När det gäller TV-spel är det som med allt annat - kvalitet känns. Stig larsson, underlig figur, blev i en kulturdiskussion över kvalitetsbegreppet till slut trött på tjafset. "Jag kan ta på mig att avgöra vad som är bra och inte", sa han och menade då... i princip allt. Det lät i alla fall så och sånt irriterar. Inte bara i kulturkretsar.
Men, han har rätt. Det finns en högre ordning för vad som är "bra grejer", ocn när det gäller TV-spel så får man nog säga att överenskommelsen är merlättnådd än annars. Gamers är svårblåsta och de vet vad de snackar om. Nu har jag inte tillgång till Stig Larsson, han sitter väl och väser i något dåligt kulturgäng antar jag, så teorin får bevisa sig själv. Öppna sinnena nu och erkänn, alltså på allvar, att det här är verkligt sanna exempel på riktigt dåliga och riktigt bra grejer.
1. Musik. Det finns många orimliga orsaker till att folk köper Rolling Stones-plattor, men alla har de det gemensamt att "theyve been fucked - hard". Exempel: Någon ball granne på en hemsk fest går på om att Mick Jagger är cool. Man nickar för grannsämjan är rätt viktig och för tillfället känns det mer angeläget att få en pilsner till än att dra igång ett rabalder. Men det där pratet tar liksom aldrig slut. Det är som ett mantra i bakgrunden.
Du vet ju egentligen mycket väl att både Jacker och Richards bara är två magra små otäcka gubbar som gjort max två låtar, resten låter precis så jävligt som det kan bli när ett gäng heroinister får fri tillgång till instrument - och heroin. Grannens jidder är som The Thing och krälar in i skallen och tar över. Det är hemskt, jättehemskt, men det är så det går till.
Nästan all jazz är helt meningslös undantaget Chet Baker. Jazz är bara en något mer melodisk variant av konstmusik där det räcker med att rassla med frigolit i en sko för att få kulturstöd. Jazz har ingen aggressivitet och tar aldrig slut. Jazz är alltid helt sjukt pretentiöst. Jazz är som den idiotiske klasskamraten som aldrig gav upp utan gång på gång kom och pillade dig i örat med ett gem. Jazz är fan i mig ett problem. Bra grejer är Maria McKee, Del Lords, Blondie och Elvis. Men, det visste ni redan.
2. Svensk film. Det har aldrig gjorts en enda riktigt bra svensk film. Bergmans rullar är som jazz. Se ovan. Går inte att förstå. Maler på i oändlighet om likgiltigheter. Bergman själv var däremot hur häftig som helst. Han kom på en dag att han inte skulle ha dåligt samvete för nånting, nånsin mer. Det tog för mycket tid. Antagligen var det hans egen filmproduktion som låg bakom det beslutet.
Nästan alla svenska skådisar spelar över. Listan toppas över Björn Skifs som är skämsig bortom alla begrepp. De flesta kvinnliga skådespelare kan man ställa på rad bakom Christina Schollin och jaga ut i ett kärr med en jeep. De har värre teatermanér än Julia Cesar på 40-talet. Undantag: Sydow, Shanti, Persbrandt och Torsten. Men, det hade ni ju också järnkoll på.
3. Sport. Det är liksom en sak att världens hårdaste hockeykillar gör upp i en VM-final. Det är riktigt bra grejer. Men det finns en anledning till att kameramannen aldrig gör ett svep över publiken när IK Ångby har hemmamatch. Han törs inte, det är bara zombies på läktarna. Rena rama Racoon city. Personer som tittar på lokal sport har för mycket tid över. Hur kan man bry sig om vem som hoppar högst i Skövde?
Fotboll håller inte ens på världsnivå. Jag försökte verkligen sätta mig in i det där en gång - kamrattryck, man vill ju vara med och snacka - men gav upp. Det händer aldrig någonting. Undantag: All motorsport utom roadracing. Golf och pistolskytte. Men, det vet ni ju lika bra som jag.
Epilog, spel. Visst har det slunkit in ett och annat uselt spel i hyllan, men då finns det orsaker. Spawn till exempel, det spelet vet ju alla att det suger. Till och med försäljaren avrådde mig å det bestämdaste. Men Spawn är Spawn. Måste äga i alla fall, och det är undantaget-som-bekräftar-mekanismen som jag får be att återkomma till.