Petter Hegevall:
Eftersom svårighetsgraden i spel som Bloodborne och Dark Souls 3 kom upp igår under den där diskussionen rörande uppföljare som vi längtar efter, tänkte jag att vi kunde diskutera det svåraste spelet vi någonsin klämt på. Jag har flera som genom åren antingen retat absolut gallfeber på mig eller gjort mig slaviskt beroende. Ikaruga från Treasure är verkligen ett sånt spel för egen del. Jag kunde verkligen inte sluta spela det, även fast jag visste redan första kvällen att jag aldrig skulle klara det. Hur ser det ut för er andra?
Kim Jakobsson:
Svårt att säga, men jag lutar nog åt Dark Souls, originalet då. Detta spel kom verkligen som en käftsmäll första gången jag spelade det, och jag hade inte för mitt liv kunnat ana vad jag skulle utsätta mig för under min genomspelning. Min flickvän satt bredvid mig och räknade antalet gånger jag dog på några av spelets första fiender, och kom upp i över 100 innan hon slutade. Men sedan insåg jag att det faktiskt fanns andra vägar att ta sig vidare i spelet, och sakta men säkert lärde jag mig spelmekaniken och kunde ta mig vidare. Men Dark Souls är verkligen ett spel som aldrig håller din hand, och det finns en del inom mig som älskar att bli bestraffad över min oduglighet när kommer till att rulla undan för fiendernas attacker.
Bloodborne betraktas som väldigt svårt men är egentligen en barnlek jämfört med många gamla omöjliga 80-talsspel.
Petter:
Jag minns Marble Madness till Amiga 500, snacka om idiotsvårt. Minns hur jag och klasskompisen Greger spelade det och svor så att hans arma mor (som var djup superreligiös) till slut kastade ut oss. Teenage Mutant Ninja Turtles till NES var ju horribelt jävvla svårt också, mest för att spelmekaniken var så handikappat usel.
Lisa Dahlgren:
Dark Souls är väl det där självklara svaret på frågan men tänkte jag passar på att dra till med Alien: Isolation på högsta svårighetsgraden. Jag smög mig genom ventilationstrummor, höll mig undan dreggel-drypande takluckor, rusade förbi androider och klarade kalaset på "hard" på Playstation 4 när det begav sig men när jag satt med det i somras för att ta mig några achievements på boxen hade jag riktiga problem. Försökte matcha hard-omspelningen med "dö inte en enda gång"-achievementen och sitter fortfarande fast på kapitel sex.
Henric Pettersson:
Det finns nog hur många spel som helst att nämna här. Jag minns exempelvis challenge tower i Mortal Kombat (9) där jag var nära på att slita mitt hår i ren vrede. Jag var fullkomligt rosenrasande framåt de sista utmaningarna (som jag efter många försök klarade). Jag minns även svårighetsgraden I Am The Night i Batman: Arkham Origins där döden betydde att spelet var över och du fick börja om hela spelet. Av någon dum anledning gav jag mig på detta också men klarade även det efter ett dussintals försök.
Petter:
Dark Souls-spelen är ju svåra, men inte ens nära på lika svåra som en del smått omöjliga retrotitlar. Tänk det där spelet där Battletoads slog sig ihop med Double Dragon-bröderna. Snacka om omöjligt... Det gick ju inte ens komma från den allra första banan. Eller varför inte Ikaruga? Jag tog mig aldrig förbi bana tre.
Battletoads till NES anses vara snudd-på omöjligt.
Joakim Sjögren:
Håller med. Även om jag älskar Dark Souls-spelen, och utmaningen de levererar, så kan man nästan alltid "cheese:a" sig fram på ett eller annat sätt. Dark Souls handlar nämligen mer om uthållighet än om stressframkallad fingerfärdighet då den där tidspressen som återfinns i framförallt i äldre titlar lyser med sin frånvaro.
Fredrik Säfström:
Fast... Det första Battletoads-spelet till NES var ju fan så mycket svårare. Jag minns hur jag och en kompis kämpade i veckor med att försöka klara den där ökända banan där man skulle styra runt i en svävande skoter. Jag skulle inte förvåna mig om ungefär 90 procent av alla Battletoads-spelare inte kom längre än hit när spelet var aktuellt, och då var det här också en av spelets tidigare banor. Ett mycket svårare spel än Battletoads and Double Dragon, enligt mig.
Joakim:
Den där banan blev väl dessutom ännu svårare om man spelade tillsammans med en vän då de räckte med att en blev träffad för att båda skulle tvingas börja om från början?
Petter:
Är det så? Mitt minne kanske spelar mig ett spratt (det har hänt förr). Jag minns när vi här på Gamereactor korade världens tio svåraste titlar för några år sedan, då placerade vi Battletoads & Double Dragon: The Ultimate Team högt eftersom ingen av oss kom nånstans i spelet, alls. Haha... Mrn kandke var 8-bitarstiteln ännu värre.
Fredrik:
Battletoads & Double Dragon är riktigt, riktigt svårt, men jag vill minnas att det var ett något enklare spel. Jag vill också passa på att nämna Ninja Gaiden-trilogin till NES som är odrägligt svårt. Att tajma ett hopp över ett stup är lättare sagt än gjort och ett missat hopp resulterade i att du fick börja om från början. Det är just den smått sinnessjuka svårighetsgraden som har gjort att spelet har nått sin legendariska status, men idag har jag inte alls samma tålamod för att ens fundera på att ge det en chans igen.
Jonas Mäki:
Jag håller i allra högsta grad med Petter om svårighetsgrad och Dark Souls-serien Har man vuxit upp med Battletoads, Trojan och Ninja Gaiden, så går det inte ens att ta på allvar. Med det sagt tycker jag att Super Meat Boy hör till det absolut grisigaste jag någonsin spelat. Det är ren ondska i spelform, och för mig därför inte särskilt kul. Det har blivit en grej med ursvåra retropassager i spel idag och det gör dem för mig tråkigare. De två-tre riktigt tuffa delarna av Ori and the Blind Forest var exempelvis mina största minus, när den smäktande vackra världen med utforskandet plötsligt och omotiverat byttes mot frustration. Den här "svåra spel"-trenden får gärna upphöra så snart som möjligt. Jag bangar inte en utmaning, men det tillför inte i alla sammanhang.
Ikaruga var och förblir rysligt svårt...
Kim Jakobsson:
Hade helt och hållet glömt bort Super Meat Boy. Galen som jag är har jag faktiskt klarat ut det spelet till 100% för några år sedan, dock så resulterade detta i en trasig handkontroll, lite avslitna hårtussar och ett stort hål i väggen i min gamla lägenhet. Dum som jag är försökte jag även att göra detsamma med Edmund McMillens senaste spel, The End is Nigh. På alla sätt ett spel som gått förlorat i det makalösa spelåret 2017, men som är minst lika bra som "föregångaren". Svårighetsgraden är kanske inte i samma klass som Super Meat Boy, men det är bra nära.
André Lamartine:
Gränsen mellan svårt, omöjligt och galenskap blir rätt suddig när det kommer till Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty till PS2, på den värsta svårighetsgraden. I en av spelets slutsekvenser måste man överleva Solidus tentakelgrepp genom att hamra en knapp som en svettig vettvilling i någon minut eller två - något som faktiskt visade sig ogenomförbart om man inte köpte en Turbo-kontroll för att duplicera antalet tryckningar per tumtryckning. Men inte fasiken tänkte jag lägga pengar på en ny, onödig kontroll! Så det fick bli hemmasnickrade turbotillhyggen var tänkta att vibrera knappen snabbare än en mänsklig tumme, men resulterade i att jag nästan hade sönder kontrollen och har sedan dess inte rört spelet. Jag klarade ut 99% procent av spelet och den sista procenten skär fortfarande i minnet.
Andreas Blom:
Ett av de svårare spelen jag har spelat, är faktiskt A Bastard's Tale. Enkelt, men så infernaliskt oförlåtande då livmätaren var både kort och inte fylldes på automatiskt. Och fienderna kom med mer än bekväma mellanrum. Irritationen späddes ju inte heller på alls då spelet håller koll på hur många gånger man dött.
André Wigert:
Hårdkokta strider och omöjliga plattformsstrapatser i all ära, men jag har samlat på mig minst lika mycket frustration i olika pusselutmaningar genom åren. Bahamut-templet i Final Fantasy X exempelvis, eller när försvarssystemet ska aktiveras i Prince of Persia. Och självklart, det förbannade vattentemplet i Ocarina of Time. Det som fått mig helt slaviskt beroende på senare är är The Witness, vars sista huvudbry dels är tidsbegränsat men själva pusslet genereras också olika varje gång. Så den fega utvägen att leta fram lösningen på nätet är till och med uteslutet.
Petter:
Andra idiotsvåra spel som jag minns är Contra, Ghosts 'N Goblins, F-Zero GX samt Ninja Gaiden Black som straffade mig hårt, för minsta lilla mikromisstag. Vad tycker läsarna? Vilket är det mest utmanande spel du någonsin kört?