Replay: Conny spelar GTA IV igen

Jag recenserade Grand Theft Auto IV för en spelsida jag var en flitig skribent på, och gav det betyg 9/10. Inför denna artikelserie var det då dags att återvända till Liberty City och innan jag gav mig ut på gatorna igen letade jag upp den där gamla texten jag skrev 2008. Att läsa den där mer än 14 år gamla recensionen framkallade verkligen minnen och när installationen är färdig startar jag äventyret i Liberty City, på nytt.

2008 hade jag ännu inte besökt New York i verkligheten. Så när Niko Bellics berättelse tog sin början var den enda relationen till platsen den jag skaffade mig i digital form. När jag nu 14 år senare tar den där korta bilfärden i spelets intro har jag besökt New York fyra gånger, så att spela om Grand Theft Auto IV känns på många vis, som att komma hem. Jag inbillar mig att gatorna där i det digitala Broker, Dukes, Algonquin och Bohan känns bekanta, att min numera personliga relation till staden som aldrig sover ska göra mig nostalgisk. Men den enda känslan av nostalgi som faktiskt uppkommer, är att det första starka minnet jag har av spelet besannas. Jag har alltid upplevt den fjärde delen som ganska grå och dov i presentationen och vid återbesöket blir jag nästan än mer besviken än vad jag förväntat mig. Att det skulle vara lite suddigt, det förstod jag - mina ögon är gamla och har blivit bortskämda av 4K, men gator och byggnader känns som att de alla går i samma färgskala, eller snarare avsaknaden av den. Efter att ha dragit upp ljusstyrkan i spelets meny känns det dock bättre, jag tror helt enkelt inte spelet producerades under en tid där Rockstar tänkte att vi skulle sitta med stora OLED-skärmar och även om Grand Theft Auto IV är rätt grått, så gör den uppdragna ljusstyrkan att spelet åtminstone får lite klarhet.

När jag läser om min gamla recension slås jag framförallt över hur jag försöker lyfta fram de problem jag ändå hade med spelet, men hur det magnifika i det överskuggade dessa delar. Påtagliga problem med en AI som kraschar bilarna och hur Rockstars vilja att fylla Liberty City med så mycket detaljer som möjligt, vilket gör att de sprickor som finns märks, byts mellan raderna snabbt till beröm om hur storslaget och fantastiskt vackert allt är. På något vis var ju denna fjärde del kulmen av open world och vi visste ju självklart då inte vad som komma skulle. I någon sorts efterkonstruktion är jag också ganska nöjd att jag höll inne med det där högsta betyget, eftersom jag skulle sätta det på uppföljaren som i princip förbättrade allt.

För spelet var ju verkligen inte perfekt, men jag kan samtidigt förstå att det fantastiska och massiva innehåll som fanns ändå dolde sprickorna. Här finns ett problem med berättelsen tempo, speciellt en bit in i spelet och det här att behöva göra om en transportsträcka om man misslyckas med ett uppdrag blev fort rätt omständlig speldesign då och är det fortfarande nu. När nyhetens behag lagt sig och vi också besökt mer magnifika öppna världar så känns också flertalet uppdrag lite väl simpla. Det betydligt bättre och mer rappa tempo som presenterades i del fem blir påtagligt märkbart att det saknas här. Samtidigt är GTA IV smutsigt och realistiskt på ett vis som dess uppföljare kanske aldrig riktigt blev i all sin explosiva presentation.

Effekten av att mycket skett i spelvärlden sedan det där äventyret i Liberty City blir ju en naturlig del av tidens gång, ändå har tidens tand ändå varit relativt snällt mot Rockstars fjärde del. Att spela på Series X ger rappa laddningstider och när jag går på bowling-date i spelets inledande timme, eller senare tar besöket om komediklubben, något jag minns att jag älskade redan första gången jag spelade spelet, inser jag hur fantastiskt underhållande detta spelet ändå är. Med en uppföljare som förbättrade i princip allt så är det ju såklart ändå den jag väljer om och när jag vill återvända till att stjäla bilar och roa mig i Rockstars öppna värld. Men att besöka Liberty City igen inför denna text var ändå, faktiskt, lite som att komma hem.