Replay: Olof spelar Hades igen

När jag för två och ett halvt år sedan, i oktober 2020, satte mig ner för att recensera Hades försökte jag konsekvent hålla mig på mattan. Hades var inte en ödesmättad symbol för den panik- och undergångskänsla som sköljde över världen och som basunerades ut i medierna sedan Covid-19 brutit ut ett halvår tidigare. Men samtidigt var det ju väldigt svårt att se det som något annat. Tillsammans med bland annat titlar som Animal Crossing: New Horizons blev spel under den här tiden oundvikligen viktigare, och något annat, än förr: de blev en trygg och fast punkt i den nya vardagen som innebar hemmasittande, distansering och rädsla för vart det hela skulle ta vägen. Det föll i viss mån på allas vårt favoritnöje - spelen - att hjälpa oss att fly och hantera rädslan för vad en världsomspännande pandemi kunde innebära.

Att Supergiant Games pärla Hades varit under utveckling redan långt innan allt detta uppstod spelade mindre roll. Tiden och sammanhanget gjorde Zagreus oändliga flykt från helvetet och underjorden bara alltför symbolisk. Vart ska vi fly? Från vad? När Zagreus kommer upp ur dödsriket dör han ju bara igen. Somliga menade att vi trädde in i en ny era först med Covid-19, sedan med det rysk-ukrainska kriget som följde strax därpå. Att förgäves fly från dödsriket blir, i den kontexten, ironiskt. Det viktigaste är att vi lär oss njuta, fortsätta kämpa, och ha så roligt vi bara kan under tiden. Och är det inte det spel i allmänhet, och rogue-lite-genren i synnerhet, handlar om egentligen?

När den ödesmättade dimman med Covid-19 nu åtminstone delvis mojnat, och medan kriget dragit ut på ett sätt som närmast gjort det till vardag, är det lättare att se och bedöma Hades som ett spel bland andra. Och intressant nog upplever jag att tiden som förflutit sedan lanseringen faktiskt bara gjort det bättre. Supergiant Games öppnade upp mina ögon för genren på riktigt, och ju mer rogue-spel jag tagit mig an, ju mer uppskattar jag vad de lyckades åstadkomma med Hades. Först och främst är historieberättandet fortfarande i en helt egen klass. Inte bara den helt perfekta inramningen med de tre biomerna som avslutas med kampen mot Hades själv, utan även det färgstarka karaktärsgalleriet som vävs sömlöst samman med spelbarheten. Gudarna, vars förmågor Zagreus använder på sin väg, som har olika inbördes relationer och därför fungerar olika bra tillsammans, som kan skänkas gåvor och så småningom fördjupa sin relation med Zagreus. Då har jag inte ens nämnt deras finstämt skrivna dialoger, deras individuella, unika grafiska design och det helt enastående röstskådespeleriet. Inget rogue-spel har lyckats med historieberättande på samma sätt, har jag insett ännu mer sedan dess, och kritiken jag gav i min recension för det något uppstyckade berättandet - den är jag beredd att ta tillbaka.

På dessa två och ett halvt år har jag också insett hur väl utvecklarna lyckades balansera spelets grind, rogue-genrens generellt största akilleshäl. Titta på aktuella rogue-spel som Dead Cells och Rogue Legacy 2 - de lider båda av en alldeles hutlös grind för att låsa upp föremål och egenskaper. I dessa spel behöver jag spela halvtimmeslånga rundor för att kanske låsa upp en enda liten, kontextuell statusuppgradering. Tänk: en procent mer skada med yxor på insektsfiender på natten. Hades löste det istället genom att låta mer än bara valuta spela roll. Förutom att jag hela tiden faktiskt kände att jag fick något av spelets alla många valutor tillbaka, så lärde jag mig kontinuerligt vilka boons som funkade ihop i duo-kombinationer. Valutan och Zagreus utveckling var lika viktig som min egen, stegvisa kunskapsinhämtning kring strategier och upplägg. Skulle den spelmässiga utvecklingen vid något tillfälle ändå stagnera, då tog ofta berättelsen ett språng istället.

Till syvende och sist är Hades det bästa rogue-spel jag testat. Utan diskussion. Det blir mer och mer självklart för varje dag som går, oavsett vilket ljus omvärldsläget kastar på det. Det levererar ett så helhetsmässigt, mångfacetterat paket av förstklassig audiovisualitet, berättelse och spelmoment att alla andra rogue-spel bleknar. Visst, Returnal har en fantastisk co-op-aspekt, Rogue Legacy 2 har en härligt tramsig humor och Dead Cells matar oupphörligt på med intressanta DLC:er. Precis som alla spel i genren kan Hades också bli en smula repetitivt, det kommer man inte ifrån. Den konsekventa designen erbjuder liksom inte en lika stor arsenal av utflippade attacker och fiender som exempelvis Enter the Gungeon. Men helhetsmässigt, och med hänsyn till samtliga minutiöst välutförda detaljer, rår inget på Hades. Jag tror, på fullaste allvar, att Zagreus resa kommer anses vara lika definierande för rogue-spel som Halo, GTA 3, the Sims, Super Mario 64, Skyrim och Zelda: Ocarina of Time har varit för sina respektive genrer.