parera.

Krister och hans vänner tror nämligen lite för gott om sin publiks kvaliteter vad gäller att bruka muskedunder, för rackarns vad nära gråtanfall, amoklöpande och uppsägning jag varit under dessa 15 timmar det tog för mig att hämta hem välmående-burken. Däremot blir svårighetsgraden något mer hanterlig då musiken... Jag saknar nästan ord. En total fullträff vad gäller att kompa intergalaktiskt stormördande, speciellt när det vankas flådig bossbatalj. En miss däremot är kombinationen mot övriga ljudeffekter; exempelvis den hjärtskärande smällen av att bli skadad stegrar i decibel så jag till stor besvikelse får dra ned volymspaken igen.

1993: Space Machine
En bit in i äventyret köper du upp dig från en fegpangande jolle till att sedan ratta ett saftigt kärnvapenskreatur.

Efter ett svårklarat parti där vissa busar lämnar kosing i sin aska får jag borda ett skepp som kränger uppgraderingar och ovan nämnda muskedunder vilka innehar samma storlek som min skuta. Därav blir det svårt att i stridens hetta se skillnad på just pistol och farkost när fiendeskarans sprutlackerande skott ska försöka undvikas.Men nyfikenheten följt av tillfredsställelsen över vilka kvaliteter jag efter samtliga inköp innehar är härlig, och därav ytterligare en motivation att fortsätta stånga sig fram i de så tokigt svåra världarna.

Detta är en annons:

Merparten av hur 1993: Space Machine spenderas är i desperation och totalt oanad förödmjukelse. Presentationsfasen av en uppkommande boss är att min administrativa kumpan dyker upp och drar ett skojigt beskrivande varpå jag småfnittrar, och blir sedan i den största av attacker sprängd till tvådimensionellt smuts. Vafalls, "You died" står det på skärmen tillsammans med den skrevsparkande ekvationen om hur många gånger jag just mist livet. Hela 296 gånger hinner den hemskheten stirra mig rätt i plytet, vilket landar på omkring 20 dödsfall per timme räknat på vad det tog mig att nå eftertexterna.

1993: Space Machine
Jo tack, den texten väcker minnen från andra spel...

Ett uppskattat element är att jag som spelare inte blir klädd i reflexväst och får hålla snöre med fröken. Spelkontroll, superattacker och sköldanvändande är min uppgift att klura ut vilket gör att när det väl släpper känner jag mig som universums fräckaste självlärda soldat. Sen dör jag, trettio gånger på en bana utan den blekaste aning om hur långt bort checkpointen befann sig. Därtill fick jag i samma skede uppleva en lite tråkig sak: en bugg som i lång tid hindrade mig från att slutföra en nivå. Jag testade olika sparfiler och klurade en lång tid på något för mig okänt avancemangs-kommando förgäves. Dagen efter gick det dock vägen och problemet var som bortblåst. En annan gång fastnade min farkost i någon grop och ett fåtal attack-animationer frös på skärmen, men i sin helhet upplevs inte 1993: Space Machine som ett buggigt spel, långt ifrån.

Korta pauser från spelandet märker jag blir nyckeln till framgång, varpå jag efter några få erövringar får en välfylld pluska, besöker affären och får tillgång till den löjligt härliga egenskapen att bära fyra olika vapen. Mitt skepp växer från Magikarp till Gyarados, men allt vad motorik heter prioriteras ned. Fast vad gör det? Jo, klåfingrigt nog kompletteras nivåerna av tajt plattformande som min jättebest skall försöka manövrera igenom. Död och bedrövelse, 296 gånger som sagt.

1993: Space Machine
Bossduellerna kräver välkalibrerad fingermotorik, dock rockar den tillhörande musiken dig garanterat ur balans.

När äventyret gått mot sitt slut (i den största av kamp) är nyansen mellan total tystnad och ultrabra symfoni snudd på lika ihågkommande som Sepiroth's ledmotiv i Kingdom Hearts. Därefter kan man ägna kvalitetstid åt att spela om samtliga nivåer när man är fullt uppgraderad där just bossstriderna är chokladbiten i småkakan. Annars finns också Hardcore Mode där du utan sköld med blott tre liv ska ta dig genom hela spelet. Den som först bland Gamereactors läsare klarar det lovar jag bjuda på svindyr makrill.

1993: Space Machine
De koloniserade planeternas soldater har övat prickskytte ett par gånger, och kommer ge dig ofattbart motstånd.

Sammanfattningsvis är det sidoscrollande kaptensyrket tilltalande att bevittna, svårt att bemästra med den höga tröskeln som finns, och tyvärr lite för frustrerande mot ambitionen att vara ett genomtrevligt spel. Jag hade gärna sett mer story, och passat på att utnyttja det fina flytet genom att möta större findestim i stil med Resogun. Allt som allt är 1993: Space Machine en trevlig retroflirt vars utseende och melodier är riktigt angenäma.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Bra fiendevariation, stilfulla banor, utmanade bossmöten, fin design, grym musik.
-
Frustrerande svårighetsgrad, ojämn volym för ljudeffekter, lam story.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1993: Space MachineScore

1993: Space Machine

RECENSION. Skrivet av André Wigert

Prestationshöjande medel, kamomillte och långa promenader krävdes för att knuffa André över målsnöret i det obarmhärtiga 1993: Space Machine.

1
1993: Space Machine har anlänt till Steam

1993: Space Machine har anlänt till Steam

NYHET. Skrivet av André Wigert

Från kodarbordet år 1993 i en Alingsås-källare lades Amiga-dissketten på grund av dispyter till glömska i en låda. Närmare två decennier senare hittas härligheten igen. I...



Loading next content