Replay: Johan spelar Resident Evil 5 igen

Det var sanna mina ord inte igår som jag för första gången gav mig ut på virusjakt tillsammans med Chris och Sheva. Resident Evil 5 släpptes ju så tidigt som 2009 till Playstation 3 och Xbox 360 och även fast jag faktiskt aldrig ägde spelet till de gamla formaten så fanns där en period då jag och min lillebror lyriskt röjde runt i demoversionen som hämtats hem via Xbox Marketplace. Varken jag eller han visste någonting om serien eller installationerna som kommit tidigare utan vi var båda bara väldigt nöjda med att få halta runt med stela tank-kontroller på delad skärm och göra vårt bästa för att överleva de odödas angrepp på de två banorna som erbjöds i testversionen. Jag minns faktiskt inte om vi någonsin klarade av en enda bana men vad gjorde det när vi precis hade hackat systemet och inte bara lyckats kringgå den lokala spelbutikens åldersgränser utan även fått tillgång till härligheten utan att behöva betala en enda krona.

För två pojkar i åldrarna 10-14 som inte var vana vid det redan då gamla sättet att kontrollera de båda actionhjältarna var det väl inte konstigt att framgångarna ekade med sin frånvaro och till slut fick vi skamset se oss besegrade och snällt fortsätta med andra spel. Resident Evil 5 var, som jag förstått det nu i efterhand, installationen som på riktigt gick ifrån skräck-konceptet som gjorde serien till vad den var och den stackars femman ses kanske därför av många som en av de absolut svagaste delarna i följetongen. Det var dock min allra första kontakt med Resident Evil-världen och sedan dess har den befläckade femte delen alltid haft en speciell plats hos mig som jag en vacker dag velat återvända till när den rätta tiden kommit. Ett par försök har gjorts genom åren men det har genomgående visat sig vara svårt att hålla fast vid en co-op-partner någon längre period och projekten har alltid fått läggas på is efter bara ett fåtal avklarade banor.

Men så kom vi äntligen till skott på allvar för ett tag sedan, jag och min gode vän Patrik, och vi har den senaste tiden gjort det till tradition att ett par gånger i månaden sätta oss ner i soffan för några timmars hederligt TV-spelsvåld med många koppar snabbkaffe och lite varierade upplagor av förstklassig lyx-lakrits som huvudsakligt tilltugg. Att samarbeta på delad skärm är verkligen något jag har saknat under de senaste konsolgenerationerna då online multiplater ju tyvärr ofta konkurrerar ut det gamla split screen-formatet i moderna spel så bara att få avnjuta ett fullständigt AAA-spel i lokal co-op har varit en sann fröjd. Resident Evil 5 har förvisso många brister om man jämför med andra actiontitlar i samma anda men för mig ligger det ändå i det absoluta toppskiktet när det kommer till just co-op.

För trots en direkt skrattretande berättelse med två helt aningslösa huvudkaraktärer som aldrig lär sig att skjuta först oavsett hur många kackerlacks-monster de överraskas av, samt ett par direkt horribla "quick time" och räls-segment så är Resident Evil 5 än idag ett minnesvärt actionspel. Kontrollerna som mitt 14-åriga jag aldrig riktigt lyckades hantera tog förvisso en stund att komma in i även för min vuxna motsvarighet men när jag väl fick grepp om den stridsvagns-styrda Sheva så slog det mig hur givande det kan vara att ta sig igenom en extra svår bana utan den numera standardiserade "dodge"-knappen att luta mig mot. Bara det att jag inte kan gå och avfyra mitt vapen samtidigt tvingar mig att planera mina drag i förväg i mycket större utsträckning än vad jag annars är van vid, vilket jag nu inser lägger på ett välkommet strategiskt moment.

Att sitta i soffan med sin trogna vapendragare vid sin sida och snacka taktik, håna usel dialog och mumsa på lakrits är en sysselsättning som är svår att toppa när det kommer till multiplayer och Resident Evil 5 bjuder dessutom på tillräckligt varierade miljöer, vapen, fiender och bossar för att det ska fortsätta vara roligt att komma tillbaka även efter en avklarad berättelse. Det finns alltid mer glitter att finna på de mest obskyra ställen och vapenmodifikationerna betalar ju sannerligen inte för sig själva och när vi väl startar om storyn så kan jag inte annat än att uppskatta hur intetsägande själva narrativet är. På något vis känns det mycket lättare att dra igång en ny runda när jag vet att jag inte kommer att få uppleva några som helst känslor av storyn utan hela mitt väsen kan istället läggas på action, samarbete och taktik. Alla spel behöver inte vara mästerverk och vissa mår kanske rent av bra av att inte vara det.

Det har blivit ett par genomspelningar vid det här laget, varje vända med ett snäpp tuffare svårighetsgrad än den tidigare och med noga avvägda beslut om vilka uppgraderingar som vi vill lägga våra surt förvärvade skatter på har vi gått från att vara två rörelsehindrade nybörjare till att bli en mordiskt rutinerad duo som självsäkert kan göra processen kort för valfri styggelse som kommer i vår väg. En hysteriskt skadeglad magnum-patron i taget.

Vissa banor är riktigt underhållande där exempelvis två av striderna mot Wesker (kurragömma-delen i templet och bataljen på militärbasen) står sig som några av de roligaste boss-striderna jag kan minnas men dock finns där även ett flertal riktigt usla nivåer som jag verkligen bara vill sova mig igenom av ren tristess. Templet med de överdimensionerade laserstrålarna kan till exempel fara dit pepparn växer och sen är äventyrets alltför många "quick time events" också en samling renodlade bottennapp som har åldrats riktigt dåligt, om de ens kändes välgjorda för tio år sedan.

Trots att Resident Evil 5 har många brister så står det sig som ett av tidernas bästa co-op-spel i min bok. Men då kräver det ju givetvis också att man faktiskt spelar det i co-op och inte ger sig ut bland Afrikas zombies på egen hand för utan en vettig samarbetspartner faller hela upplevelsen väldigt platt inom ett fåtal minuter. I rätt sällskap finns det dock väldigt mycket nöje att hämta från Resident Evil 5 och jag kan inte annat än att sörja det faktum att det idag finns så pass få utvecklare som lägger några betydande resurser på bra co-op. För när samarbete är som bäst så är det banne mig riktigt, riktigt bra.