Andreas Blom:
Film: The Expendables 2
Ska sanningen fram så tokdiggar jag den här typen av filmer. Och sett till receptet på hjärndöd, idiotisk popcorn-underhållning, så träffar denna rätt så mitt i prick. Först och främst är det karaktärerna och det faktum att hela filmen stadgar sig på rangliga ben bestående av referenser och underbart ostiga oneliners riktade mot skådespelarnas glansdagar. Hela ligan av 80-talets actiongiganter sammanstrålar med "yngre" förmågor och alla bjuder högt och lågt på mer än dåliga vitsar kopplade till varandras tidigare alster. En personlig är när Terry Crews leker arga leken med T-800 och efter att motvilligt gett upp sitt automatiska hagelgevär, ger hotet "If I don't get this back, your ass is terminated". Eller, när Arnold under en intensiv skottlossning vänder sig till Bruce Willis, som båda sitter i skydd och halvt vrålar "I'm almost out. I'll be back!". Varpå Bruce stoppar honom med "You've been back enough. I'll be back!"
Den andra aspekten är de överdrivna, orealistiska, actionkoreograferade stridsscenerna; knogslagsmålen är tightare än spandex, folk flyger genom fönster, avfyrar rekyltungt hagel som de inte gjort annat och Stallone mejar, i klassisk västern-anda, ner en ring skurkar med enbart en 38 kalibers revolver och ungefär två millisekunder. Med andra ord; min typ av action. Vad jag också gillar är att man verkligen låtit fantasin och fåneriet få fritt spelrum, något som jag tycker förekommer alldeles för sällan i dagens läge. För det är menat som en komedi, det är inte svårt att skönja. Självfallet är det inte kvalité någonstans, men för en som älskar gamla actionrullar kombinerat med övervåld, testosterondrypande ja-visst action och tonvis med dålig humor, är Exepndables 2 inget annat än högkvalitativ puckomacho-action.
Spel: The Bourne Conspiracy
Filmerna om Robert Ludlums glömska CIA-agent Jason Bourne är, med bra blandning av slagsmål och mobbande regeringspolitik, i min bok, rätt schyssta. Dessvärre kan man inte säga det samma om spelet baserat på dem. I korta drag är det en historia som tar sig stora friheter i anknytningen till filmernas tidslinje och ser man dessutom till framför allt huvudpersonen, märker man direkt att det är en ganska blek koppling, med tveksamt fler gemensamma täljare än namnet.
Det är inte det att spelet är ganska medelmåttigt i grunden. Eller det att varken Damons röst eller attribut använts till protagonisten, utan att det går som på räls. Spelet är väldigt enkelt kontrollmässigt och QTE-elementen är smärtsamt närvarande. Så, varför är det här något jag helst inte skyltar med att jag njuter av? Jo, mestadels stridsscenerna. Genom att antingen ge hård eller lätt push, bygger du upp en fokusmätare. När denna är full kan du trycka på cirkel och spana in hur Jason gör brasved av motståndare i fråga genom antingen dänga huvudet i ett kylskåp, ta en bok och banka i lite sunt förnuft i herrn eller bara lägga in en stöt mot smalbenet. Samma princip gäller för skjutandet. Skjut tillräckligt många och du får samma effekt. Ett hagelgevär kan då användas till att sätta huvudskott på någon två hundra meter längre bort och fortfarande få denna att graciöst slunga sig bakåt. Detta appellerar mer än väl till min förkärlek till lättsam och orealistisk action som man bara kan glida igenom och är därför jag gärna spelar det här då, då (förutom biljakten genom Paris, den kunde de lika gärna ha skippat helt och hållet).
Johan Jolin:
Film: Justin Bieber: Never Say Never
Guilty pleasure sa ni? Ja, vilken film ska jag välja bland den katalog av titlar jag kan uppskatta som skulle få vilken vanlig människa att plocka upp skämskudden. Jag tänkte först på White Chicks, Sucker Punch, Batman v Superman, eller Fast & Furious 6. Men sedan kom jag på att min smak är betydligt värre än så. Justin Biebers första dokumentär av två (ja, grabben har två dokumentärfilmer och jag antar att en film inte var tillräckligt för att mätta kanadensarens ego) var underhållning av rang för en popälskande Johan i sina tidiga tonår. Skäms jag över att jag gillar Never Say Never? Nej, inte riktigt faktiskt. Borde jag skämmas över att jag gillar Never Say Never? Troligtvis. Om det var hans skönsång, silkeslena hår eller trollbindande leende som förförde mig vet jag inte än idag. Antagligen var det en kombination av alla tre. Jag har sett den två gånger, vilket var en bra bit tidigare under decenniet. Det var därför ett bra tag sedan jag kikade på dokumentären sist och kanske är det dags att återse filmen nu när jag tänker efter. Någon som vill komma över och sjunga med till the Biebes största hits och erinra popperfektion? Nähä, antar att jag får sitta själv i soffa ikväll med skämskudden.
Spel: Kirby Air Ride
I min värld är Kirby Air Ride ett av Gamecubes mest underskattade titlar och därför känns det fel att kalla det en "guilty pleasure". Men i och med den mängd ris spelet fick från kritiker, inte minst från oss på Gamereactor, så får den falla under denna kategori. Arkadracing är en genre som ligger mig nära hjärtat. Jag tänker inte påstå att Kirbys kortvariga racingkarriär stod jämte med någon Mario Kart-upplevelse, men den rosa bollen överglänste den populära rörmokaren med ett spelläge. City trail tillät mig och tre vänner att resa runt i en öppen värld där vi slogs om items för att stärka vårt fordon och upptäcka en fantastisk stad proppad med påskägg samt episka svävare. Efter några minuter avslutades stöket och samlandet för ett kort och helgalet minigame där en vinnare koras. Spelupplägget simpelt, charmigt, och framförallt underhållande och än idag grämer jag mig över att vi inte fått se någon uppföljare. Kirby Air Ride må inte falla alla i smaken. Den absurt simpla spelmekaniken gjorde det möjligt för din pappa, mamma, bäbis, hund, katt, eller fisk att spela. Din finns till exempel ingen knapp för att gasa utan fordonet rör sig framåt självmant. Men det ändå var alltid en fröjd att plocka upp Kirby Air Ride under mina barndomsdagar. Blickar jag 15 år bakåt i tiden minns jag inget annat än pleasure och än mindre guilt. Kart-racing är väldigt trendigt igen och kanske, kanske, vågar jag drömma om ett Kirby Air RIde 2 till Nintendo Switch.
Joakim Sjögren:
Film: Star Wars: Episode 1-3
Att säga att man älskar del 1 till 3 i Star Wars-sagan - speciellt i "fel" sällskap - är förmodligen lika klokt som att bygga en massive rymdstation för sitt ondskefulla Galax-nazi-imperium, endast för att inkludera ett sätt att spränga hela tjo-fräset med hjälp av ett ynka laserskott placerat i rymdbasens ventilationssystem. Det finns smartare saker att göra, helt klart. Dock så måste jag erkänna att jag verkligen tycker om Lucas prequel-filmer, detta trots att de är fyllda av en hel del styggheter som Jar Jar Binks, allmänt usel dialog, Hayden "I don't like sand" Christensen samt en massa annat annat otyg som gjorde att fans (med all rätta, egentligen) ratade filmerna i skuggan av den snudd på perfekta trilogin som hade kommit dessförinnan.Om man dock bortser från alla dessa skönhetsfläckar och Jedi-fadäser så finns här faktiskt en massa underbart rymd-godis att njuta av, och för egen del finner jag mig själv återvända till den här, lite mörkare, sidan av kraften med jämna mellanrum. För vem kan annat än älska Liam Neeson och Ewan McGregors porträtterade av Qui-gon Jinn respektive Obi-Wan Kenobi, eller hur kan man ens undgå att få ljuvliga kiss-rysningar av de sista 30 minuterna av Mörkrets Hämnd när Anakin mördar småbarn, förråder sin största kärlek och går på däng när han ställs mot en höjdskillnad på typ 25 centimeter? Lucas ska verkligen ha beröm för att han vågade testa något nytt i början på 2000-talet (mängder av ny och spännande design framförallt) och jag är en av de som väljer prequel-filmerna framför allt annat som lanserats under Star Wars-namnet sedan 2005.
Spel: Lost Planet 2
Det första spelet i Capcoms monstermördar-trilogi är i mitt tycke ett av det bästa actionliren från förra generationen, och även om del två kanske inte var fullt lika lyckad (fick betydligt svalare bemötande av kritiker), så är Lost Planet 2 ett äventyr jag älskar innerligt och helhjärtat. För det är något väldigt speciellt med att springa runt och skjuta enorma insekter i plytet med en fräsande raketkastare, och att manövrera smidiga mech-rustningar med tillhörande armkanoner och kulsprutor är något jag sällan får nog av. Det är simpel underhållning i sitt absoluta esse helt enkelt, och med tanke på hur mycket hjärndöd glädje jag hittade i spelets kampanj, såväl som inuti dess multiplayer-komponent, så hoppas jag verkligen vi får se en omstart på denna underbara serie inom en snar framtid. Visst, en hel del moderniseringar hade såklart behövt vara på sin plats för att balansera klivet från 2010, men så länge man fokuserar på Lost Planet 1 och 2,och inte så mycket på del tre så kommer jag garanterat bli mer än nöjd. Världen behöver mer virtuella jätteskalbaggar att mörda, och jag är redo att stå till tjänst ännu en gång.