För ungefär 3 år sedan flyttade vi tillbaka till Stockholm (bodde här en kort sväng runt 2011) från Uppsala, och en stor anledning var såklart det överlägsna utbudet av livemusik och restauranger som vår vackra huvudstad ändå bjuder på. Och ikväll är det dags igen. Dismember gästar Debaser och där kommer jag att stå, omgiven av svettiga långfrippor och band-tishor, med magen fylld av bärs.

Nu är jag inget jättefan av Dismember, men de är ju någon form av legender, eftersom de med Like an everflowing stream var med och formade hela motorsågsdödsen, och med det även satte Sverige och framförallt Stockholm på death metal-kartan.

Och den skivan håller ju absolut toppklass fortfarande idag. Inför spelningen har jag plöjt den några gånger, och imponeras av attityden och atmosfären.

Med sig ikväll har dom Impurity, och det ser jag fram emot. The Eternal Sleep är en virvelvind av riff och mos, som jag tycker sticker ut lite i den här överbefolkade genren. Framförallt gillar jag att de håller tempot uppe, och inte fastnar i utdragen lågtempo-döds som så många tendererar att göra.

Tredje bandet stavas Hostilia. Trash från Göteborg. Av det lilla jag hört, inte riktigt min grej. Jag är inte jätteförtjust i hur sångaren verkar sträva efter någon mix av Glenn Danzig och Mustasch-Ralf. Men, kanske sparkar de stjärt live, det får vi se.

Jupp. Det här blir fint. Burgare. Bärs. Death metal.

Gillar du livemusik?

När hösten börjar smyga sig på är det såklart dags för metal. Världens bästa genre. Och i vanlig ordning har jag misshandlat mina stackars öron med extrem musik, nästan mer än vanligt, den senaste tiden. Häng med på ett axplock, där jag lyfter fram mina favoriter.

Revocation - Blandat

Jag har duckat Boston-baserade Revocation länge, så det var på tiden att hugga tag i den här tekniska death/trash-plutonen, som leds och styrs av snillet Dave Davidson. Nionde fullängdaren släpptes bara några dagar sedan, och även om jag inte har gett just den plattan tillräckligt med kärlek har jag lyssnat ikapp på bandet som helhet, och därför även fattat grejen. Åtminstone en aning.

Revocation är oerhört skickliga musiker, och Dave Davidson kallas på vart och vartannat metal-forum för den bästa metal-gitarristen just nu. Hur det är med den saken vet jag inte. Men vad jag vet är att Revocation bland genrer sömlöst, och lyckas pula in framförallt de trashiga elementen tight och snyggt, precis där det behövs, i sin death metal. De vet även när de ska hålla igen, även om de med stor sannolikhet kan spela skjortan av 99 procent av konkurrensen så låter dom aldrig det tekniska komma i första rummet, istället ligger fokus på bra låtar. Såklart alltid ett plus.

Lyssna på Revocation här (YouTube)

Fredag den 13:e - Mänskliga Gränstillstånd 

Band som spelar den här stilen, alltså ultraenergisk hardcorepunk och crust a la Totalt Jävla Mörker, ska såklart inte heta “Fredag den 13:e”. De ska heta Slaktavfall, Uppsprättad, Nackskott, eller något i den stilen. Nåväl. Det kan jag inte göra något åt. Men vad du kan göra, om du är arg på världen (vilket jag gissar att många är), är att bränna igenom fullängdaren Mänskliga Gränstillstånd, som släpptes för några år sedan. När jag delade det här bandet med en kompis fick jag höra “alla låtar låter ju likadant”. Mitt svar? "Och? Vad gör det när alla låtar är pissbra?" Här är det plattan i mattan som gäller, från första till sista sekund. Ilska, sorg, vrede i tvåhundra blås. 

Lyssna på Fredag den 13:e här (Bandcamp)

Impurity - The Eternal Sleep

Nästa fredag ska den här gubben dra iväg sin kantiga röv till Debaser, för att se Dismember spränga stärkare. Och, som gäster har dom med sig nästa generation av svensk death metal i form av Impurity. The Eternal Sleep heter skivan, och består av 10 låtar fördelade på den nästan perfekta albumlängden på 37 minuter. Här serveras klassisk svensk sågtandsdöds. Okej, tänker du, varför ska jag bry mig? Två miljarder band kör den här stilen idag. Och ja, du har inte fel. Men, du ska bry dig för att Impurity gör det jävligt bra. De har paketerat The Eternal Sleep i en perfekt mossig atmosfär, de håller tempot uppe genom hela åkturen, och de drar upp riffnivån rejält jämfört med många konkurrenter.

Lyssna på Impurity här (Bandcamp)

Paradise Lost - Ascension

Legender. Ikoner. Hjältar. Inte för mig dock, som aldrig brytt mig särskilt mycket om britterna som levererat både death doom och goth metal doom death whatever sedan... länge. Men nya Ascension är grym. Om inte annat är det en stadig uppvisning i att erfarenhet faktiskt betyder något i det här gejmet. Paradise Lost är fullblodsproffs som med enkelhet bjuder på välproducerad, väloljad, och välhängd metal, där de varvar goth med doom, och spottar ur sig det ena fantastiska riffet efter det andra. Framförallt är det oerhört vacker, och melankolisk musik.

Lyssna på Paradise Lost här (YouTube)

Deafheaven - Lonely People With Power

Ett annat mega-hajpat band som jag valt att ignorera allt för länge är Deafheaven. Jag vet att Sunbather ritade om kartan en aning, jag vet att det är “hipstermetal” (eller, är det det?) och jag vet att senaste given Lonely People With Power ska vara jävligt, jävligt bra. Men det var inte förrän en nattlig tågresa, lagom packad, som poletten trillade ner. När det uppländska landskapet sträckte ut sig och skenet från tågvagnens taklampor tittade tillbaka mot mig i fönsterrutan, och George Clarkes ångestyllda, monotoma skrik fyllde skallen, då fattade jag grejen. Det här är fantastisk musik. Deafheaven har tagit black metals natursköna styrka och mixat den med storstadspulsen i välregisserad postrock, och mejslat fram en alldeles magisk skiva. 

Lyssna på Deafheaven här (YouTube)

Ripped To Shreds - Sanshi

Jag har alltid gillat Andrew Lee. Hans övertygande och brutala growl, hans uppfinningsrika riff, och hans oerhörda kapacitet att fylla alla låtar med obönhörlig energi. Sanshi är med stor sannolikhet Ripped to Shreds finaste stund. Det är en dynamisk, energisk, brutal, och nyanserad death metal-platta med fokus på fart, fläkt, riff, och som också låter melodier och tung-gung ta sin välförtjänta plats. På flera sätt har Andrew Lee lyckats hämta equal parts svensk sågtands-döds och gifta ihop den med amerikansk florida-döds, utan att tappa bort sig i någon av stilarna. Lyssna högt eller inte alls.

Lyssna på Ripped to Shreds här (Bandcamp)

Vad har du lyssnat på?

Nog var jag skeptisk innan jag slog igång Josh Friedman och David S. Goyers gigantiska scifi-dänga Foundation. På förhand var jag orolig att serien inte skulle klara av att leverera scfi-fi som kändes storslagen (och istället instängd och billig, som den dunder-hypade The Expanse) och dribbla bort sig i sin egen värld. Men min oro var obefogad.

För Foundation är bland det bättre jag sett den här våren (och då har jag mosat igenom fantastiska serier som Severance, Your friends and neighbours, och Masters of the air, samt värdelösa serier som Yellowstone och The Studio).

Visst, vissa storys i framförallt den första säsongen av Foundation haltar (som mer eller mindre allting på Terminus) och vissa karaktärer blir bara irriterande efter ett tag (som den gnälliga Gaal Dornick - synd, för det började ju så bra). 

Men det är petitesser i en majestätisk sci-fi-saga som tar i från tårna och lyckas bygga upp en komplex berättelse om matematiska beräkningar som förutspår framtiden, prism-prismor, klonade kejsare, sekellånga tidsspann, och en rad karaktärer vars öden vävs och snickras ihop utan större bekymmer.

Bäst är såklart Jared Harris som gestaltar både digitala och fysiska versioner av Hari Seldon, matematikern vars superavancerade beräkningar förutspår kejsardömets fall, och Lee Pace som Brother Day, som den mittersta versionen av de tre kejsarklonerna. Även Laura Birn glänser som Demerzel, den sista roboten som stöttar kejsarna i universums mittpunkt, planeten Trantor. 

Nej, det var länge sedan jag blev så förtjust i en scifi-saga. Kanske behövdes det en serie (som, likt Game of Thrones) verkligen lägger sin själ i att bygga upp en värld där karaktärerna får växa och verka, för att få mig på fall. Jag skulle kunna googla Foundation Wikin i timmar, om den inte vore så snål på information. 

Gillar du Foundation?

Det började inte särskilt bra. Hypen alltså, inför Turnstiles kommande platta, Never Enough, som letar sig fram till streamingtjänsterna i början på juni. Jag tyckte att de spåren som släppts hittills lät alldeles för likt förra skivan, samtidigt var jag orolig att Turnstile tagit steget alldeles för långt ifrån den där unika hardcoren de bjöd på sist.

Men, nu börjar polletten trilla ner. Och det är väl såhär när ett band hittar sitt sound. Man kan ju inte förvänta sig att de ska “hitta sitt sound” på varje nytt släpp. Nej, de ska bygga utifrån det. Använda det. Krama tasan torr för att bjussa på fenomenala skivor. 

Kommer Turnstile lyckas igen? Glow On (2021) satte bandet på världskartan, mindre klubb-scener byttes ut mot festivaler över hela världen, och albumet genererade topplaceringar i renommerade musik-zines.

De blev ett sådant där band som gick hem hos kritiker, hos fansen, och framförallt hos många av de gamla fansen, trots att Baltimore-Boysen (idag boysen och en girl) på allvar utmanade hur långt man egentligen får pusha en genre. I det här fallet hardcore.

Jag älskade Glow On. Älskar den fortfarande. Det är en sanslöst potent uppvisning i rock, hardcore, textförfattande och feeling. Storslagen men närvarande. Briserande men meditativ.

Nu har jag lyssnat på samtliga fyra spår som släppts inför kommande Never Enough. Och jag gillar dem. Bäst är Seein’ Stars / Birds, där en lika enkel som stadig takt bär fram en mjuk rocklåt med drömska lines från sångaren Brendan Yates. 

Den bygger upp mot ett otroligt cleant solo, för att sedan gå över till Birds, där Turnstile bjuder på klassisk upptempo hardcore i superspeed, och ett mäktigt, rockigt breakdown-riff som avslut. Stort. Och en garanterad publikfriare.

Lika förtjust är jag inte i Look out for me eller titelspåret. Men, jag tror att båda de här spåren behöver en kontext. De behöver falla in i den helhet som skivan innebär.

Yes. Hypen är igång. Nu ser vi fram emot 6 juni när Never Enough anländer i sin helhet.

Och nej. Turnstile är inget hardcore-band längre. Men vad fan gör det när det låter så här bra? Om Never Enough är lika bra som Glow On så har de ju gått och blivit världens bästa rockband. Just nu åtminstone.

Här kan du lyssna på Seein’ Stars / Birds.

Gillar du Turnstile?

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg om att lämna Gamereactor. Jag var på någon slags digital cleanse och tog bort både Facebook och Instagram, och annat mög. Där och då föddes idén att lämna Gamereactor också. Men så blir det alltså inte.

Jag vill börja med att tacka Jakkal, C-Virus90, Måns, cadmium, Joel, Riku, blanc, Petter, Foffe och wwwHolmiz. Det kanske inte verkar som så, men era ord berör verkligen. Till den grad att jag väljer att stanna kvar här på Gamereactor, och skriva när lusten och tiden finns. 

Jag jobbar till vardags med text, som copywriter på en liten byrå. Och den världen utgörs mer och mer av AI. På gott och ont. 

Här på Gamereactor skriver jag om mina intressen, utan någon som helst inblandning av AI, och det är såklart underbart att få göra det. 

Däremot visste jag inte att mina texter fångade intresse, i någon högre grad. Men nu vet jag det, och jag vet också att jag bör stanna kvar här och skriva så länge jag kan och vill.

Tack, tack, tack till alla nämnda ovanför för att ni tog er tid att kommentera. Och tack till er andra som läser min blogg.

Ser fram emot att få fortsätta dela med mina tankar om tuff musik, filmer och serier.