För alla oss som älskar film så är det ofta otroligt fascinerande att kika in bakom magin på hur saker görs. Framförallt innan CGI och green screen, när saker var praktiska helt enkelt för att det inte fanns några andra direkta alternativ. I den kommande dokumentären, som Ron Howard står bakom, om Jim Henson ser det ut som att vi dels får en rejäl dos av just detta, men också en insikt om mannen bakom mycket av det. Mupparna, Dark Crystal, Labyrinth... Skapelser som till stor del Jim låg bakom och bidrog till enormt. Jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot att kika på detta. 

Den 31 maj är det premiär på Disney+ och du kan kika på trailern här. 

Något jag uppskattar är när vi får recensionsexemplar i god tid. Stellar Blade anlände så att jag hade gott om tid att klara det innan recensionen skulle upp, vilket givetvis är det allra bästa scenariot. Idag är det release för Eves actionfest och jag skulle väl kanske inte kalla det för ett enormt släpp, men när det kommer något exklusivt, som verkar intressant, till en konsol så blir det förstås något lite extra.

Jag har inte reflekterat kring min upplevelse så mycket i efterhand. Det kändes som att, när eftertexterna rullat, att jag var nöjd. Det fanns mycket som jag gillade, och jag hoppas verkligen jag lyckades framhäva de poängerna i min recension. 

Men, något som jag i stort sett alltid reflekterar kring när jag är färdig, åtminstone de titlarna av den lite maffigare graden, är ifall det går att göra något mer efter recensionen. Vi gör det ibland här på sidan med efterföljande artiklar, och även om jag inte riktigt kan komma på något mer att skriva kring det hela än det jag fick med i recensionen, så är jag såklart nyfiken på vilka av er som köpt det och om ni ska lira det i helgen. Om ni gör det så får ni gärna berätta vad ni gillar och ogillar, så kan det bli lite diskussion som fortsätter på det viset. 

Trevlig helg! Oavsett om den görs i sällskap med Eve eller ej. 

Det sker då och då att man är lite uttråkad men inte känner för att titta på något eller spela något, åtminstone inte något som kräver koncentration och engagemang. Visst, man kan dra igång ett större spel, också, kanske ränna runt lite i en öppen värld eller göra lite sidouppdrag. Något som inte kräver så mycket. Men vanligtvis när jag startar upp något vill jag ändå känna att jag är sugen på det, och det kan låta märkligt att ändå vilja spela trots att energin eller suget inte finns där överhuvudtaget.

När jag låg i Covid i december så kikade jag inte på, eller spelade, någonting på 14 dagar. TVn var inte ens igång under den perioden överhuvudtaget. Det kan givetvis förklaras mestadels med att jag var så sjuk att jag inte hade orken till någonting, alls. Men det fanns ju givetvis stunder där en film eller en serie, eller lite Tv-spel, hade kunnat hjälpt i misären och tristessen. Men nej, det fungerade bara inte. Jag har en period nu när vare sig energi eller lust finnes, men jag är också lite trött på att inte underhålla mig med någonting alls. Så jag kikar runt på Gamepass, laddar ned Turbo Golf Racing, slår ihjäl en timme med det och har ganska roligt. Ibland behövs bara något simpelt, och som tur är så är ju underhållning fyllt av det där. Jag tror också det är lite av skälet jag gillar min Switch Lite och 3DS som finns på hyllan vid sidan om sängen. Visst, de bjuder på fantastiska upplevelser också. Men att dra igång något simplare blir ibland räddningen när då inte orken eller suget finns. Men när man likväl förbannat hamnar i ett stadie av att vilja engagera sig med något enkelt som ändå får tiden att gå.

Har du några go-to-spel när du vill koppla av med något enkelt? Berätta gärna vilka!

Jag tillbringade nästan tjugo timmar tillsammans med Eve i Stellar Blade (som släpps imorgon och som jag har recenserat) och även om hon är modellerad efter en riktig person (Shin Jae-eun) så är hon i mitt tycke en ganska anonym hjälte, som inte ger ett särskilt starkt intryck. I många fall hade jag kanske tyckt detta varit negativt, men vi pratar om ett fartfyllt actionspel där knappast karaktärsutveckling behöver vara exceptionell. Om den hade varit det, ja då hade det varit en styrka och kunnat lyfta spelet lite - men det finns en slags märklig logik i det där att det inte behöver vara motsatsen. Spelet blir inte direkt sämre av att Eve inte riktigt är någon intressant karaktär. Det snarare bara är som det är. 

Den anonyma hjälten är ett inslag i många spel och oftast handlar det ju om att den snarare ska vara spelaren än en egen karaktär. Sedan finns det såklart mängder med extremt välgjorda och minnesvärda karaktärer där motion capture och röstskådespelare sätter sin prägel och verkligen förvandlar någon man spelar, eller en bi-roll, till något som blir raka motsatsen till något anonymt. Det finns spel som behöver det där, eller som snarare lutar sig mot det faktum att starka karaktärer driver hela narriativet framåt. Stellar Blade är inte ett sådant spel. Vi är med upptagna av att spelets strider ska fungera suveränt och även om man nu då gett sin kvinnliga protagonist rätt märkbara behag, något som förstärks med en hel del design på vissa dräkter, så handlar Stellar Blade om mer saker än att Eve behöver kännas som en stark karaktär.

Det finns dock en punkt där jag tycker man kunde putsat ytterligare på detta och det är i ansiktsuttryck och kroppsspråk. Där hade man kunnat göra både henne och andra karaktärer mer levande för att det visuellt skulle sett bättre ut. Det är enligt mig ett viktigare område än det andra, i just detta fallet, för att ge en liten större "WOW"-känsla än vad Stellar Blade nu gav gällande sina karaktärer. 

När jag flyttade till Oslo, en kall vinterdag 2009, fick jag snabbt erfara hur norrmännen älskade vintern. Det är givetvis inte så konstigt när man kan ta med sig snowboard och skidor på tunnelbana eller spårvagn och ta sig till fantastiska backar bara några minuter från centrum. Men för en som vare sig gillar det eller kyla överlag så har vinter aldrig varit en årstid jag haft mycket till övers för. Det finns höjdpunkter, absolut. Jag gillar faktiskt att det blir mörkt och mysigt relativt tidigt när jag ska se på film och spela, och jag kan tycka vintern runt jul där är rätt fin så länge det är lite vitt på marken. Men i övrigt? Not so much. Mycket beror ju givetvis på det personliga kring ryggen också, det är svårt att promenera när det är is överallt och när allting börjar tina upp i skogarna där jag brukar gå, så får jag alltid känslor av lycka. Därför har de senaste dagarnas promenade varit helt underbara. Det finns fortfarande lite kyla kvar i luften, men inte mer än att en bra tjock tröja och mössa räcker. Alla stigar är fina och torra, och skogen ser så otroligt inbjudande ut i övrigt.

Man kan, utan att överdriva, säga att jag längtar lite extra efter just denna sommar. Speciellt eftersom denna vinter var extra jävlig med Covid och sedan flera veckor att återhämta sig. Det har varit tufft, på flera vis men det där med att det går "mot ljusare tider" har sällan känts så bra som nu.