Petter:
Trots att Netflix under det senaste året fyllt på med en hel del kvalitet och trots att jag till exempel älskar Master of None, Love, Stranger Things och Mindhunter är det svårt att inte klia sig i skallen när det kommer till den senaste tidens filmsatsningar. Jag menar... Varför punga ut miljoner och åter miljoner dollar för att säkra upp rättigheterna till Stephen Kings böcker när de bevisligen inte avser att lägga tillräckligt med krut på filmatiseringarna? Geralds Game och 1922 var båda mycket mediokra och pratar vi om Netflix andra, egenproducerade, filmer som laddats upp det sista kvartalet är det svårt för egen del att bli särskilt exalterad. Eller vad säger ni andra? Kanske ställer jag alldeles för höga krav på deras egna filmer? Serierna är ju, som sagt, för det mesta sjukt bra.
Andreas Blom:
Det är ju inte så att de tappar kundunderlag och därför försöker köper in nya titlar för att bli mer attraktiva som plattform, heller. Jag undrar också varför man inte satsar mer på produktionerna. Risken finns väl att tappa kunder om man åtminstone inte upprätthåller ett schysst status quo. Tvärtemot känns det som konstigt at de inte satsar mer för att locka nya kunder och växa ytterligare.
Henric Pettersson:
Netflix har en hel del problem, jag håller med. Jag älskar Daredevil, Jessica Jones och även om jag har problem med Iron Fist, Luke Cage och The Defenders så gillar jag universumet de befinner sig i. Sett till filmerna har jag inte jättemycket positiva saker att säga. Gerald's Game var inte fullt så medioker som du säger men den var inte heller någon film jag skulle vilja rekommendera till någon annan. Samma sak kan sägas om The Meyerowitz Stories som jag trodde för mycket på. En bra film men som hade mycket missad potential. Säsong två av Stranger Things led också av en del problem som gjort mig avsevärt mindre intresserad av TV-serien som helhet. Jag hoppas Netflix rycker upp sig men för stunden måste de släppa mer välgjorda projekt än halvdana filmer.
Petter:
The Meyerowitz Stories var ju ärligt talat värdelös. Jag hade hoppats hårt på den eftersom jag dyrkar Noahs regidebut; The Squid and the Whale.
Stranger Things är en av de bästa serierna vi här på redaktionen avnjutit de senaste åren.
Kim Jakobsson:
Ska jag vara ärlig tröttnade jag rejält på andra säsongen av Stranger Things. Problemet med TV-serien är när den går från att handla om det genuint charmiga ungdomsgänget till agenter och interdimensionella varelser. Charmen ligger i hur karaktärerna interagerar med varandra och alla blinkningar tillbaka till åttiotalet, inte hur en slemmig CGI-ödla blir attackerad av soldater i trettio minuter. Anyways. Annars håller jag verkligen med om att deras filmer håller en otroligt låg nivå förutom några få undantag som Okja (dock inte utan problem). Mitt förtroende för dem har verkligen minskat drastiskt bara det senaste året, men jag hoppas att det kommer att vända så klart. Tjänsten i sig är kanon och fungerar alltid som den ska, oavsett om jag tittar på plattan eller vid datorn. Men de har ju en drös med planerade filmer nu under 2018, förhoppningsvis vänder det med någon av dem.
Kim Orremark:
Problemet med Netflix, de senaste åtta månaderna åtminstone är att det känns som om de experimenterar en aning för mycket. Det här vanliga konceptet med att skapa så mycket material som möjligt för att se vad som fastnar, typ. Filmer som 1922 eller Death Note är avskyvärda medan serier som Stranger Things och Orange is the new Black underhållningsvärde varierar från säsong till säsong. Samtidigt släpps guldkornen, Big Mouth är årets överraskning för mig och ett svinbra bevis på att Netflix som plattform klarar av att hantera större produktioner samtidigt som man balanserar de mindre. Jag tror att de försöker hitta ett koncept som fungerar och ett sätt att särskilja sig från HBO, Viaplay och alla andra tjänster.
Petter:
Jag skulle nog vilja påstå att de experimenterar för lite, faktiskt. De har en formel som de verkar använda i mycket och även om Mindhunters är årets härligaste TV-serieöverraskning för egen del, så känns mycket av deras mest hypade material som rena upprepningar. Jag menar, visst var de första tre avsnittet av Daredevil (S1) kanonbra, men sen har det ju snarare bara handlat om att repetera gamla avsnitt, fast med små manusförändringar. Jag tycker att den serien, trots superba slagsmål, gått på tomgång rätt ordentligt och Jessica Jones förstod jag inte riktigt storheten i, ärligt talat. När det gäller Babysitter, Dödens Dagbok, Gerald's Game, 6 Days, Wheelman och 1922 känns det som att bara gör vad folk förväntar sig av dem, och begränsar sig av genreramar och konventioner.
Lisa Dahlgren:
Jag pungar, likt en idiot, ut pengar för den dyraste versionen av streamingtjänsten och ska jag vara helt ärlig tittar jag inte på nog med serier eller filmer för att rättfärdiga dessa spenderade pengar. Stranger Things, Better Call Saul och Marvel-serierna är väl egentligen de enda serierna jag helhjärtat tittat på. Slötittandet utöver dessa är snarare början på ett problem än ett intresse. Bra att det finns men Netflix har få serier jag faktiskt är intresserad av och värre verkar det bli.
Daredevil delar upp Gamereactor-teamet i två läger. Vissa tröttnade snabbt på enformigheten medan andra älskade mörkret och de brutala slagsmålen.
Kim Jakobsson:
Problemet kan ju även vara att de är väldigt spretiga i sitt innehåll. De gör allt från skräckkomedier till pretentiösa dramafilmer. Visst att man vill ha ett brett utbud, men jag får ibland känslan av att de bara vill täcka upp en viss genre genom att hastigt producera någonting bedrövligt. HBO känns väldigt tydliga i vad de leverera - seriösa drama-serier med väldigt hög kvalitet. Netflix däremot vet jag inte alls vad de står för idag, det är lite som att de har förlorat sitt varumärke på slutet, som om de gått vilse. De kanske bara borde titta på vad de verkligen är bra på och satsa på det, men även det är ju svårt när kompotten är så blandat och ojämn. Mindhunter är ju precis som Petter säger en av årets största TV-serieöverraskningar och jag blev totalt hänförd över hur enormt välproducerad den är.
André Lamartine:
Förlorat vilket varumärke, exakt? Om något har väl Netflix alltid stått för variation och det syns ju i princip hela tiden - mer nu än någonsin, dessutom. Visst kan exklusiva satsningar som exempelvis Crouching Tiger, Hidden Dragon 2, Marco Polo, Little Evil och Gerald's Game lämnade en hel del att önska, men andra satsningar som Okja, Beasts of no Nation, Meyerowitz Stories och I Don't Feel at Home in This World Anymore visar ju på potentialen deras produktioner besitter, för att inte tala om deras dokumentärer och ett gäng suveräna serier. Det finns också generösa mängder innehåll i jämförelse med exempelvis Viaplay (där det enda jag gluttar på är Outlander) och även om det finns en del skräp (som de där Adam Sandler-styggelserna) finns det ju även en hel del godbitar också. Det finns något för alla och i det här fallet ser jag ett halvfyllt glas. Hoppas den där Scorsese-filmen levererar, för övrigt.
Petter:
Där håller jag med, dock. Netflix har en väldigt tydlig identitet - anser jag. Och deras varumärke torde ju vara starkare än någonsin. När jag tänker Netflix tänker jag Orange is the New Black, Daredevil, House of Cards och Stranger Things. Och även om jag bara kikar aktivt på en av de serierna, handlar det ju i grunden om någon slags kvalitet med hög lägstanivå, rakt igenom. Eller ja, minus Kevin Spaceys hemska överspel genom hela House of Cards då, förstås.
Mathias Holmberg:
När André säger att Netflix har något för alla smaker. Där ar vi summan av kademumman enligt mig. Det är ganska självklart att ingen människa på jorden kan gilla exakt alla TV-serier som visas på en viss TV-kanal. Några av mina favoritserier just nu visas exklusivt på Netflix, och bara en sådan grej rättfärdigar deras dyraste abonnemang enligt mig. Med det sagt är jag sjukt ledsen över att The Get Down lades ner efter ynka elva avsnitt. Baz Luhrmanns musikdrama var känslomässigt, färgglatt och helt fantastiskt - och förhoppningsvis kommer Netflix våga satsa på dessa unika och påkostade nischserierna i framtiden också.
Kim Jakobsson:
För mig handlar det mer om att de producerar otroligt mycket, men allting är så otroligt mediokert på samma gång. Verkligen kvanitet framför kvalitet (förutom ett fåtal undantag som Mindhunter). Men jag blir gärna övertygad under det kommande året då Netflix påstår att de "ska storsatsa på film". Kan säkert dimpa ner en den guldkorn, men jag vågar inte hoppas på för mycket.
Jonas Mäki:
För mig känns Netflix nästan som en frivillig variant på public service. De satsar på mängder av märkliga grejer varav mycket inte slår, men annat gör det desto mer. Det leder till ett väldigt spretigt utbud där det nästan alltid finns något att kolla på för alla smaker. Någon regissör jag inte minns namnet på kommenterade hur skönt det är att kunna göra sin grej utan att behöva tillfredsställa nervösa TV-kanaler som strömlinjeformar programmen för att passa så brett som möjligt så reklamintäkterna ska kunna maximeras. Med Netflix försvinner sådana spörsmål och jag tycker ofta det är kreativt och roligt - om än ofta aningen underproducerat. Och så hade jag gärna sett en större satsning på dokumentärer.
1922 är tillsammans med Gerald's Game, Dödens dagbok, Babysitter, Little Evil, 6 Days och Wheelman en av Netflix sämre filmer.
Petter:
Det märks ju tydligt att mången film- och TV-serie-skapare känner så, och det kommer ju i framtiden leda till mer kreativitet. Den saken är ju stensäker. Jag har under helgen sett fem avsnitt av Stranger Things S2 och är förtrollad av hur bra det är.
Henric Pettersson:
Som ni redan påpekat finns det guldkorn. Mindhunter, The Crown, BoJack Horseman, Wet Hot American Summer och Big Mouth är alla fem suveräna TV-serier som Netflix levererat. Generellt sett gillar jag även House of Cards, Stranger Things, Orange is the New Black samt alla Marvel-serier. Ingen av dem är perfekta och vissa av dem innehåller mer problem än andra. Att påstå att jag är besviken på TV-serier från Netflix vore däremot att ljuga med tanke på hur många serier jag nu nämnt att jag gillar. Det finns nästan alltid något att se fram emot på plattformen (just nu The Punisher).
Petter:
Awlrighty! Ska vi prata om Jon Bernthal som Punisher, nu?
Kim Orremark:
Jag ber på mina bara knän, ta inte upp Jon här och nu. Snälla!
Henric Pettersson:
Ja, jag tror att Kenny har ett altare hemma med bilder på Bernthal. Förnekar han det har han definitivt gömt det i sitt förråd. Jag är inte lika positivt inställd till Bernthals porträttering av Punisher som Kenny men är inte alls lika kritisk som andra här på redaktionen. Visst ser jag hellre Jon Hamm eller någon annan stenhård skådis i rollen men jag väntar helst med att säga bu eller bä förrän serien haft premiär. Hans insats i andra säsongen av Daredevil gav dock mersmak.
Kim Jakobsson:
Jag är faktiskt med dig, jag är inte lika hatisk som vår chefredaktör gällande Bernthal. Han fungerade väldigt bra som en sidokaraktär, problemet blir väl bara om han ska fylla ut en hel säsong själv, det kan bli klurigt.
Lisa Dahlgren:
Jag har inga egentliga problem med Bernthal som Punisher (det är dock mest pga att han på allvar bara har ett enda ansiktsuttryck och att ansiktsuttrycket "jag är arg" fungerar för just Punisher), men inte fasiken var han bra i The Walking Dead? Killen har ju ingen personlighet - alls!
Kim Orremark:
Jon Bernthal är världens sämsta skådis. Efter Hugh Jackman förstås...