Redaktionen utser sina (hittills) bästa spel under 2026 (Del 2)

Vi ville göra något lite annorlunda, denna gången. Istället för den klassiska topplista som vi givetvis som vanligt kommer att presentera när 2026 är slut - så fick varje person på redaktionen utse det spel de personligen tycker har varit bäst så långt. Så bland alla kanonspel som de sex första månaderna bjudit på, så är detta vad vi tycker varit allra bäst...

Del 1 finns att läsa här

Muris Mulisic: Resident Evil:Requiem
Jag är en sån som inte stressar med att alltid spela ett spel när det är purfärskt. Leon S. Kennedy med sin charmiga sidbena är dock oerhört oemotståndlig. Efter en del letande och brist i de flesta butiker fann jag till slut spelet och kunde ta mig an det. Som någon som har spelat igenom samtliga Resident Evil-spel trodde jag att serien hade få överraskningar kvar.

Vad fel jag hade. Blandningen mellan nykomlingen Grace och veteranen Leon är spelets största styrka. Där Leon utstrålar rutin, självförtroende och en nästan osannolik förmåga att behålla sin frisyr mitt under apokalypsen, bidrar Grace med sårbarhet och mänsklighet. Tillsammans representerar de det bästa av två världar. Seriens action och dess rötter inom överlevnadsskräck. Resultatet är ett spel som lyckas kännas både nytt och bekant på samma gång.

"Blandningen mellan nykomlingen Grace och veteranen Leon är spelets största styrka. Där Leon utstrålar rutin, självförtroende och en nästan osannolik förmåga att behålla sin frisyr mitt under apokalypsen, bidrar Grace med sårbarhet och mänsklighet. Tillsammans representerar de det bästa av två världar."

Det är därför Requiem är mitt årets spel, inte bara för att det är ett fantastiskt Resident Evil, utan för att det påminner mig om varför jag har älskat serien i snart tre decennier.

Joel Pettersson: Esoteric Ebb
Om ni känner mig kommer det knappast som en överraskning, men för mig är Esoteric Ebb det absolut bästa spelet jag spelat i år. Det är ett spel som följt med mig varje dag sen jag rullade eftertexter - något jag inte kan säga att jag är van vid. Bodegård har byggt något unikt, helt enkelt. Om man kokar ner hela historien är det i grunden en väldigt enkel berättelse men handpåläggningen är i det närmaste perfekt där "storytelling" och "world building" ligger på en direkt sjukt hög nivå.

Eftersom att jag fått äran att byta några ord med skaparen av spelet vet jag att och hur starkt han verkligen brinner för det han har byggt här. Det märks inte bara på sättet han pratar om spelet utan lyser även igenom under tiden man spelar det. Det finns så mycket finurliga detaljer och små hintar till andra popkulturella verk - men de serveras alltid med originalitet och fräschör.

"Eftersom att jag fått äran att byta några ord med skaparen av spelet vet jag att och hur starkt han verkligen brinner för det han har byggt här. Det märks inte bara på sättet han pratar om spelet utan lyser även igenom under tiden man spelar det."

Berättelsen om Ragn Hemlin och den söndersprängda tébutiken greppade verkligen mig och spelade an på varenda liten sträng på min rätt stukade och annars felstämda lyra. Känslor i alla dess former flödade ur mig och under spelets allra sista stormande sekunder utbrast jag i riktiga, genuina, killtårar. Det är så otroligt vackert och sällsynt och jag ångrar mig lite varje dag att jag inte satte 10/10 på Esoteric Ebb - för det förtjänar det. Verkligen.

Fredrik Malmquist: Pokémon Pokopia
Jag ska inte sticka under stolen med att jag var skeptisk till Pokopia till en början. Det var redaktionens hajpande och lovord som till slut fick mig att trilla dit. Ni som läst min blogg vet att jag spelar Pokémon Go och undrar kanske varför jag var skeptisk. Svaret är att spelet påminde mig om Animal Crossing, en spelserie jag aldrig riktigt har fastnat för. Jag var rädd att tempot skulle vara för långsamt och att jag skulle tappa intresset redan efter några timmar. Förväntningarna var därför ganska låga när jag väl startade spelet.

Men oj så fel jag hade! Mackegård, Mäki & Co. hade rätt som frestade mig att hugga spelet. Visst påminde det om Animal Crossing, men jag fick också tydliga Minecraft-vibbar, vilket gjorde att upplevelsen kändes betydligt mer varierad än jag först trodde. Både jag och mina två söner hade flera veckor av underhållning tillsammans där vi hjälptes åt att frammana så många olika Pokémon som möjligt och utforska den dystopiska Pokémon-världen. Det blev ett av de där spelen som man hela tiden tänkte "bara en liten stund till" om, och plötsligt hade en hel kväll passerat.

"Både jag och mina två söner hade flera veckor av underhållning tillsammans där vi hjälptes åt att frammana så många olika Pokémon som möjligt och utforska den dystopiska Pokémon-världen."

Att dessutom kunna dela upplevelsen med barnen gjorde spelet ännu bättre och skapade flera av årets bästa spelminnen hittills.

Jonas Mäki: Lego Batman: Legacy of the Dark Knight
Det såg så bra ut redan från start, kisade jag tillräckligt mycket var det som att Batman: Arkham-serien var tillbaka. Och för varje gång jag fick se spelet, växte och växte mina förhoppningar. När det nalkades release var händerna närmast svettiga av förväntan, men lyckligtvis höll det måttet rakt igenom. Vare sig man spelar själv eller med en kompis är detta det bästa Lego-spelet någonsin. Det är byggt på grunderna från Batman: Arkham City, och innehåller en enorm kampanj att spela igenom fylld med så mycket Batman-fanservice att du kommer sitta med ett kroniskt leende på läpparna oavsett vilken Batman-film du gillar bäst.

"När det nalkades release var händerna närmast svettiga av förväntan, men lyckligtvis höll det måttet rakt igenom."

Till detta kommer sedan en ohemul mängd att låsa upp för maximalt omspelningsvärde samt läcker grafik och ett förstklassigt soundtrack. Allt det här bidrar i slutändan till att göra Lego Batman: Legacy of the Dark Knight till det bästa spelet under årets första halva samt en solklar GOTY-kandidat (även om jag gissar att Rockstar kommer bjuda på visst motstånd...), och det är något jag aldrig trodde jag skulle säga om ett Lego-spel.

Marcus Persson: Vampire Crawlers
När jag blickar tillbaka på första halvan av året så är det inte några blockbusters, mastodont-äventyr eller tekniska underverk som jag primärt tänker på. Nej, istället är det återigen indiescenen som lockat mest och främst då det hysteriskt beroendeframkallande Vampire Crawlers. Spelet som tar "bara en omgång till" till nya nivåer.

Jag älskade redan Vampire Survivors, men jag var samtidigt tveksam när man valde att kasta ut nästan hela grundkonceptet och ersätta det med kortlekar, roguelite-system och klassisk dungeon crawling. På pappret lät det som ett experiment som lika gärna kunde ha gått fullständigt fel. I praktiken blev det istället en av årets största positiva överraskningar. Det som imponerade mest var hur väl man faktiskt lyckats bibehålla essensen av vad som gjorde Vampire Survivors så nedrans beroendeframkallande. Samma hypnotiska gameplay-loop men nu blandad med ett oväntat strategiskt djup där varje kort, varje kombination och varje uppgradering känns betydelsefull.

"På pappret lät det som ett experiment som lika gärna kunde ha gått fullständigt fel. I praktiken blev det istället en av årets största positiva överraskningar."

Det är dessutom sällsynt att ett spel får mig att helt tappa tidsuppfattningen numera. Livet kommer emellan, jobbet väntar och man blir lite mer disciplinerad med åren. Men Vampire Crawlers vände helt upp och ned på min dygnsrytm och plötsligt satt jag där återigen med stickande, röda ögon långt efter midnatt och undrade "vad tusan hände".

Året har redan bjussat på flera riktigt starka lir men vid sidan av Replaced så är det nog inget annat som lyckats fånga den där ohämmade råa spelglädjen på samma vis som Vampire Crawlers, inte för mig i varje fall.

Conny Andersson: Crimson Desert
Jag tycker alltid det finns något fint i det här med vitt skilda upplevelser och subjektiva åsikter. För där Crimson Desert för mig både på förhand, och sedan när jag framförallt då började att spela det, kändes som ett av de mest givna spelen att älska - så är det ju såklart inte så det är för alla. Men för mig personligen, som fullkomligen då avgudar att förlora mig i en öppen värld och där den gärna får vara precis hur enorm som helst - så var då Pearl Abyss mastodontspel ett av de jag sett fram emot mest av på länge. Och det lyckades leverera på alla de punkter jag hoppades på.

Det tog sin lilla tid, dock. Men jag minns exakt det ögonblicket när spelet på allvar växte. När jag lämnade kartans första region för att ge mig vidare ut i världen så lossnade det, ordentligt. Det var då spelet lyfte till en högre höjd och blev just allt jag drömt om på förhand. Crimson Desert förvandlades från fantastiskt till snudd på ett mästerverk. Inte perfekt. Inte ens felfritt kring en hel del områden. Inte heller bland det bästa jag spelat, någonsin. Men det började ge mig den där känslan som jag alltid hoppas få när jag spelar. En känsla av att aldrig vilja lägga ifrån mig kontrollen. Att sitta uppe halva natten och bara fortsätta.

"När jag lämnade kartans första region för att ge mig vidare ut i världen så lossnade det, ordentligt. Det var då spelet lyfte till en högre höjd och blev just allt jag drömt om på förhand."

Med frekventa uppdateringar har man också sett till att hålla det hela intressant - eller finputsa sådant som på början inte riktigt höll måttet. Man kan såklart tycka vad man vill om sådant där. Att ett spel kanske borde vara mer färdigt vid release. För min del har det dock bara varit positivt och eftersom det i grunden är så enormt så man hinner liksom uppleva allt man adderar allteftersom långt innan man ens är i närheten av färdig med det.

Crimson Desert är väldigt mycket på samma gång. Kanske stundtals lite för ambitiöst. Som att man vill blanda allting i en enda stor gryta och att det därmed får vissa bismaker som kanske inte passar alla. Men för mig var det framförallt en fantastisk mix av så mycket som jag hade hoppats på - och därmed årets hittills bästa spel för min egna del.