På 50-talet underkastade sig seriestugorna i USA något som kallades The comic code. De hade inget val. En humorbefriad packe regler som gjorde censorer överflödiga eftersom effekten kom av sig själv. Titlar på magasin fick inte innehålla orden "horror", "terror" eller andra dylika läskigheter. Skilsmässor fick inte skildras som positiva och varulvar fick inte förekomma. Det blev helt enkelt svårt att göra skräckserier. Särskilt om zombies som inte kommer överens inom äktenskapet.
Ungefär samtidigt pågick slutfasen av en annan revolution i Sverige - normalisering av biobesöken. Tidningar tordes fram till dess inte ens trycka bioprogrammen på grund av påtryckningar från lokala makthavare. En social censur. Och kom då ihåg att det inte var Alien vs Predator som snurrade i salongerna. Mer åt "En fästman i taget" med Sickan Carlsson. En titel man med dagens mått förvisso kan tyckas vara hjärndöd.
Punk, slang och långt hår - moralpaniken letar sig nya former och offer. Alltid finns det någon desperat psykolog som drar till med en slutsats från en dead-end-research och den tacksamma, chanslösa mågruppen står där som alltid och rullar undan jabbar - ungdomarna. Under en lång tid framöver kan vi vara säkra på att det är de TV-spelande ungdomarna som i detalj och statistik får sitt onyttiga leverna beskrivet för sig.
När organisationen Fair Play presenterade resultaten av sin enkät i december var inte tidningarna sena att haka på. Stor rubrik i stor tidning: TV-spel gör barn ilskna - och feta. Ganska kul rubrik, men knappast sann. Man kan riktigt se skräckscenariot framför sig. En flock flåsande bollar som pucklar på varandra på skolgårdarna. Arga på allt och alla med en majonäsmacka i innerfickan och en halv kebabrulle i kindpåsen. Efter rasten blänger de ilsket mot klassrummet och tar sig med sina sista krafter in till lektionerna för att där förstå precis ingenting. I enkäten kan man nämligen läsa att fler än var fjärde respondent prioriterat spel före läxorna. Nästan lika många beskrivs som missbrukare för att de inte lyckats sluta spela när de själva vill så de har antagligen rak men krokig väg att gå via rökrutan tillen trasig kvart i en förort. Pöh!
Jag brukar kritiseras för att hålla slackerkulturen om ryggen, men det är när jag läser såna här undersökningar som jag vet att det är det enda rätta att göra. Det finns nog med oroliga mammor och pappor därute som drar för stora negativa växlar på sina barns val av skoj. Den här undersökningen genomfördes dessutom under så tveksamma omständigheter att den är kritiserbar av bara farten. Man intervjuade ungdomar under projektet "Flickas" (socialdepartementet) resa genom Sverige. Jag kan inte tänka mig en mer politisk korrekt och hopplös miljö. Det är som om någon inte vill veta sanningen. Kan vi kanske få se en liknande undersökning under Dreamhack?
Till mina egna ungar och deras kompisar säger jag bara: Play on. De positiva effekterna är flera. Deras engelska är fantastiskt utvecklad. När jag själv skulle drillas i detta utländska språk så var det med stor möda man stavade sig genom Mac, Pat och Sams äventyr. Ett trist gäng. En annan spin off-kunskap är det självklara beteendet i hemelektronik. Här dras det nätverk och kopplas diskar. Igen - i min usla barndom - det svåraste vi gjorde i den vägen var väl att fylla på batterier i ficklamporna.
Der skulle däremot inte röra mig rycken om någon förbjöd hockey eller all annan sport där kids blir utsorterade som ej potentiella elitspelare vid det första tonåret. Där har vi ett problem som nått läskiga proportioner och där vuxenvärlden bara står och är tyst. Fuck orientering, längdhopp, fotboll och gymnastik. Det finns coolare sätt att stimulera svettkörtlar. Läs Gears of War och Bioshock.
Det ska bli intressant att sätta denna tid och debatt i det historiska perspektivet.