Man kan säga mycket om Fair Play men inte att de kör med rent spel. Sedan min förra krönika har deras suspekta enkätundersökning om bland annat TV-spelsberoende till och med fått en knäpp på näsan av folkhälsoministern med uttalandet som: "inte något som helst vetenskapligt värde" och "inte representativt för 11-16-åringar". Det andra citatet - representativt eller inte - är särskilt intressant för det är centralt i PR-tricket som förvandlat statistiskt snömos till en riktig ispärla i svensk speldebatt. Häng med nu, så här har det gått till. Det är lite krånlgigt i början men blir roligt senare.
Först gjordes alltså en enkät under så svajiga omständigheter och med så extraordinärt resultat att Fair Play själva kände sig tvungna att reservera sigmed följande. 1: Observera att undersökningen inte gör anspråk på att vara representativ för landets alla 11-16-åringar. Sedan går de ut och säljer in Fair Plays egna medlemmar som expertis för att kommentera undersökningen. Överläkaren Per Hamid Ghatan (medlem) är rutinerad och gör mer än sitt jobb då han säger det han vet måste sägas för att Dagens Nyheter ska nappa och göra något annat än en sketen notis. 2: ...resultatet är nog ganska representativt. Den ursprungliga reservationen har mattats dramatiskt och med detta sagt blir det fritt fram för journalister att börja räkna ut enkätsvarens procentsatser i reda tal.
Nu börjar det bli riktigt läckert. Plötsligt är (fram med kulramen) 1, 2, 3, 4, 5... 40 000 (!) barn uppskattade att vara i någon slags direkt fara. Psykologen Owe Sandberg i Fair Plays referensgrupp intervjuas i Centralen i P1. Ungdomar är med och talar ut. Programledaren har förberett ledande frågor åt alla. Sandberg är rörig och berättar om barn med benskörhet och så vidare. Alla är inne i dimman. Men än är desinformationscirkeln inte sluten. När historien snurrat runt ett tag på Sveriges redaktioner lägger Fair Play upp länkar till artiklar och videoklipp på sin hemsida.
Pang, där satt den. Nu är det inte bara Fair Play som ansvarar för uppgifterna. De hänvisar till media som ju ska ha gjort sitt jobb och ställt de kritiska frågorna, kollat bakgrundsinformation och på så eller andra sätt undanröjt alla tvivel. Problemet är att de inte gjort det. Dagens Nyheter och andra stora riksmedia är en sak, dock ej i detta fall, men när vi kommer ner på lokaltidningsplanet kan de stressade och oftast dåligt pålästa reportrarna matas med vilken goja som helst. Särskilt om de ställs framför en hjärnforskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid karolinska institutet.
Hela den här historien påminner mig om tre saker. 1: Hur maffian tvättar pengar. 2: Det tidiga 1900-talets förljugning om att ryggraden rann ut i brallan när man onanerade. 3: Hur jag själv skulle reagerat på en sån här artikel när jag själv var aktiv som nyhets/nattchef i dagspressen. Svaret: Jag skulle dragit på utav bara helvete. Det är så många medier fungerar, man vill göra coola löp. Det finns en gammal journalistfloskel som används ironiskt när man känner att något kanske ändå inte är helt ok och den lyder: Kolla aldrig sönder en bra story. Det har man inte gjort här.
Och en sak till; om det nu är så farligt att sitta vid en skärm mer än tre timmarom dagen ska vi kanske ta och ägna en tanke till världens alla miljoner kontorsslavar som sitter och håller hjulen rullande i produktionsapparaten.
Annars då? Tja, ni har väl hört att det kom en liten storm på besök här nere i Småland. Elände tyckte många men vi som går och skrotar på statens bekostnad i pappaledighet tyckte mest det var ett spännande inslag i tillvaron. Särskilt som mitt mark/skogsinnehav sträcker sig till en björk på tomten. Kamrat M var inte lika fascinerad av vinden. Han bor i en före detta mangårdsbyggnad vid en uttjänt mangangruva och höll sig definitift för skratt när tallarna började dansa över den fem kilometer långa elledningen genom skogen fram till samhället.
Först senare, när han insåg att han fått anledning att köpa ett elverk började det rycka förtjust i den gamla köptarmen. Sagt och gjort - den lokale fixaren hade nyligen gjort affär med kronan och kunde bistå med ett militärt, utrangerat exemplar från ett mobiliseringsförråd. Stor som Sven-Ingvars första turnébuss med oumbärlig extrautrustning som gör att man kan fylla på syrgastuber. Man vet ju aldrig när en dykare paddlar förbi.