Kim Jakobsson:
Ett ämne som kom på tal imorse handlade om just censur, och hur vi kopplar den till vår egen barndom. Ett exempel från min uppväxt var att min pappa aldrig var särskilt mån om vad han visade mig. Jag vet inte om det handlade om att han inte brydde sig, eller om han faktiskt tyckte det var en bra idé att visa upp inte så lämpliga saker för ett litet barn. Jag minns att jag fick se The Thing och Alien som sjuåring, och något år senare tyckte han det var en bra idé att visa Fredag den trettonde-filmerna som alla är rätt våldsamma, om än komiska. Min far har aldrig heller visat något större intresse när det kommer till mitt spelande, och när GTA III släpptes var jag väl runt tio bast och fick således inte köpa spelet själv i butik. Glad i hågen följer min pappa med mig in i den lokala spelbutiken där killen i kassan varnar honom för att spelet "innehåller mycket droger, vapen och möjligheter att köpa prostituerade". Detta kunde min pappa inte bry sig mindre om och svarar något i stil med "det kan väl bli kul, Kim". Så, mina föräldrar lät mig göra i princip vad som helst när det kom till mitt konsumerande av populärkultur. Hur såg det ut i era hem? Några föräldrar som började gråta för att ni kom hem med en hårdrocksplatta?
Petter Hegevall:
Med tanke på att jag är över 800 år gammal har jag gott om minnen från den tiden i svensk kulturhistoria där censuren var som allra, allra hårdast. Vi pratar storsaxen här, på allt. Jag minns särskilt filmen Commando (med Aäenåldh!) där svensk censur klippte bort cirka 20 minuter. Rakt av. Snipp! De hade dessutom tagit noll hänsyn till handlingen och helt enkelt bara köttat sönder nyckelscen efter nyckelscen vilket innebar att Arnold skuggade en ruskprick i ena scenen och satt på ett flygplan sekunden efter. Makalöst värdelöst och en tid som jag bara vill glömma, men inte kan. Min morsa var dessutom rätt (det är en sanslöst underdrift men jag skriver såhär med risk för att hon kanske kommer att läsa detta - om jag har otur) sträng gällande allt barnförbjudet, åtminstone när jag var yngre än tio bast. Hade grannar som fick göra precis vad de ville medan jag fick skäll i tre dagar i sträck efter att ha lyssnat på Iron Maidens "The Number of the Beast". Min arma mor greps av panik när hon snubblade över sin sons hemläxepapper där jag ritat siffrorna "666" på sidan av huvudet på djävulen (i blyerts) och skrek; "Du är väl inte satanist???!!!!" till mig under samma kväll. Vilket jag inte var, men jag ville ju samtidigt vara tuff, och Maiden lät ju så himla bra.
Commando var en av alla actionfilmer som dödades av den svenska censuren på 80-talet.
Jonas Mäki:
Jag kan ju också stoltsera (?) med att vara cirka 800 år gammal, och minns mycket väl allt det där Petter nämner. Staten var framme och pillade i allt, och eftersom det bara fanns två kanaler (också statliga) fick moralkakor stå i princip oemotsagda. Popmusik kunde man som ung svensk få höra en timme i veckan, tecknad film bestod i princip av fem minuter Hacke Hackspett på lördagsmornar samt fem minuter Tom & Jerry i samband med Lilla sportspegeln på måndagar. Det var en på flera sätt horribel tid då staten kontrollerade alldeles för mycket och behandlade invånarna som ett slags The Sims de försökte forma och påverka efter bästa förmåga. Visst finns det nostalgiska saker jag kan se tillbaka på som exempelvis det faktum att allt som rörde sex var helt okomplicerat. Att ha spritt språngande nakna människor i familjeunderhållningen var aldrig ens något folk reagerade över, och jag minns särskilt ett reportage i ungdomstidningen "Okej" där den smygäcklige Shaboom-sångaren Dag Finn badade näck med hela paketet väl exponerat. I dagens mer lättkränkta värld hade allt sådant såklart varit mer problematiskt och olika grupper hade förmodligen kunnat identifiera olika sätt som eventuellt kunde kränka någon.
Ronny Carlsson:
Morsan fick mig att fastna i skräckfilmsträsket redan när jag var väldigt liten. Klantigt nog av misstag. Hon läste i TV-tablån om en film, som hon inte tyckte lät så hemsk och som började tidigare på dygnet än hon ansåg att skräckfilmer gjorde, och samlade mig och brorsan för en filmkväll. Det blev nog några mardrömmar, men sen var allt ko-lugnt. Exakt hur stöttande mamma var i detta när jag var 5 år minns jag inte, men redan innan jag hade fyllt 10 år hade jag i alla fall en mysig skräckfilmssamling. Hon lät mig växa upp utan censur när det kom till våld, men det var inte direkt så att vi berättade när vi började hitta porrfilm på TV på nätterna. TV-spelsintresse har hon aldrig haft, men har aldrig hört henne klaga på ett enda spel oavsett innehåll. Hårdare musik har alltid varit okej också, däremot tröttnade hon ganska snabbt på Onkel Kånkel, vilket jag kan förstå... Min pappa hade egentligen inget stort intresse av film, men han älskade spagetti-western, Clintan, Steven Seagal och liknande. Han hade nog ingen åsikt alls om just skräck, men han fick stå ut med att kolla på ganska mycket med mig ändå. Så jag gissar på att det var okej för honom också. Med censur hade jag verkligen varit en annan person idag.
GTA III var ett sånt spel som många inte fick lira för sina föräldrar, men som alla ville spela - då.
Lisa Dahlgren:
Jag är inte 800 år gammal, utan en sådan där millenial, och är det någonting jag är glad över nu så här 15 år senare är det att jag alltid fick spela och se på vad jag ville när jag var liten. Min bror och jag spelade GTA hemma i soffan medan pappa tittade på och inte blev vi psykopater för det. Aldrig tänkte vi på att spelen vi spelade var "skadliga för barn", gränserna var så tydliga och föräldrarna satt ju med och förklarade att Agent 47 inte var en vanlig förortsfarsa.
Henric Pettersson:
Det är inte helt enkelt för mig att svara på den frågan då våldsamma spel inte tilltalade mig som yngre. Vad det gällde filmer hade mor och far däremot ganska hög tolerans men bad mig hålla för ögonen de scener då något otäckt skedde. Jag kommer dock aldrig glömma när jag införskaffa mig Mortal Kombat 9 som var första riktigt våldsamma spelet jag spelade. Vid den tiden var jag däremot inte särskilt liten och mina föräldrar sa inte så mycket mer än att de tyckte det var överdrivet.
Petter:
Mortal Kombat... Nio? Vafan, är du sex år gammal du?
Henric:
Hahaha! Nej, jag säger ju själv att jag var gammal nog men för sju år sen bodde jag fortfarande hemma. Pappa har alltid varit intresserad av spelen jag spelat och hjälpt mig när jag satt fast i spel som Zelda som yngre. Mortal Kombat skakade han däremot bara på huvudet åt. Min poäng är bara att när jag väl började spela våldsamma spel var jag så pass gammal att varken mor och far hade mycket att säga till om.
Robocop slaktades precis som Commando, Cobra och Terminator av den svenska censursaxen.
Joakim Sjögren:
Av vad jag kan minnas så hade jag inte någon speciellt censurerad barndom, nej. Det var inget jag noterade då eller kan komma ihåg såhär i efterhand i alla fall. Min kära mor tyckte visserligen inte om att mästerverket Goldeneye 007 kom inkluderad med N64-konsolen jag och mina syskon fick i julklapp en gång, men hon hindrade oss samtidigt aldrig från att spela som den lättmanövrerade och extremt polygonkantade James Bond. Samma sak gällde med läskiga filmer och thrillers som vi fick se (om vi ville) så länge hon var med samt att hon kände att nivån på rullarna inte var allt för utmanade eller extremt. Hade hon däremot hindrat oss, där och då, så hade jag förmodligen besparats från en hel del misär och elände. För jag minns, som exempel, när familjen skulle kolla på klassikern The Shining och hur en yngre Joakim kände hur obehaget grabbade tag om honom ju längre filmen led, och inte blev det såklart bättre när min äldre bror passade på att bränna av en ytterst vältajmad stjärtraket samtidigt som äventyret nådde sitt absoluta crescendo. Den dramatiska musiken, det plötsliga braket och det fasansfulla falsettskriet som följde var som taget ur en mardröm, och det sägs att man än idag kan höra klagosången från en vettskrämd liten pojke när man befinner sig på adressen Grönbacka 66.
André Wigert:
Likt många av er andra var jag också totalt ocensurerad - tack och lov. Grand Theft Autos finfina möjligheter att exempelvis stampa ihjäl idyllgulliga barnfamiljer tilltalade mig aldrig nämnvärt som dagisgrabb. Det var helt enkelt roligare att klippa en mustig skrotbil och handbromssladda runt ett kvarter som ett jävla rallyproffs. För mina egna, framtida barn kommer det heller inte bli någon strikt censur. Det enda undantaget blir Sveriges nutida reality-såpor vars krökande och blåsta huvudroller rentav idoliseras av kidsen. Då ser jag hellre att ungarna förkovrar sig i blodigt övervåld på konsol.
Kim Orremark:
Det verkar ändå som de flesta av oss fick uppleva saker på egen hand. Jag minns när jag lyckades tjata till mig Grand Theft Auto och butiksbiträdet stirrade på min morsa som om hon var fullständigt galen som skulle låta snoriga jag få studsa hem och spela. Och visst, mamma var inte överförtjust när jag mejade ner Hare Krishna-grupper och vrålskrattade så det ekade i radhuset men hon lät mig göra vad jag gillade - något som jag är otroligt tacksam för idag.
André Lamartine:
Inte alltför censurerad när jag var liten, men visst var päronen måna om vissa saker såsom sexscener och liknande, då spolades det fram som attan på VHS-bandet. Mild våld, skräck och monsterfilm var mer tillåtet i yngre dagar då morsan var något av en skräckfantast och vill minnas att jag kikade på Robocop med farsan när jag var 7 år eller så. De litade på att vi ungar förstod skillnaden mellan verklighet och fiktion, så det rörde sig aldrig heller om någon strikt kontroll över vad jag spelade, tack och lov. Jag blev utskälld för att jag spelade dagarna i ända, men aldrig för dess innehåll. Däremot ogillades tecknade serier med äckelhumor starkt av mina föräldrar. Efter att farsgubben såg Stimpy slita av en jättes tånagel med en kofot och mor min kikade på Cow & Chicken ansåg de att skaparna bakom dessa serier måste vara galningar och oroade sig över innehållet i barnkanalerna, men någon strikt censur blev det aldrig och hoppades väl att vi barn inte skulle formas av dessa "dementerade" serier. Ledsen mamma, men Rens vansinnesutbrott kommer alltid att vara höjden av animerad komedi...
Henric var sex år när Mortal Kombat 9 släpptes (det var fyra år sedan).
Petter:
Din mamma körde anti-svensk censur alltså och mer av en amerikansk feel på det? Sex strängt förbjudet medan yxmord och kapade huvuden var A-ok? Det verkar vara en störtskön morsa det du. Haha... Jag minns så mycket av den censur som fanns under min uppväxt. Herregud när Twisted Sister-frontmannen och Ozzy fick sitta och ruttna i amerikansk rättssal för att nån knäpp jävel i Orlando begått självmord efter att ha poppat deras musik nonstop i flera dygn. Morsan beslagtog mina Black Sabbath-skivor dagen därpå och kort därefter även mina VHS-band med Predator och Robocop på. Visst, jag var väl bara kanske 11 bast eller så (och redan då rätt förstörd) men videovåld och hårdrock var ju livet, och har varit sedan dess. Jag har även en god vän som låter sin sjuårige son spela exakt vad han vill, som ett socialt experiment, vilket känns vågat men samtidigt intressant. Sonen har lirat GTA V och Gears of War 4 likt en illbatting senaste året och hans gode far "har inte märkt några egentliga förändringar i beteende".
Hur mycket våldsspel eller våldsamma filmer spisade du som "minderårig"?