En dag skall allt svartna och brinna. Precis som de tvehövdade basiliskerna förutspådde. Allting rämnar, tiden är knapp. Med dessa inledande ord välkomnas man in i en förtvivlad värld stöpt i lidande och en distinkt ödesmättad estetik som inte liknar någon annat tidigare inom rollspelsvärlden. Döden har aldrig tidigare varit så vacker och häxmästaren Pelle Nilsson har tillsammans Johan Nohr i spetsen frammanat en gul liten bok av vemod där temat är tung och reglerna lätta. En själslig hommage till rollspelens begynnelse, old school revival möter dungeon synth och domedagsmetall. En värld där livet är förkastligt och flyktigt, där spelare tar på sig rollerna som omöjligt disponibla individer ämnade att utplånas likt flämtande ljuslågor i vinden. Döden är en självklarhet snarare än ett undantag och Mörk Borg skäms aldrig över sin brutalism och flörtar vilt med den religiösa konservatismen och satanism-paniken som rådde på det glada 80-talet. Så tag mig i handen och häng med ner ibland ockultmästare, fördömda präster, krossade kungligheter och sluskar skapade i diken.
Mörk Borg utspelar sig i en värld vars sista tid är kommen, en plats där solen ej synts på många år och där domedagsprofetiorna blivit verklighet. I söder regerar den galne kung Fathmu över Wästland, ett kungarike som den ytterst paranoide regenten spenderat en livstid med att svälta bortom resonlighetens rand. I väst lever den hjärtlösa hertiginnan Anthelia som långsamt suger all livskraft från sina undersåtar och sitt land. Långt upp i norr härskar skuggornas konung med sina söner, ständigt uppassade av sina kuvade landsmän som lever likt slavar. Sist men inte minst finner vi landsstaten Grift, ett sammanstörtat rike där jorden och myllan spyr och ur sig obeskrivbart vidriga varelser som hämtade från de värsta av mardrömmar. Existens är lidande men livet trotsar även de svåraste av hinder och mänsklighetens rester lever kvar bäst de kan i denna döende värld där få ting gror och fritt omkringströvande gastkramande väsen gör vardagens leverne till en ond dröm från vilken ingen kan fly.
Det är i denna nästan parodiskt hopplösa värld som spelarna tvingas överleva, i varje fall till dess att den oundvikliga domens dag gryr och allt förtärs och ersätts av ett oändligt mörker. För undergången är nära förestående, något som dikterats av munken Anuk Schleger för hundratals år sedan. Spelarna lever på lånad tid som dikteras genom tärningsslag där varje ny gryning har potentialen att föra världens undergång allt närmare, vilket åskådliggörs genom något Mörk Borg kallar för plågor. En sextiosex punkter lång lista skriven i psalmform och när den sjunde plågan aktiveras, ja då går världen under och allt elände tar slut. Allt blir mörker - tingen brinner och Verhu strålar av förtjusning för allt var ju rätt, och mörkret sväljer mörkret själv. I detta skede, när allt rämnar och spelarnas sista hopp och livskraft släcks så ombeds man också i linje med Mörk Borgs brutala, nihilistiska tema att bränna regelboken, självklart. För på vilket annat sätt avslutar man annars ett så apokalyptiskt och domedagsförnimmande spel.
Regelmässigt är Mörk Borg väldigt luftigt och rakt på sak med mekaniker hämtade från Dungeons and Dragons men utan de ändlösa tabellerna. Ja till och med själva skapandet av spelarnas karaktärer lämnas löst och i princip varje element är slumpmässigt rullat och likaså är mängden pryttlar och pinaler att rusta karaktärerna med är likvärdigt sparsmakat. Mörk Borg lämnar en stor del av den spelmekaniska upplevelsen till att bli skapt (frambesvärjd) av spelledaren och dikterar väldigt få ting, enbart ett löst yttre regelverk existerar att rätta sig efter. Handlingar avgörs med ett enkelt T20-slag där man sedan adderar eller subtraherar ett värde baserat på hur duktig en karaktär är på den utförda handlingen, något som varierar mellan -3 och +3. Aldrig mer, aldrig mindre. Det slutliga kombinerade värdet från ens T20-slag och egenskapsmodifikation måste sedan bli lika med eller slå en förutbestämd svårighetsgrad. Likaså krävs inga tärningsslag för att träffa när spelarna utför attacker mot monster eller annat oknytt. Istället rullas något som Mörk Borg kallar för försvarsslag som avgör om ett monster (eller spelare) blir träffat, vilket sen resulterar i sprutande blod, lemlästade kroppsdelar och ond bråd död. Förhoppningsvis.
Det är omöjligt att prata om Mörk Borg och inte tala om vad som är den tveklöst mest framstående och utpräglade delen av spelet, dess rakt igenom briljanta och helt unika design samt våldsamt brutala illustrationer. Boken är i sig ett stycke konst och ingen sida är den andra lik med ett vilt varierande designspråk och färger som löper hela spektrumet. Svärta blandas med skarpa, ljusa toner av gult, rött och rosa, ja till och med glitterfolierade element bryter upp sidorna på sina ställen. Kaos, sleaze och domedagsmetall regerar tillsammans med ett veritabelt smörgåsbord av typsnitt. Där finns inget annat som ens kommer i närheten av vad Pelle Nilsson tillsammans med Johan Nohr åstadkommit här och Mörk Borg är värt att införskaffa om så enbart till att vara en inredningsdetalj i ditt hem. För så vackert är det. Visst, läsbarheten påverkas emellanåt negativt av denna kompromisslösa approach där man totalt frånsagt sig all form av konsekvenstänkande. Men i skuggan av vad Mörk Borg åstadkommer framstår det som ett marginellt och nästan obetydligt klagomål.
Att Mörk Borg spelmässigt fungerar är egentligen ett smärre mirakel sett till hur överväldigande dess designspråk fått diktera utformningen av regelboken och dess innehåll. Det är en virvelvind av mörka intryck och ren, skär vördnad som lätt överväldigar en. Och trots Mörk Borg faktiskt går att utan några större problem läsa igenom och komma till grepp med på under en timme så fann jag mig själv återvända om och om igen till dess sadomasochistiskt erotiska formgivna sidor. Om än bara för att sitta och stirra på dom som en fåne. Fria Ligans sida beskriver det bäst själv. En domedagsmetall-skiva i spelform. En spikklubba i ansiktet. Lätt på regler, tungt på allt annat. Mörk Borg lyfter upp OSR-konceptet från sin mossbeväxta grav, skrikandes, sprattlandes och katapulterar det vår moderna vardag. En tonal fullträff, en käftsmäll som får dig att förtvivlat be om mer, hopplöst, utsiktslöst, mörkare än hin håle själv och fullständigt jävla underbart. Mörk Borg vet vad det är och all kritik mot det är överflödig. För antingen fattar man det eller så gör man det inte. Spektakulärt, helt överdådigt och så förtvivlat vackert att man bara dör.
För den som vill titta närmare på spelet så finns det att införskaffa via Fria Ligan och Mörk Borgs egen hemsida har också gott om godsaker att erbjuda.
Betyg: 10/10
Tidigare artiklar i denna serie:
- Rollspelsspecial: Neotech Edge