En ny redaktionsdispyt har blossat upp. Vi började prata om huruvida achievements/trophys och andra samlarsaker i spel verkligen är rätt grej för utvecklare att lägga tid och resurser på. Bryr du dig om att plocka 100% av allt i spelen du köper eller skiter du högaktningsfullt i allt vad collectibles heter? Såhär har dagen sett ut på Gamereactors kontor:
Petter Hegevall säger: Jag samlar aldrig
Jag är en samlargubbe i grunden, en riktig Skrotnisse. När jag och min kära fru flyttade ihop hade hon till exempel ont i magen i flera veckor inför flyttpackningen då hon utgick från att jag inte skulle sälja/slänga några av alla de tusentals prylar som fyllde hyllorna hemma hos mig. Men trots det, trots att jag samlat på allt från kapsyler till serietidningar - har jag aldrig för en sekund brytt mig om att samla alla troféer eller hemligheter i diverse spel. Jag tror ärligt talat aldrig att jag skrapat ihop alla "collectibles" i ett spel förutom i Super Mario 64 som för mig blir undantaget som bekräftar någon slags regel. När Microsoft lanserade achievements och Sony troféer för att locka spelare till att tillbringa ännu mer tid med deras respektive konsoler - stod jag på utsidan som ett fån och undrade hur i hela friden någon kunde lägga 50 extratimmar på ett spel de redan klarat enbart för att samla ihop alla achievements. För min del handlar detta inte om hållbarhet eller livslängd utan bara ångestframkallande återanvändning och renodlat tidsslöseri.
Calle Brännström säger: Gotta catch 'em all!
Jag har samlarmani. Finns det saker att samla måste jag samla dem, så länge det ger något mer än bara en trofé eller liknande (sådant kunde jag inte bry mig mindre om). Är det procenträknare inblandade som mäter hur mycket jag klarat av spelet (tänk Ubisofts blockbustertitlar) ligger jag ofta risigt till, för då måste jag göra så mycket sidogrejs som möjligt. Känner mig inte sällan som ett stressat djur som hamstrar och hamstrar inför den stundande vintern, tills jag i princip bränner ut mig. Tills knäna viker sig och nervsystemet kollapsar. Jag får således sällan skörda frukterna av mitt nitiska undersökande och min ständiga jakt mot en komplett procenträknare då jag i ren utmattning lägger spelet på hyllan. Dragon Age: Inquisition var en riktig mardröm. Fy fan. Där gick jag helt in i väggen. En propp gick i skallen och efter det har jag tvingats ta det lugnt med samlandet. När Witcher 3 släpps i maj lär jag dock vara tillbaka i gamla banor igen, redo att samla skiten ur allt och alla.
Jonathan Björklund säger: Aldrig. Någonsin.
Det är få saker som får mig att lägga av en lika våldsamt stor gäspning som achievements/troféer i spel. Det är en ointressant, charmlös och onödig uppfinning som endast existerar för att några arma själar ska kunna smeka sitt spelmässiga ego och jag skulle gå så långt som att säga att all den hetsen över att göra allt förtar mer spelglädje än det ger i de flesta spel. Jag suckar oftast djupt om jag ögnar igenom ett spels trofélista och när vissa människor i min direkta närhet gör de mest vansinnigt tråkiga saker i ett spel, bara för att få den där åtråvärda lilla textraden som berättar för alla att de minsann orkat göra just den sysslan, så gråter jag en skvätt och funderar på att ringa en rehabiliteringsklinik. För det är verkligen ett beroende i form av pokaler men många ursäktar sig/ljuger med fraser som "Jag älskar ju det här spelet så det här gör jag gärna". Nej, du gör det för att få en påhittad pokal som inte spelar någon som helst roll för varken ditt fortsatta leverne eller någon annans. Jag älskar exempelvis Grand Theft Auto V, men jag skulle hellre köra upp en rostig järnvägsspik i ögonhålan innan jag ens försökte mig på att jaga varenda liten achievement som gömmer sig i Los Santos. Råkar jag snubbla över en, fint, men jag kommer aldrig att aktivt jaga efter dem. Det är ett slöseri med dyrbar tid som borde spenderas på att leva i det spelmässiga och kravlösa nuet.
Cecilia Fjällström säger: Jag samlar allt, alltid
Jag håller inte med alls, jag samlar mer än gärna på allt som mina favoritspel har att erbjuda. Om du inte samlar på de historiefragment, dagböcker, lappar, och hemligheter som finns att upptäcka missar du oftast en enorm del av spelet, så enkelt är det. Du springer förbi det som bidrar med upplysande substans till huvudstoryn, det där lilla extra som gör allt mer levande, själva essensen i spelet. Varför? För att du inte orkar? Varför vill du ens spela spelet om du inte tänkt spela det fullt ut? Nej, man kan inte hoppa över det som berikar och ger fyllighet till själva storyn. Okej om du inte samlar alla men att medvetet hoppa över rubbet, bara tanken skär i mitt hjärta. Är det dock frågan om att endast maniskt samla troféer för att lägga det till erövringslistan och skryta inför sina vänner, då kan det vara. Det är jakten på att få ut så mycket det bara går av spelets innanmäte som triggar mig, att nå själva kärnan och låta mina sinnen explodera i regnbågar och eld av all kunskap jag får ta del av. Det andra är jag inte ett dugg intresserad av.
Aldin Sadikovic säger: Jag är inte galen
Superskurken Vaas i Far Cry 3 sa en gång: "Insanity is doing the exact same thing over and over again, expecting shit to change". That is crazy". Att Brännan hoppar runt på tak om och om igen i Assassin's Creed i jakt på några flaggor endast för att nå 100% och få en klapp på axeln i form av en liten guldig digital trofé, är galet. Att Cissi ger sig fan på att hitta alla obskyrt placerade dagböcker i Tomb Raider som innehåller irrelevant information om spelets sidokaraktärer, är galet. För grejen med båda dessa fall är att inget kommer att förändras. Spelet kommet inte att förändras på något som helst sätt. Visst, Brännan blir en fena på att plocka flaggor och Cissi blir duktig på att rota i människors privatliv men spelet i sig kommer inte bli annorlunda. Det finns alltså inget som helst incitament bakom samlandet utom att tillfredsställa sina inre samlartvångstankar.
Simon Eriksson säger: Meningslöst och tålamodskrävande
När ordet "samlande" kommer på tal tänker jag uteslutande på gamla tanter med vinden fulla av julgranskulor i trehundra olika utföranden. Jag har aldrig varit en samlare. Jag gillar att blicka framåt och sikta mot nya mål; inte att gräva ned mig i veckor enbart för att sedan kunna skrocka förnöjt över gamla bedrifter som en sällsynt achievement eller en guldpistol. Även om jag hade samlarmani skulle min egna tankspriddhet och brist på tålamod effektivt kapa motivationen. Sällan, om ens någonsin, är heller belöningen värd mödan. Detta på grund av att de flesta spelare inte är samlare och att utvecklare inte väljer att kapa viktiga delar av spelet för icke-samlare. Jag håller således med Petter, Aldin och Björken. Tid kan spenderas bättre.
Mathias Holmberg säger: Sluta hata på oss samlare
Tid kan absolut spenderas bättre, men jag uppskattar samlarföremålens existens trots det. Det finns många bakgator att utforska i en stad som Vice City, och man lär knappast ha sett och hört allt när alla knarkbaroner och pimpar väl trillat av pinn. Visst känns det väl då lite bättre när ens upptäcktsfärd belönas med diverse godsaker? Vare sig de är ljuddagböcker eller klistermärken. För mig är de snarare små brödsmulor som utvecklarna lämnat åt mig, och symboliserar en slags virtuell klapp på axeln. "Hit tar sig inte många, bra jobbat!". Om jag älskar ett spel vill jag dessutom leva mig in i dess värld så länge jag bara kan. Att samla Agility Orbs i Crackdown dagarna i ända är den perfekta ursäkten om man vill förlänga äventyret och se allt som spelvärlden i fråga har att erbjuda.
Andreas Blom säger: Jag älskar collectibles!
Jag anser att ett spel i mångt och mycket blir större i om det finns saker att samla på. Det innebär att mer tid mycket riktigt läggs på spelet då man jagar rätt på fjädrar, kistor eller virtuella bönor, men att det i slutändan låser upp något som kan gynna ens spelande. Jag spelar för tillfället Assassin's Creed: Unity och har där låst upp både bättre vapen och klädvarianter (med hjälp av olika sorters samlande) som förbättrar min karaktär på ett eller annat sätt - vilket gör det lättare att tackla fiender och framför allt roligare att spela (handen upp alla ni som tröttnat på ett spel för att det varit för svårt). Att veta om att man på ett eller annat sätt blir belönad för sitt slit gör att jag gärna lägger ned den extra tid det kan ta. Och vem vet? När du håller på och letar efter flaggorna, dagböckerna eller vad det nu är, kanske du upptäcker något som du om, inte fenomenet samlarföremål fanns, inte skulle upptäcka. Hemsk tanke va?
Oliver Thulin säger: Riktigt värde framför illusionen av värde
Sluta nu Blomman. Att fästa en viss gamerscore-summa eller en trofé, oavsett om det handlar om brons, silver, guld eller platina, räcker inte för att ge samlandet av menlösa ting mening. Att leta upp tvåhundra fjädrar i renässansens Italien är inget jag känner att mitt lönnmördande alter ego hade tagit sig tid till att göra. Att maniskt lokalisera laptops med "enemy intel" mitt i en eldstrid utan att faktiskt få något för det låter jag också bli. När jag däremot belönas för mitt samlande hänger jag mig slaviskt åt det. Titlar som Bioshock, Dead Space och The Last of Us gjorde samlandet till en del av berättandet, en del av världen. När du hittade något i de spelen välsignades du med lite mer insyn i händelseförloppet, platserna du besökte och människorna som bebodde dem. Hjärnorna bakom de spelen fyllde inte deras skapelser med illusionen av mervärde utan sträckte sig lite längre för att berika upplevelsen istället, precis som en bra utvecklare gör med alla aspekter av sin design. I de få fallen är jag helt med i manin.
Jonas Mäki säger: Nej tack, inte nu längre
När achievements kom var jag som fast. Det kändes som gamla tiders highscore-jakter och jag spenderade kopiöst många tusen timmar på att låsa upp precis allt i spel som Dead Rising, Crackdown och Saints Row. Det samlades flaggor, plockades upp orber och letades hemligheter. Men som med den mesta annan kärlek är den som starkast i början och efter några år där jag rent av börjat spela usla spel för att samla på mig allt fick det vara nog. Idag kunde jag överhuvudtaget inte bry mig mindre och störs snarast av att det ploppar upp information om att jag låst upp något som för mig saknar värde. Undantaget är när det är saker som faktiskt är relevanta för spelandet. Jag tyckte till exempel att det var kul att samla pengar för att låsa upp allt i Mortal Kombats Krypt, jag har heller inget emot leta hemliga föremål för att bli starkare i Ori and the Blind Forest eller försöka hitta de bästa puffrorna i Borderlands 2. Där tillför det något, det gör spelandet roligare, med artificiella ego-boosters som achievements och troféer betackar jag mig för. Helt och hållet.