Meeeeeen… det har ju inte bara varit negativt. Vi kände att en trio, en trilogi, var det rätta för oss. Så vi brände upp till Kungshamn och hämtade hem Katt Stevens (eller bara Steven). Han är busig, gosig och väcker mig (ibland) klockan halv fem på morgonen. Preciiiis som det ska vara med en kattunge. Har tagit rollen som sällskapskatten som Sigvard hade och har vid flera tillfällen varit med på bordet, eller på en stol bredvid, när vi spelat brädspel. Sune tycker han är ganska okej faktiskt, men fattar inte varför Steven ska klättra på honom hela tiden. Sylvester tycker också han är relativt okej, så länge han inte ska busa för då jäklar i havet fräses det till.

<bild>

Ni som läst min blogg såg kanske att vår älskade katt, Sigvard, gick bort för snart tre månader sedan. Det går inte en dag utan att jag saknar honom – i synnerhet märks det av nu när våren är kommen och jag håller på och grejar i trädgården. Han var ju alltid med och hängde gärna på min axel när jag krattade. Jag saknar honom väldigt, väldigt mycket.

En olycka kommer ju aldrig ensam, heter det ju. Någon vecka efter Sigvards bortgång började Sune, som numera är äldst på sina 13 år, gå väldigt konstigt med bakbenen. Han kunde knappt hoppa och gick bara kortare sträckor innan han satte sig ner. Han visade ingen smärta när man drog och klämde på bakbenen, och han använde dem att ”sparka” med när han busade. Men… han hade liksom inget tryck i dem. Han skulle springa förbi snabeldraken en dag och halkade omkull i svängen då han inte kunde hålla emot. Vi tog med honom till veterinären, och ett dygn senare kom domen: diabetes. 30 (!) i blodsocker. Precis som människor ska katter ligga mellan 4-8.

Detta blev givetvis en omställning för alla. Eller ja, mest för oss. Medicin en gång om dagen, men tack och lov är det en vätska som Sune kan ta direkt i munnen (eller om man trycker ner den i maten). På tal om mat så är det slut på torrfoder för honom resten av livet. Detta rör dock inte honom överhuvudtaget då blöt mat är det bästa han vet, så han lever ju sitt bästa liv någonsin när han MÅSTE äta det varje dag. Dessutom har vi fått bukt på diabetes – efter senaste kollen ligger han på 8,5 vilket enligt vår veterinär är helt normal, så nästa besök är inte förrän i slutet av juli. Hon börjar till och med prata om remission, och det innebär att diabetesen kan ”försvinna”. Katter har en förmåga att få i gång deras insulinproduktion igen så att de inte behöver få mer insulin via vätska/sprutor. Dessutom så går han praktiskt taget ”normalt” igen, och vi ser honom titt som tätt göra en del utfall/ruscher utomhus. Förhoppningsvis blir hans sista år (plural) i livet helt okej i varje fall!

<bild>

Sune mår bättre än någonsin! Vilket inte syns på ovanstående bild kanske...

Min resa i svenska husmanskosten fortsätter. Förutom att resan fortsätter så har jag också funderat. Jag som historiker är väldigt fascinerad av bakgrundshistoria kring… ja, nästan vad som helst egentligen. Förut när jag satte ute och solade efter att ha slitit i trädgården i flera timmar så bara slog det mig: ”brassestolen jag sitter i, när uppfanns den”? Detta är bara ett exempel av många under en vecka. Sedan hugger jag tag i telefonen och börjar googla.

Det jag har funderat på är således att jag framöver kommer slinka in med lite historia kring maträtten jag lagar. Detta är inte för att jag ska framstå som någon allvetare när det kommer till mat, för bakgrundshistorian jag skriver är någonting jag har googlat fram, alternativt läst i en kokbok, som vem som helst av er läsare kan göra också. Jag gör det mest i hopp om att det blir lite fylligare, eller rent av matigare (nu sitter chefredaktör Mackan och skrockar gott), blogginlägg än att bara skriva vad jag har lagat denna gång.

Idag stod nämligen falukorven i centrum, och det är ju en klassisk svensk korv utan dess like. Den har rötter ända bak till 1500-1600-talets Dalarna, närmare bestämt Falun (det hör man ju faktiskt på namnet!) och dess gruvor. Tyska gruvarbetare tog vara på ”spillet” från nötkött och lärde svenskarna hur man röker korv på detta spill på ett utomordentligt bra sätt. Det ska dock sägas att det inte är förrän mitten av 1800-talet som falukorv blir ett vida etablerat namn på denna typ av korv, och det var när människorna (läs: arbetarna) i den kungliga hufvudstaden började tillverka korven på detta sätt som tyskarna i Dalarna gjorde. ”Fahlukorfen” går det att läsa i tidningar från denna tid.

Rätten jag kockade ihop idag var ugnsstekt falukorv med mos. Väldigt lätt, väldigt gott. Snitta nästan helt igenom korfen, smeta på dijon och ketchup i skårorna. Tryck i lökskivor och skicka på ost – vi hade bara hushållsost hemma så det blev ett större gäng skivor av den. Skicka ner den i en form, skicka på massa goda tomater och in i ugnen i cirka 30 min. Under tiden fixade jag ihop ett potatismos med lagom mycket smak av muskot.

Köttbullar med potatispuré och gräddsås – betyg: 9,5

Öländska kroppkakor – betyg: 7,0

Ugnsstekt falukorv med mos - betyg: 6,5

Fiskgratäng - betyg: 6,0

<bild>

Kollega Fredrik gjorde ju ett chipstest för ett litet tag sedan. Då blev jag lite ledsen. Eller… avundsjuk kanske är rätta ordet. Tyckte ju givetvis det var kul för Fredrik, men samtidigt tänkte jag att ”jag älskar ju chips, jag vill också!!”. Tänk er att detta sägs som en trotsig och gnällig sexåring så får ni ett hum om hur jag kände inombords. Nyligen hörde Estrella av sig igen (pga. att jag gnällde låter jag vara osagt, men mest troligt inte) och frågade om någon på redaktionen var sugen på att testa deras skapligt nya Corners (lanserade i höstas). Chefredaktör Marcus visste ju hur barnsligt purken, alternativt chipssugen, jag var så han tvekade inte en sekund när han skrev till mig och frågade om jag var sugen på ett chipstest, lika lite som jag tvekade på att svara ja. Så häromdagen satte jag mig ner tillsammans med fru och dotter och genomförde ett litet test.

Corners lanserade inte som någon tortillachips-dödare, utan dessa ska man kunna snacksa på till filmmyset. Om de passar bra till en tacofredag är ju inte fy skam det heller, givetvis. Skillnaden på dessa är att de är gjorde på majskorn, och inte majsmjöl, och får således riktigt bra krisp och sprödhet. Smakerna dessa chips kom i är chili & lime, cheese och chili cheese, och dessa var det familjen testade i dagarna.

Chili & lime

”Fyyy, de här var inte goda” yttrar dottern. Bra start detta. De är bra starka, och vi vet inte riktigt ifall det är pga. kombinationen med lime. De är utifrån samstämmiga uppgifter alldeles för starka. Inte för att jag sitter och flåsar av hetta, men ändå snäppet för starka för att någon av oss riktigt ska njuta av dessa. Kul med limesmak, men det lirar inte riktigt för mig ändå.

Efter att dottern har lugnat ned sig, de var visst inte sååååå äckliga ändå, så blir det enhälliga betyget en fyra. 

Cheese

Klassisk smak. Går alltid hem. Dottern utbrister att detta minsann är hennes favorit. Frugan tycker de är goda men ändå lite tråkiga. Ostsmaken hade kunnat vara bättre, hävdar hon. Jag kan inte annat än att hålla med. Goda, men lite tråkiga. Gör man ”tortilla-chips” så ska man ju givetvis ha med denna smak, så är det ju. Dottern vidhåller dock att detta är hennes absoluta favorit.

Betygen blir som följer: Dotter: 8, Fru: 6, Jag: 6

Chili cheese

Här snackar vi, även fast jag tycker att det kunde vara lite med chili cheese-smak. Alltså mer jalapeno. Frugan tycker dock att det var alldeles lagom mycket jalapeno-smak då varken det eller grön paprika hör till hennes favoriter när det kommer till smak. Alldeles lagom mycket hetta, med andra ord. Dottern tycker också att det är tillräckligt mycket hetta. Hon är lite klen på det där generellt sett, nio år gammal, men jag blir glad när hon säger så som hon gör.

Dottern slänger ur sig betyget 6, medan jag och min fru båda hävdar att detta är bästa smaken. En sjua från oss båda!

Sammanfattningsvis så känner man precis som de marknadsfördes – detta är inte några vanliga tortilla-chips. Men självklart skulle man kunna ha dessa till tacomyset också. Som min fru sammanfattade testet: ett lyxigare tortilla-chips.

Igår var det dags igen – tredje delen av min resa som kretsar kring vårt lands bästa husmanskost. Igår rev jag av en fiskgratäng för första gången på väldigt länge.

I en trevlig ugnsform (älskar mina formar från Le Creuset!) hamnade torsk som var omringad av en riktigt krämig och fin duchesspotatis. Över torsken hällde jag en sås som jag baserade på en fond som jag kokade redan i höstas (den var fryst, givetvis) på skalen från vår kräftskiva som vi anordnade samt handskalade räkor. Gott, men inte min favoriträtt när det kommer till fisk. Även fast jag, givetvis, lade på räkorna efter jag plockade ut formen från ugnen så blir de ju varma och sega. Duchesspotatisen gjorde efter konstens alla regler och såsen var riktigt fin. Vet inte riktigt vad jag kunde ha gjort bättre. Bättre fisk kanske, men samtidigt vill man inte använda den finaste fisken till en sådan här anrättning. Lite dill på kanske som jag glömde köpa, men hade knappast höjt helhetsintrycket.

Betyg och placering blir som följer:

Köttbullar med potatispuré och gräddsås – betyg: 9,5

Öländska kroppkakor – betyg: 7,0

Fiskgratäng - betyg: 6,0

<bild>

Gillar du fiskgratäng?