Red Dead Redemption (2023)

Här kan du läsa vår originalrecension från 2010.

Det är rätt sjukt hur snabbt tiden går, men det är hela 13 år sedan vi fick Red Dead Redemption i näven och lyckligt sprang hem och skickade in den i konsolen och fick höra revolverkulorna vina i takt med att Rockstars logga kröp fram på skärmen. Vi var törstiga efter att få dra på oss chapsen, knäppa revolverbältet runt höfterna och pressa ner vår Stetson över vårt otämjda hårsvall och sedan svinga oss upp på en 800 kilos darrande och ivrig springare och ge oss ut i vildmarken.

För ska sanningen fram så kunde vi verkligen inte vänta med att få uppleva allt det där vi bara lekt i villakvarterens trädgårdar när vi var barn, där vi slogs om vem som skulle få vara indian eller cowboy och vi jagade varandra med båge eller knallpulverpickadoller. Vi som växt upp med härlig spaghettiwestern och kaxiga Clintan-filmer med toppcitat som "My Mule doesn't like people laughing" hade i smyg längtat efter att själva få känna på hur det var att vara lika stenhård och lösa dispyter med en tvättäkta duell i solnedgången som alltid slutade i ond bråd död och nu hade då längtan äntligen förvandlats till verklighet.

Så nu satt vi då där med handkontrollen i handen och styrde runt vår cowboy, en laglös något otvättad man som levde för livet i hästsadeln och som visste hur man svingade ett lasso som en riktig machoman. Spelet förde oss tillbaka till 1910, en förändringens tid för den vilda västern. Regeringen har slagit fast att det behövs lag och ordning och landet måste ta ett steg bort från sitt ociviliserade leverne med boskapstjuvar och laglösa revolvermän. Och det är här vi kommer in i bilden, eller med vi menar jag John Marston som är spelets oskrivne hjälte.

Marston, en man som försöker få rätsida på sitt liv och som kämpat för att lägga sitt kriminella förflutna bakom sig dras plötsligt in i ett regeringsspel för att störta hans forna gäng och gamla vapendragare och de han tidigare kallade familj. Spelet i sig var fantastiskt där för 13 år sen och jag älskade varje minut som jag tillbringade på hästryggen. Att få så mycket fria tyglar i ett spel var otroligt belönande och man ville verkligen uppleva och se allt. Man ville liksom testa var gränserna gick. Och överraskningarna var många. Vart man än begav sig dök det upp människor som behövde ens hjälp och du gavs inte mycket tid att ibland fatta vad det var som hände. Rätt som det var hörde du vargar som morrade när du var ute och red och insåg då att någon stackare höll på att bli en munsbit om du inte stoppade det hela.

Eller när en man kom ridande och skrek att några laglösa höll på att hänga hans fru och du på några sekunder skulle lyckas skjuta fem banditer och även skjuta av repet för fruntimret som dinglade i trädkronorna. Det enda jag lyckades med var i paniken att avrätta min egna stackars trogna springare men det talar vi tyst om och även att käringen dog av en förlupen kula som var ämnat för repet runt hennes hals. Ett av mina mindre stolta ögonblick i spelet. Spelet i sig hade otroligt många styrkor och en av dom var den gripande och välskrivna historien. En historia om svek från gamla bundsförvanter, vänskap över gränserna och längden du går för kärleken. Kryddad med vinande blykulor, doften av svett och läder, tuggtobak och en och annan hemorrojd efter allt för många timmar i sadeln. En annan styrka i spelet var de otroliga spelkaraktärerna man stöter på genom ens resa över präriens vidder. Den tuffa ranchägardottern Bonnie Mcfarlane som räddar ens liv i början av historien, den sjukt opålitlige irländska fyllbulten Irish som skulle kunna blåsa sin egen mamma om han kunde.

Eller storskojaren Nigel West Dickens som idag skulle kunna jobbat på vilken bilhandlare som helst med sin tunga av guld och sist men inte minst Seth, den galna dödgrävaren, eller kanske borde jag säga gravplundraren som talar med de döda samtidigt som han rycker ringarna av deras fingrar på jakt efter skatter och idag för tankarna till en annan ensam och patetisk själ vid namnet Gollum som också var sjukt besatt av en viss ring. Men den som framför allt sätter avtryck är allas vår John Marston som trots sin inte så fagra bakgrund är en rättskaffens man som inte tvekar att göra det rätta när stunden kräver det. För den sakens skull kan jag trots allt förlåta honom för att han springer som en korsning av en gammal höftledsopererad tant som heter Signe och Steve Urkel.

Röstskådespelarna i spelet var extremt duktiga på att väcka liv i karaktärerna och gjorde var och en otroligt unika, men det är också trots allt en gåva Rockstar alltid haft, att välja rätt man till jobbet. De har även förmågan att göra levande spel där var och en lever sitt liv utan att bry sig det minsta om du sitter där med din handkontroll eller inte. Rancharbetarna sköter sina arbeten som de ska, de plöjer fälten och skor sina hästar. Hororna på barerna slänger sig ner i knät på en kommande kund och någon förbannad cowboy startar ett bråk utanför saloonen som slutar i en revolverduell till döden. Där andra spel oftast känns som en ren kuliss med samma ansikten på var och varannan NPC så slår pulsen i Red Dead Redemption precis som den ska vilket får mig att tänka på serien Westworld.

Styrningen var även något som funkade klockrent i spelet förutom då om man var korkad nog att råka avrätta kusen Brutus några gånger. Det jag dock hade lite irritation med var att siktet var en vit prick som var relativ svår att se vid vissa tillfällen, jag hade hellre sett ett rött sikte så även kärringar med halvdan syn hade lyckats pricka mer än sin häst då och då. Blev djupt förälskade i vad de döpt till Dead Eye, ett skjutsystem som är ett slags Bullet-timeevent där man kan sakta ner tiden och knäppa flera banditer på samma gång vilket kom väl till hands under olika gisslantagningar eller när man var i skarpt underläge.

Det var även härligt lätt att ta sig runt på den massiva kartan om man smart använde sig av snabbfärd genom sin lägereld eller hoppade på en diligens som snabbt tog en dit man skulle. Tyvärr var dock restiden inom uppdragen rätt dryga då man ibland skulle rida långa sträckor för att ta sig runt vilket oftast kunde kännas som ren utfyllnad efter ett tag när man väl kunde rutterna i sömnen. Min inre horder saknade också onödiga samlingsprylar att nosa runt efter. Blommor och djurpälsar gjorde det liksom inte för mig.

Tacka vet jag cigarettkorten som blev lite som att fånga Pokemons för mig, "Gotta catch them all" när jag körde uppföljaren. Enligt min åsikt så utforskar man desto mer när det finns något att jaga. Men visst, skattkartorna gav mig lite av det i alla fall även om jag kände att det inte räckte till med tanke på hur stort spelet är. Sen har vi då alla uppdrag som verkligen höll mig ständigt sysselsatt genom hela äventyret. Uppdrag som verkligen fick mig att känna mig som om jag hamnat i en härlig spagettivästern och fick uppleva hur det kändes att gå en dag i John Waynes stora spetsiga skor med sporrar och allt.

Jag har fått sadla min häst och ridit med tappra män i ett uppbåd för att hämnas plundring och våldtäkt på en ranch, jag har varit med i den Mexikanska revolutionen och jag har smugglat in en Gatlin Gun med en hästkärra och pepprat hål i ett hundratals laglösa. Jag har föst boskap och räddat hästar från en brinnande byggnad och jag har fångat både efterlysta och motvilliga fruntimmer med mitt lasso. Jag har även njutit av de små sidouppdragen där jag letat efter en kannibal i bergen, räddat en skum man som ständigt hamnar i trubbel och räddat en mö från ormbett. Allt som vilken vanlig cowboy gör på daglig basis i det otämjda vilda västern och jag har njutit varje minut av det. För hur man än vänder och vrider på det så är detta spelet den perfekta cowboysimulatorn så till den milda grad att du nästan känner skavsåren på låren, förhårdnaderna på händerna efter tömmarna och dammet i ansiktet efter en hel dags ritt när du lägger ner handkontrollen 40 timmar senare och lever ditt eget lite lamare liv där tvätten ska vikas och middagen ska dukas fram. Men allt detta var alltså tretton år sedan.

Året var 2010 och efter min genomspelning satt jag i smyg och letade resor till USA med genuina ranchupplevelser i Montana för att själv få uppleva livet jag känt och älskat genom min handkontroll när jag styrt runt på John Marston. Så hur känns spelet idag nu då när allas vår spelutvecklare Rockstar släppt det än en gång men denna gång för Nintendo Switch och Playstation 4 så här 13 år senare? Och vad är skillnaden? Den största skillnaden är att till skillnad från 13 år sedan så är detta ett spel jag redan spelat, som jag redan upplevt. Jag kan historien utantill och jag känner igen varje stig jag rider på.

John Marstons röst känns lika bekant som min egen fars och vapnen känns vana i mina händer och styrningen sitter kvar i ryggraden. För det har trots allt inte hänt så mycket på den fronten annat än att jag själv åldrats. Det är ju samma spel. Alla rykten som cirkulerade länge om en remaster i Unreal 5 blev i slutändan bara en portning av spelet som släpptes 2010. Men visst är grafiken lite skarpare, texturerna lite bättre. Men inte för att spelet remastrats utan för att spelet nu körs på en fem gånger kraftfullare konsol än Playstation 3, vilket möjliggör 1080p istället för 720p. Och detta är väl egentligen inte det vi ville ha nu år 2023. Vi ville ju ha så mycket mer. För vi vet ju att det är klart möjligt om man bara vill göra jobbet och inte bara vill casha in.

För det är lite vad detta känns som, ett lätt sätt att dra in pengar på ett spel ännu en gång som nästan alla redan har i sina hyllor där hemma. Jag hade kanske inte sagt så mycket om detta hade gått att ladda ner för 99 kronor men att ta fullpris känns som rena rånet med tanke på att det faktiskt är ett 13 år gammalt spel som bara packats in i ett nytt fodral. För ska vi vara ärliga så är ju trots allt Red Dead Redemption inte ett spel som åldrats illa om man tittar på Playstation 3-versionen sen innan. Samtidigt saknas något vi fick under förra releasen nämligen multiplayer-stödet.

Jag kan väl gladligen säga att jag sluppit allt vad buggar heter vilket jag fasade att jag skulle behöva plöja igenom med tanke på hur det gick med deras senaste "Remaster" som varken var så lyckad eller buggfri, nämligen Grand Theft Auto:The Trilogy - The Definitive Edition som var en skam att ens behöva vara med om. Det går inte att tycka illa om detta, Red Dead Redemption är ett fantastiskt spel och är så än idag, men detta är samtidigt en skamlös cashgrab utan motstycke. Istället för att bara rulla ut exakt samma spel som släpptes för 13 år sen (till ett direkt hutlöst pris) borde naturligtvis Rockstar ha jobbat med en fullfjädrad remake med allt vad det innebär, särskilt i dessa tider då nästan allt gammalt blir nytt igen.