Gamereactor Sverige

Lee Cronin's The Mummy

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Fri, 17 Apr 2026 17:44:42 +0200

Vi kan väl börja med att konstatera det uppenbara direkt: Nej. Det här är inget actionäventyr à la Mumien från 1999 (som för övrigt är en av mina absolut finaste bioupplevelser som liten grabb. Jävlar, så jag älskade den). Det här är, som titeln berättar, Lee Cronin's mumie. Men såklart känns saker igen från franchisen. Mumier (duh!), skarabéer, sarkofager, svart vätska som sprutar mellan munnar och diverse äckel. Men där någonstans tar likheterna slut.

Filmen i korthet: "Den unga dottern till en tv-journalist blir kidnappad. Åtta år senare blir den sönderslitna familjen chockad när hon återförs till dem, då vad som borde vara en glädjefull återförening förvandlas till en levande mardröm." Det finns mycket att gilla här. Det är stämningsfullt och snyggt. Prologen är obehaglig och fin. En detalj jag verkligen gillar är att man låter karaktärerna prata sina egna språk istället för att amerikanisera. Vi befinner oss i Egypten och karaktärerna pratar därför ... Precis.

En av filmens svagheter måste sägas vara skådespeleriet. Calamawy som den egyptiska snuten Dalia är suverän. Natalie Grace som Katie likaså. Hon är helt outstanding. I kombination med fantastisk makeup. Men de övriga lämnar en del att önska. Främst Jack Reynor som spelar farsan i dramat. Jag ska inte säga att det är rent ut sagt dåligt, men ibland tenderar skådisprestationerna att kännas lite i Days of our Lives-nivå. Som Vikings-veteranen Travis Fimmel (tack och lov inte med här) som lärt sig precis ett ansiktsuttryck oavsett om han är nervös, förbannad, glad eller kåt.

Hur som. Vi börjar i Egypten, där familjen bor tillfälligt på grund av pappans jobb som tevereporter. Mamman är gravid. Dottern blir groomad och försvinner. Åtta år senare befinner vi oss i New Mexico. Familjen försöker klara sig efter traumat med dottern som inte hittades. Dottern Maud är lika gammal som Katie var när hon försvann och helt plötsligt kommer samtalet: Katie har hittats. Hon lever. Men hon är inte sig själv. Milt uttryckt.

The Mummy är en snygg film. Make-up-jobbet är oklanderligt. Det kallas body horror av en god orsak. Innan det blir riktigt äckligt bjuds vi dock på krypande obehag. Det är snyggt uppbyggt. Vi vet att det kommer gå åt helvete, men inte när eller precis hur. Det finns många riktigt effektiva scener. Men också en hel del logiska luckor som stör lite. Allt hålls i hemlighet. Man får ingen hjälp av traumapsykologer, man kontaktar ingen utifrån när dottern beter sig ... märkligt. Jag köper det som skräckfilmskoncept, det är effektivt, men logiken stör ändå.

The Mummy har påståtts vara väldigt läskig. Och jag läste en recension där någon skrev att det kommer dröja länge innan han äter "deviled eggs" igen. Ja. The Mummy är, som tidigare sagt, väldigt snygg. Den är äcklig - även om jag är så pass avtrubbad att jag inte alls reagerar eller tycker att något sticker ut, ens när skinnet råkar lossna från benet. Läskig? Den är obehaglig, och visst kryper den lite under skinnet, men nej. Jag tycker inte att obehaget blir överdrivet påtagligt. Kanske också det ett tecken på att jag är avtrubbad.

Oavsett är det en spännande, nervig och trevlig film vi får. "Mean spirited" har amerikanska kritiker kallat den och jag förstår. Och håller med. Och samtidigt fullständigt älskar jag att Hollywood vågar satsa på den här typen av film fullt ut. Det är hoppfullt. Den är ganska lång. 135 minuter ungefär. Men speltiden rinner förbi snabbt. Jag tycker aldrig att den känns för lång eller tappar tempo. När vi gått på lite för många "closed house"-klyschor får vi ett litet avbrott med utredningen i Egypten som är snygg. Inte en tråkig sekund, ingen bortspilld speltid.

Det ger mersmak. Jag vill ha mer Cronin. Och, inte helt off topic: Jag ser fram emot att se Fraser och Weisz återvända till den spännande, fåniga Mummy-franchisen. Mer än jag trodde. Lee Cronin visar att han är en skräckfilmsregissör att räkna med. The Mummy är finfin, trots skavanker.

Beef - Säsong 2

fredrik@gamereactor.se (Fredrik Malmquist) — Thu, 16 Apr 2026 12:25:45 +0200

Att Beef, skapad av Lee Sung Jin, skulle få en andra säsong var långt ifrån givet efter den första säsongens avslutning. Men kavalkaden av priser, både på Golden Globe Awards och Primetime Emmy Awards, bäddade för att en fortsättning till slut kändes oundviklig. I likhet med serier som Fargo och True Detective har Sung Jin och Netflix valt att behandla säsongerna som fristående antologier på samma tema, konflikter, eller just "beefs". Med ett elektriskt soundtrack av Finneas O'Connell och ett utsökt foto av James Laxton sugs vi som tittare återigen in i ett absurt drama, förhöjt av skådespelarinsatser på högsta nivå.

I den nya säsongen möter vi en helt ny ensemble i ett laddat relationsdrama. Ett ungt Gen Z-par på en absurd exklusiv country club dras in i sin chefs havererande äktenskap. Det som börjar som ett obehagligt gräl växer snabbt till ett spel präglat av makt, manipulation och social klättring, där alla kämpar om gunsten hos en hänsynslös koreansk miljardär. Även hon med sin egen skandal som hotar att rasera allt.

Med framgången från den första säsongen har Sung Jin bevisligen hamnat i en helt annan position. Regissören och manusförfattaren har samlat en imponerande ensemble, vilket ger intrycket av att Netflix i princip gett honom fria händer att arbeta med vem han vill. Han uppskattade James Laxtons foto i Moonlight av Barry Jenkins så han anlitade honom. Han fastnade för Finneas O'Connell och hans syster Billie Eilishs Oscarsbelönade låt What Was I Made For så han lät Finneas ta hand om musiken.

Utöver de koreanska legendarerna Youn Yuh-jung och Song Kang-ho ser vi etablerade namn som Oscar Isaac och Carey Mulligan. I rollerna som seriens yngre par hittar vi Charles Melton och Cailee Spaeny, den förstnämnda känd från Glee och American Horror Story, och den senare aktuell i Alien: Romulus. Samtliga gör helt fantastiska skådespelarprestationer som berör, väcker avsky och stundtals skratt bland allt mörker.

Jag är helt golvad efter att ha sett hela säsongen över fem dagar. Utöver säsongens centrala konflikt mellan det unga paret (Austin och Ashley) och det äldre (Josh och Lindsay) får vi också en inblick i parens interna relationer, präglade av kärleksproblem och personliga tillkortakommanden. Därtill ställs båda paren mot den privata medlemsklubbens hänsynslösa ägare, som själv brottas med egna, allt mer oangenäma problem med okonventionella lösningar.

Lager på lager skalas av, där till synes små petitesser ställs mot livsavgörande beslut med potentiellt ödesdigra konsekvenser för alla inblandade. Tv-serien accelererar och accelererar till det oundvikliga crescendot. Lee Sung Jin lyckas, tillsammans med sin ensemble, få allt att kännas både naturligt, trovärdigt och stundtals plågsamt "cringe" på helt rätt sätt. Ung ambition ställs mot krossade drömmar och girighet, allt förpackat i en exklusiv helhet som mycket väl kan bana väg för ännu en framgångsrik galasäsong för alla involverade. Beefs andra säsong tar det som första säsongen gjorde bra och pushar det hela vägen i mål. Här är det full pott som gäller.

Thrash

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Sun, 12 Apr 2026 16:58:08 +0200

Som sagt. Tommy Wirkola. Lite av en legend inom skräck, eller? Jag är inget jättefan av Död snö-filmerna även om jag erkänner att de är väldigt underhållande. För några år sedan bjöd han också på ultra-våldsamma och väldigt underhållande I död och lust (I onde dager) med Noomi Rapace, Aksel Hennie och Atle Antonsen.

Nu har han bytt den norska bygden mot orkaner och hajar i en amerikansk kuststad i South Carolina. Jag går in i det här utan några direkta förhoppningar, men samtidigt - Jo. Jag hoppas verkligen att det ska vara så underhållande som det låter. Jag är en sucker för hajfilmer även om de minnesvärda är få. Deep Blue Sea är hjärndöd och fånig som fan, men den är fortfarande fantastiskt underhållande. Jaws behöver vi inte ens nämna. Klassiker. Och jag tyckte faktiskt att The Meg var riktigt trevlig, om man är förberedd på vad man ger sig in på: Ilsken Statham som slåss mot monsterhaj. It's fun, folks.

Så. Kort om intrigen då. Ni har redan fattat. Det kräver inte mer än ett par meningar. Saxat och översatt: När en kategori 5-orkan ödelägger en kuststad, för stormfloden med sig förödelse, kaos och något långt mer skrämmande: hungriga hajar.

Ni fattar. Det är ingen diskbänksrealism. För diskbänkarna försvinner i flodvågen. Thrash drar inte benen efter sig. Den bygger upp intrigen och nerven precis som vi förväntar oss av en katastroffilm - men vänta. Hur bortskämda är vi med kombinationen katastrof OCH monsterfilm? Nej, just det. Jag tycker att Thrash är relativt snygg. Man klarar sig med enkla medel. Vi befinner oss i översvämmade kåkar, ute på översvämmade gator. Hajarna är habilt animerade. Det är inte ögongodis, men man blir inte förbannad heller.

Dialogen är vad man förväntar sig av den här typen av film. Skådespeleriet detsamma. Det blir inga Oscars-nomineringar, men vi slipper Razzies också. Alla sköter sig okej. Jag tror egentligen att det sammanfattar Thrash rätt bra. Vi vet vad vi får och förväntar man sig inget mer så är man nöjd. Det är lite som en påse med gott och blandat. Man vill åt hallon och lakrits men råkar stoppa in en orange godis i käften ibland. Det är inte jättegott, men det funkar.

Det finns några scener som bjuder på lite mer nerv. Det finns några halv-härliga hajattacker, men inget som sticker ut. Inget som överraskar. Det är blodigt, men det känns som att man håller tillbaka lite. Jag kan tänka mig att Wirkola, som tidigare fått gå bananas med våldet, har fått sitta fastbunden i regi- och redigeringsstolen. Det finns en scen där en av huvudkaraktärerna ska slänga ut "saker som vibrerar" i vattnet, och jag tänker direkt att "Jag vet att Wirkola hade velat ha med en vibrator här, men Netflix sa nej, det blir en eltandborste".

Jag har alltid varit svag för Djimon Hounsou. Han får dock alldeles för lite screen time. Trots mina invändningar och att jag fått hålla tillbaka förväntningarna för att inte hoppas på nästa stora hajaction (är det en genre? Nu är det en genre!) så gillar jag ändå Thrash. Den bjuder inte på något direkt nytt. Den är inte läskig eller överdrivet spännande, men ändå så pass underhållande att jag sitter tillbakalutad och tackar för att jag 2026 kan få se hajar festa på kött en fredagskväll.

Om jag får önska högt hade jag gärna sett någon slags crossover mellan det här, Jaws och Deep Blue Sea. Hjärndött? Inga problem. Men snygga effekter, mer nerv och non-stop-gore. Och en LL Cool J som får säga något coolt i stil med "You ate my bird".

Good Luck, Have Fun, Don't Die

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Fri, 10 Apr 2026 12:37:08 +0200

Jag gick in i Gore Verbinskis senaste film helt utan förväntningar och utan att ha sett en trailer. Allt jag sett var omslagsbilden på Sam Rockwell som genast för tankarna till Terry Gilliams quirky filmer.

Gore var ju väldigt aktiv under början av 2000-talet. Han regisserade ren, i min åsikt, väldigt lyckade remaken av The Ring som fullständigt skrämde skiten ur mig på bio. Sedan gick han vidare till en väldigt, väldigt känd franchise där Johnny Depp raglade runt som den konstant fulla piraten som alltid undrar varför romen är slut. Jag behöver inte skriva ut titeln, eller hur? Han har också gett oss Nic Cage-komedin Weather Man, sömnpillret A Cure For Wellness och The Lone Ranger (som floppade, men faktiskt var rätt underhållande).

Vi drar handlingen snabbt, saxat från baksidestexten: En man från framtiden stormar in på en diner i Los Angeles för att rekrytera ovetande gäster till ett desperat uppdrag mot en ond AI. Med hot och list förenar han en udda skara som kastas in i ett kaotiskt lopp, där zombier och robotar lurar bakom varje hörn i en kamp för mänsklighetens överlevnad.

Det är svårt att inte dra paralleller till Oscarvinnaren Everything Everywhere All At Once. Nej, vi slängs inte mellan en massa olika universum på samma sätt här, men det är nog en blandning av det rent estetiska, det höga tempot och oförutsägbarheten.

Och svagheterna. För, och det här är väl kanske som att svära i kyrkan: Jag är inte jätteförtjust i Everywhere ... Jag älskar det faktum att en så otippad film gjorde storskräll på Oscarsgalan. Jag älskar skådisarna, det vågade, estetiken och mycket av humorn. Men den var för rörig för mig. Det hände för mycket. Hela tiden. Precis som titeln anspelar. Det kändes som en film skapad av en unge med grava koncentrationssvårigheter som bara ville slänga nya saker i ansiktet på en.

Och lite på samma sätt upplever jag Good Luck, Have Fun, Don't Die. Vi slängs in i det direkt. Jag älskar Sam Rockwell, har alltid gjort. Ändå är jag till en början skeptisk. Inledningen gör ingenting för mig. Men sedan kommer filmen igång. Det finns ett antal riktigt härliga scener. Vi bjuds på en hel del mörk humor. Det här med att snudd på skämta om skolskjutningar känns som lite hit and miss. Jag förstår poängen, det är surrealistiskt, men det skaver. Kanske för att man har skjutningen i Örebro så pass färsk i minnet.

Jag uppskattar främst scenerna mellan Zazie Beetz och Michael Peña, som är väldigt fina. Det finns också ett djupare, allvarligt tema i filmen som jag tycker är viktigt att ta upp: Hur vi använder artificiell intelligens och vad den gör. Okej. Jag är ingen domedagsprofet som ser inledningen till Terminator 2: Judgment Day framför mig, men ändå. Vi använder det till allt, överallt, trots att det finns så mycket osäkerheter kring AI.

Jag gillar temat. Det funkar. Det känns inte forcerat även om jag kan tycka att filmer om rogue AI börjar kännas - lite - urvattnat. Men. Några upplyftande, spännande och underfundiga scener, snygg estetik och duktiga skådisar väger tyvärr inte upp det för min del. Det är fortfarande alldeles för spretigt, vilket gör att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om karaktärerna.

Den här filmen hade mått bra av att kapas ned en kvart och ett par manglingar till i manusarbetet. Det finns något riktigt bra här, mitt i röran av snabba klipp och oväntade händelser. Och vet ni vad? Jag hade gärna sett lite mer mobil-zombies på film.

Maul Shadow Lord - avsnitt 1 & 2

fredrik@gamereactor.se (Fredrik Malmquist) — Tue, 07 Apr 2026 13:40:19 +0200

Redan när trailern till tv-serien släpptes var det tydligt att detta är "Hard Star Wars". Det vill säga Star Wars för de riktigt investerade Star Wars-nördarna. För casual-tittaren tog Darth Mauls resa slut när han föll ner i ett schakt på Naboo i två delar. För oss andra fyller tv-serien en lucka lämnad av år av filmer och tv-serier. En period av Star Wars som är oerhört spännande, "The Dark Times".

Alla Mauls "canon"-framträdanden i filmer och tv-serier. BBY står för Before the Battle of Yavin, det vill säga slutstriden i Star Wars A New Hope.

För att hjälpa er som vill ta er an Maul Shadow Lord men känner er lite vilsna har jag gjort en tidslinje ovan för att förklara när vi befinner oss. Tv-serien släpper ner oss mitt i Mauls berättelse, fjorton år efter Episode 1 och tjugo år före hans livsresas slut i Rebels. Sist vi träffade Maul var när han blev besegrad på Mandalore i samband med att Republiken föll och imperiet bildades. Vill ni veta mer utan att se ikapp allt som har släppts tidigare finns det gott om sammanfattningar att söka upp på Youtube.

När Shadow Lord tar sin början gömmer sig Maul i skuggorna. Både imperiet och hans föredetta mästare vet rimligtvis att hon fortfarande finns där ute någonstans. Vi får se hur han och hans överlevande hejdukar från sin tid som ledare av The Shadow Collective samlar på sig resurser på planeten Janix. Parallellt får vi följa en äldre mosyk och en ung twi-lek som har sina egna skäl att hålla sig gömda från imperiet. I de två första avsnitten korsar de båda sällskapens vägar och gränserna mellan gott och ont börjar ifrågasättas direkt. I intervjuer har tv-seriens skapare, Dave Filoni, uttryckt att berättelsen kommer att plocka inspiration ifrån George Lucas idéer kring var Mauls berättelse skulle ta vägen.

Det är tydlig att gänget på Lucasfilm som arbetar med den animerade delen av Star Wars fortsätter att ta kliv. Många imponerades när den avslutande sjunde säsongen av Clone Wars släpptes. Maul Shadow Lord är ytterligare ett kliv och jag vill hävda att detta är den snyggaste animerade tv-serien de skapat hittills. Delar av stadsmiljöerna i bakgrunden är animerade så att de ser handmålade ut och miljöerna har så många detaljer att vi troligtvis kommer att plocka upp nya detaljer vid en andra och tredje titt.

Det är fullt förståeligt om Mauls resa är förvirrande för många som inte följt den animerade sidan av Star Wars-universumet. Jag hann noterade hur förvirrade många var när han dök upp i Solo-filmen 2018. Men kanske kan denna tv-serien få nya tittare att återbesöka Clone Wars, precis som den tv-serien fick många att se på Episode 1-3 med nya ögon. Jag är redan investerad i tv-serien och de två första avsnitten lämnar mersmak med sin action och mörker. Detta är en av de mest "vuxna" animerade Star Wars-tv-serierna hittills.

I Swear

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Sat, 04 Apr 2026 19:26:52 +0200

I Swear är den verklighetsbaserade filmen om den skotska mannen John Davidson. Som ung har han början till en lovande karriär som fotbollsspelare, men i tonåren drabbas han av ofrivilliga rörelser, tics, och ett syndrom som omvärlden vid tiden känner till väldigt lite om. För regi står Kirk Jones, vars inte överdrivet imponerande meritlista består av filmer som My Big Fat Greek Wedding 2, What To Expect och Nanny McPhee. Vi kan redan här konstatera att Jones i och med I Swear regisserat sin hittills bästa film.

Skådespeleriet är fenomenalt. Vi får hänga med Peter Mullan, en av mina absoluta favoritskådespelare, Shirley Henderson (hemskt jobbiga Moaning Myrtle från Harry Potter-filmerna) och Maxine Peake. Men stjäl showen fullständigt gör Robert Aramayo som den vuxna John Davidson. Herrejävlar, jösses så bra han är. Vi känner honom som den unge Ned Stark i Game of Thrones och Elrond i plastiga Rings of Power. Han gör sitt livs rollprestation och vann en BAFTA för bästa manliga huvudroll. Filmen, och Davidson själv, fick oönskad uppmärksamhet under årets Oscarsgala då han skrek ut ett visst tabubelagt ord mitt under ceremonin. Kritik och hatstorm följde. Rasism eller tics? Efter att ha sett filmen får man en helt annan förståelse och tankeställare. Alla har hört talas om Tourettes syndrom. Populärt att skämta om, för visst är det på papperet kul med någon som saknar impulskontroll och slänger ur sig könsord och förolämpningar?

I Swear kan räknas som både biografi, drama och komedi. Den är djupt berörande, jag sitter med glansiga ögon vid flera tillfällen. Den bjuder också på en hel del riktigt dråpliga och roliga situationer. Inte minst inledningsscenen. Eller scenen där Davidson sätter sig i en bil tillsammans med en ung tjej som för första gången i sitt liv träffar en annan människa med Tourettes. De river av ett medley av svordomar som får biosalongen att brista ut i asgarv. Och det är en återkommande känsla med filmen: Den är avväpnande. Man njuter av att följa med. Den är sprängfylld med humor, men även mörkare passager och vi får en bra inblick i hur helvetiskt det faktiskt är att leva med ett syndrom som folk inte känner till eller tar på allvar. Davidson hamnar ofta i jobbiga situationer till följd av den bristande impulskontrollen, men det finns alltid ljusglimtar. Människor som tar honom till sig.

I Swear är på så vis en viktig film. Den öppnar upp för ett ämne som gemene man vet ytterst lite om. Jag blir nyfiken på att lära mig mer. Det kanske inte kommer som någon överraskning när jag säger att jag älskar I Swear? Det är en på många sätt helt fantastisk upplevelse. En film jag kommer säga till alla i min närhet att se. Jag säger det inte ofta, men jag hade faktiskt gärna sett att den var lite längre. För man vill inte att den ska ta slut. Alternativt att man hade disponerat speltiden lite annorlunda.

Jag tycker att man tappar bort sig lite, kör för hårt på biopic-spåret. För ett så pass intressant och viktigt ämne så tycker jag att man skyndar förbi vissa passager. Kanske hade den rent av passat bättre som miniserie? Jag vill ha mer av Davidsons barndom, den hoppar för snabbt från tonår till ung vuxen. På samma sätt hade jag velat se mer av hur han börjar hjälpa andra i samma situation. Helt plötsligt kontaktas han av den unga kvinnans föräldrar och han berättar för henne att han haft fler liknande möten. Det funkar, men det går lite för snabbt och jag hade velat se mer av just den delen av intrigen.

Man rör sig alltså i samma mönster som biopics ofta gör, med lite hit and miss. Men jag ska inte klaga. I Swear är en av årets hittills bästa filmer, en av de mest underhållande jag sett på länge. Ett glädjepiller och en tankeställare. Och en som kommer att leva kvar i minnet.

The Super Mario Galaxy Movie

david@gamereactor.se (David Caballero, GR ES) — Tue, 31 Mar 2026 21:00:00 +0200

När jag skrev min recension av The Super Mario Bros Movie för exakt tre år sedan hyllade jag det som jag tyckte var en briljant bioversion av det säregna fantasiriket Mushroom Kingdom, skapat av Shigeru Miyamoto, Takashi Tezuka och Koji Kondo. Men jag kritiserade framför allt en sak: att den inte lämnade mycket utrymme för att koppla av och kändes något tom. Så fort storyn lämnade Brooklyn bombarderades tittaren med actionscen efter actionscen, tappade riktningen och litade helt på nostalgiska referenser. Men filmen var så vacker och vissa av karaktärerna så välutvecklade att den ändå var värd att rekommendera även till dem som inte känner till TV-spelen, om det nu finns några sådana kvar.

The Super Mario Galaxy Movie tar ingen hänsyn till den ofta upprepade kritiken och upprepar i stället den dopaminbombande formeln, skräddarsydd för ADD-generationen, med ännu större frenesi, om det nu ens är möjligt. Problemet är att den den här gången har nästan ingen grund alls lagts.

Det läggs lite för lite grund för att det ska kännas som sammanhängande film.

Det vore idiotiskt att förvänta sig att den här animerade filmen ska ha samma trovärdighet och karaktärsdjup som Gudfadern, men för att man ska kunna identifiera karaktärerna eller ens skilja dem åt, och för att deras femtielfte skämt ska fungera bättre, hade rollfigurerna behövt lite mer omsorg och mer dialog på duken. Eller något i stil med elegansen och återhållsamheten i hundsekvensen. Jag säger det eftersom Rosalina blir helt åsidosatt efter en lovande introduktion, eftersom Yoshi går från att vara en spännande upptäckt till en statist i bakgrunden, eftersom det, trots att karaktären och hans sekvenser blivit riktigt coola, känns märkligt att Fox McCloud stjäl rampljuset under en längre stund. Om man tar bort Donkey Kongs personlighet och hans familj ur uppföljaren, om Lumas visar sig vara ännu en barnslig variant av Toads, och om de mest unika höjdpunkterna från den första filmen försvinner, blir det här bara en rad skämt som hålls uppe av visuellt spektakulära scener.

Och så finns det ytterligare en avgörande faktor som jag hoppades att de skulle utnyttja: leken med gravitationen från {Super Mario Galaxy}-spelen. Det finns en eller två blinkningar till detta, särskilt i Casino-delen, men var finns känslan av viktlöshet från TV-spelen? Den uppochnedvända världen, trekroppsproblemet eller den skiftande gravitationen... Till Wii och även för dem som nyligen spelat till Switch-konsolerna var och är detta fantastiska, magvändande upplevelser som filmen inte lyckas dra nytta av. Visst får man se asteroider och större planeter som är inspirerade av eller direkt kopierade från spelen, och självklart finns det gott om rymdresor och hoppande, men själva kärnan, den rena uppfinningsrikedomen i de spelen, är urvattnad.

I stället får man se mycket mer från {Super Mario Odyssey}, men i form av snabba klipp (Cascade, Sand) och ofta dessutom malplacerade (en viss låt när den inte passade in). Medleyt hämtar också inspiration från Mario Sunshine och Wonder, men ofta utan att referensen etableras ordentligt. Därför kommer de visuellt bästa inslagen fortfarande från de äldre spelen, och sanningen är att filmen i de betydligt bättre slutscenerna använder pixelkonsten från Super Mario Bros och {Super Mario World} på ett väldigt bra sätt. Äntligen något överraskande, men du kommer alltså få vänta på det.

Underhållande, men det proppas in för många snabba referenser vilket gör dem opersonliga.

Och det är kanske det som The Super Mario Galaxy Movie saknar allra mest: överraskning och mystik, både på det berättarmässiga och det konstnärliga planet. Den är otroligt platt jämfört med det fantastiska källmaterialet och lyckas sudda ut gränserna mellan flera av karaktärerna, inklusive Mario själv, den påstådda huvudpersonen. Visst finns det ett par trevande antydningar till romantik, Princess Peachs ursprung avslöjas som väntat, och Bowser och hans berättelsebåge stjäl återigen showen: även om de inte riktigt når upp till första gången utvecklas de på ett hysteriskt roligt sätt och i linje med spelen.

Med allt detta sagt är det förstås en oumbärlig film för fans. Om man vill se de bästa versionerna av Mario-världarna är det en fest för ögonen. Även om den tar för mycket för givet finns det alltid små detaljer att haka upp sig på när tristessen börjar smyga sig på, även om påskäggen varken är lika många eller lika bra den här gången. Och Brian Tyler hyllar återigen Koji Kondo och Mahito Yokota på bästa möjliga sätt, och bara för soundtracket hade det varit värt att se Mario Galaxy-filmen även med slutna ögon. Men jag misstänker att den här upprepade formeln för att kompensera för det meningslösa inte ska fungera lika bra som den gjorde första gången, och det betyder tyvärr att filmen är mindre lämpad för alla sorters publik. De behöver lära sig av det här inför DK:s numera förutsägbara återkomst till bioduken.

Ready or Not 2: Here I Come

jonas@gamereactor.se (Jonas Mäki) — Sat, 21 Mar 2026 02:28:22 +0100

Det är få saker som slår att få en riktigt underhållande skräckis där pusselbitarna tillsamman bildar en mosaik som är mycket vackrare än beståndsdelarna kanske antyder. En tydlig premiss, en bra scream queen, genuina överraskningar och en gnutta självinsikt räcker ofta väldigt långt - precis som i Ready or Not. Av diffusa anledningar har vi fått vänta orimligt länge på fortsättningen, men efter sju år har skräckduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett nu bjudit in till premiär.

Kathryn Newton spelar Grace syster och har en betydligt mer optimistisk personlighet.

Deras nya berättelse tar vid direkt där föregångaren slutade, och låter oss träffa en söndertrasad Grace Le Domas (eller ska vi kalla henne MacCaullay igen?) som kommer stapplandes ut ur den brinnande byggnaden där det lekts kurragömma i föregångaren. Hur förklarar man allt det som hänt för polis och familj? Det får vi redan tidigt ta del av, när Grace syster Faith MacCaullay dyker upp. Deras historia är tydligt kantad av svek och bråk, men de hinner inte avhandla sina problem innan de snabbt finner sig inblandade i en ny omgång lekar.

För att förklara hur detta kan fortsätta efter att Grace så tydligt vann i den första filmen, har ett mindre universum byggts upp kring storyn denna gång. Nu pågår något mycket större istället, vilket betyder att en ny färgglad skara satanister dyker upp för att ta Grace av daga i jaken på makt.

Den här gången har ett mycket större universum etablerats kring Ready or Not, som därmed tappar lite charm.

Jag är mycket osäker på om Ready or Not 2: Here I Come verkligen vinner på att den ändå ganska strama och återhållsamma storyn plötsligt är en del av något världsomspännande, men lyckligtvis är det ingen som påverkar i någon större omfattning. Det här är istället Samara Weavings film, hon är om möjligt ännu bättre som Grace, och får dessutom hjälp av suveräna motspelare, där framför allt Elijah Wood och Sarah Michelle Gellar förtjänar att lyftas fram i roller som känns skräddarsydda för dem.

Det dröjer inte många minuter innan det börjar dö folk på riktigt våldsamma sätt, och Grace har även med sin ofrivilliga syster i kampen. De båda munhuggs konstant på ett oväntat rått och hatiskt sätt, vilket piggar upp, även om det i vissa scener blir lite "buddy cop"-känsla eftersom de dessutom fått väldigt olika personlighet.

Det är full fart hela vägen igenom storyn, och du kommer få valuta för biobiljetten.

Därefter rullar det på i ett raskt tempo, det bjuds på lika mycket skratt som skrämsel, och mängden färgstarka fiender gör att det hela tiden känns varierat. Ska jag peka ut någon svaghet så är det dock lite för ofta som Grace och Faith undkommer tack vare osannolik tur eller osannolik klumpighet, och deus ex machina-grejen har aldrig varit något jag tycker särskilt mycket om.

Men filmen underhåller lyckligtvis hela vägen in i mål och i slutändan är detta en bra skräckis, som jag dock hade uppskattat ännu mer om jag inte visste att det fanns en föregångare som var ändå lite vassare. Jag förmodar att detta inte kommer bli den sista filmen i serien, och att jag ändå känner att jag gärna ser en trea känns som ett kvitto på att det är en film skräckfilmsfansen bör ge chansen.

Peaky Blinders: The Immortal Man

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Fri, 20 Mar 2026 17:16:50 +0100

Peaky Blinders första säsong släpptes 2013. Jag upptäckte serien först några år senare. På den tiden såg jag betydligt mer film än serier. Cillian Murphy har varit en av mina absoluta favoritskådespelare ända sedan jag såg honom i 28 Days Later. Han gör mig aldrig besviken. Serien om gangsterfamiljen Shelby i 1900-talets England blev snabbt väldigt populär. Lätt att förstå. Den är snygg, välskriven, rå, skitig och underhållande. Ändå hade jag ärligt talat bitvis lite svårt för den. Jag har någon liten hatkärlek till gangstergenren. Jag kan lätt tröttna när den moraliska pendeln mestadels pekar nedåt och man förväntas heja på the bad guys. Jag vet, jag vet, Peaky Blinders är djupare än så, men lik förbaskat kan det få mitt intresse att dala. Jag gillade den oavsett, även om jag tyckte att den sista säsongen skiftade lite. Det var något som skavde innan den verkligen kom i gång. Filmen The Immortal Man får vi för att knyta ihop säcken om familjen Shelby. I registolen hittar vi Tom Harper, som regisserat några avsnitt av tv-serien. Den är skriven av seriens skapare Steven Knight.

Här träffar vi Tommy Shelby (Murphy) i fyrtiotalets England. Andra världskriget är i full gång och Tommy lever ett ensamt liv, ständigt hemsökt av minnen och sår från förr. Han har Johnny Dogs (Packy Lee) vid sin sida som den enda länken till verkligheten. Samtidigt har hans son Duke tagit ledarskap över gänget Peaky Blinders och sätter skräck i folket i Birmingham. Duke ingår ett avtal med en man som samarbetar med nazisterna och har en plan som både kan göra Peaky Blinders rika och samtidigt avsluta kriget - men inte till britternas fördel. Tommy Shelby får besök av den mystiska Kaulo som berättar att Tommys son behöver hans hjälp.

Det är upptakten till The Immortal Man. Mycket känns igen från serien, såklart. Vi möter många välkända ansikten. Estetiken sitter. Skådespeleriet är över lag på topp. Det är grisigt (på flera sätt), bitvis våldsamt och nervigt. Spänningsmässigt är det absolut inget fel på The Immortal Man och den knyter ihop berättelsen, men på bekostnad av, ja, vad? Jag upplever att man har lite bråttom. Utan att ha läst på om produktionen så får jag en väldigt stark känsla av att man från början hade tänkt sig en säsong men fick grönt ljus för en film, för allt går lite väl fort. Det hade utan problem gått att utveckla detta till åtminstone en kort säsong om fyra avsnitt för att bygga upp både karaktärer och spänning.

Jag är inte överdrivet förtjust i Fergusons karaktär och hennes påverkan på intrigen. Jag tänker inte avslöja mer om det här, men det känns lite forcerat och jag tycker att Fergusons skådespeleri är lite Sedan kommer vi till Duke Shelby, spelad av fantastiska Barry Keoghan (har ni inte sett Saltburn, gör det!). Han sägs vara "mycket värre än sin farsa" och det är precis så han framställs när vi möter honom. Kaxig, hänsynslös. Men det finns såklart mer än vi ser. En arg ung man som övergivits av sin pappa och tagit över ett gangsterimperium han inte är mogen för. Typ. Problemet är att förvandlingen inte bara går för fort, den skippas nästan helt.

Ena scenen kallblodig galning för att sedan svänga ganska fort, även om hans riktiga lojaliteter pendlar. Det förstör kanske inte jättemycket och gemene man stör sig inte nödvändigt vis på det, men för mig blir det här ytterligare ett prov på att intrigen i Immortal Man hade förtjänat en längre, mer ömsint behandling.

Nu har jag klagat. Och ni kanske tror att jag inte gillar det. Men som sagt. Det finns mycket att tycka om. Vi känner igen oss. Det är en fröjd att återse Tommy Shelby och hur fånigt det än låter ler jag lite när han byter ut oljerocken på det engelska godset mot sin ikoniska Peaky-outfit och återvänder för att ställa saker tillrätta. Tim Roth är suverän som arsle. Stephen Graham dyker upp han också. Det finns några riktigt maffiga scener och nerven ligger på topp under filmens avslutande halvtimme. Det bjuds således på rejält med snygg underhållning. Det är alltid trevligt att se Cillian Murphy, Keoghan, Roth, Graham med flera. Det är alltid kul att se nazister sprängas. Men det är över för snabbt.

Invincible: Säsong 4

ben@gamereactor.se (Ben Lyons, GR EU) — Thu, 19 Mar 2026 17:17:08 +0100

Det råder knappast brist på superhjälteunderhållning nuförtiden, och det är delvis därför som vissa av de mer exceptionella projekten inom genren inte riktigt känns som måste-TV för den breda publiken. Som någon som har följt Invincible sedan det först dök upp i animerad form vill jag hävda att serien är bättre än mycket av det som släpps i övrigt, och ändå verkar Invincible inte vara en serie alla känner att de måste se.

Det är synd, tycker jag, eftersom den erbjuder allt man kan önska sig av en animerad superhjälteserie. Här finns intriger med många vändningar och känslomässigt komplexa berättelser där hjältar sviker varandra, ikoner dör, relationer växer fram, centrala karaktärer utvecklas och blomstrar, allt utspelat på en rad olika platser på jorden, i mytiska miljöer och bortom stjärnorna.

Om det vankas episka scener? Lita på det.

Invincible började dessutom med en riktig rivstart och bjöd på en första säsong som golvade publiken. Den andra säsongen dämpade intrycket något, då den inte riktigt nådde upp till samma höga nivå och dessutom kom efter en ärligt talat alltför lång väntan. Lyckligtvis var den tredje säsongen en återgång till toppform, och efter att ha sett den fjärde kan jag glatt konstatera att även denna omgång avsnitt är rakt igenom briljant.

Jag tänker inte gå in för mycket på handlingen för att undvika spoilers, men den som har läst serietidningarna vet vad som väntar. Omni-Man återvänder till jorden, Atom Eve kämpar med sina krafter, Thragg gör ett minnesvärt inträde, Conquest ställer till med kaos, Cecil brottas med krafter bortom sin kontroll, och dessutom närmar sig något som kallas kriget mellan Viltrumiterna och Coalition of Planets. För den som har följt serien är inget av detta särskilt överraskande, eftersom säsong 4 i mångt och mycket fungerar som ett läge där alla trådar knyts samman - ett första klimax för den övergripande berättelsen, som fortfarande har många ess i rockärmen inför kommande säsonger. En av dessa har redan fått grönt ljus och ska ha premiär om ungefär ett år.

Du kan alltså vänta dig en säsong där avgörande ögonblick vecklas ut och stora vändningar inträffar som kommer att forma den här tolkningen av Invincible på sätt få hade kunnat ana. Den är ständigt fängslande och actionfylld, spännande med inslag av lättsam humor som får en att dra på smilbanden. Samtidigt balanseras tempot av lugnare avsnitt och scener som fokuserar på det mänskliga och känslomässiga, där en av trådarna exempelvis lyfter Nolans tid som ung vuxen Viltrumit. Allt detta gör serien både fascinerande och till en riktigt stark adaption, som både gör källmaterialet rättvisa och vågar utforska områden och berättelseelement som inte fanns med i serietidningarna. Skaparen Robert Kirkman vet vad som krävs för att serien ska hålla hög kvalitet, och säsong 4 understryker det ytterligare.

Japp, Invincible förblir svinigt bra.

Med det sagt finns det tillfällen då jag önskar att animationen vore lite mer levande. Jag har länge varit bekväm med seriens stil, dels eftersom den speglar originalet, dels eftersom en mer återhållsam animation möjliggör snabbare produktion, vilket är anledningen till att vi har fått nästan tre säsonger av Invincible under samma tid som vi fått en säsong av X-Men '97. Men ibland känns det som att stilen utnyttjas lite väl mycket, till exempel i en scen mellan Invincible och Damien Darkblood som känns som fem minuter lång (om än väldigt rolig), där karaktärerna knappt rör sig alls. Här finns definitivt utrymme för förbättring, men om det skulle ske på bekostnad av det nuvarande tempot, med ungefär en ny säsong var tolfte månad - kan jag leva med hur det ser ut i dag.

Så ja, det finns saker Invincible kan bli bättre på, men överlag är det en utmärkt animerad serie som fortsätter att stå över mycket av konkurrensen. Den är lätt att tycka om, håller dig på helspänn under intensiva strider, får dig att skratta åt träffsäkra och smått fåniga skämt och ordvitsar, och lämnar dig häpen när de stora överraskningarna slår till. Invincible fortsätter att leverera - och om du inte redan har gjort det, borde du verkligen ge serien en chans.

Project Hail Mary

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Sat, 14 Mar 2026 22:34:21 +0100

Jag lyssnade på Uppdrag Hail Mary (som boken heter på svenska) för kanske fem år sedan. Björn Bengtsson gör en fantastisk inläsning, bör sägas. Jag tyckte väldigt mycket om den, däremot mindes jag i efterhand inte överdrivet mycket av handlingen. Något jag tyckte var skönt när jag satte mig i biofåtöljen. Project Hail Mary överraskar hela tiden. Jag gillar Ryan Gosling. Har alltid gjort. Det är inte alls skådisar som klarar av att bära upp en film på 2,5 timme - för det är med honom vi hänger sjuttiofem procent av tiden. Regin står Phil Lord och Christopher Miller för. Radarparet som bland annat gav oss Lego Movie, som var överraskande rolig.

För er som inte känner till storyn så drar vi den kort: Forskaren och läraren Ryland Grace vaknar upp ensam på ett rymdskepp flera ljusår från jorden. Minnet börjar sakta återkomma och det visar sig att han är på uppdrag för att stoppa en mystisk substans som dödar solen, och med den, mänskligheten. Under resan får han en oväntad vän. Det var storyn i korthet. Det är scifi, men det känns ändå förankrat i verkligheten. Bitvis i alla fall. Jag minns att jag, som själv är författare, blev smått hänförd av boken just för att allt kändes påläst och realistiskt och jag insåg att Andy Weir antingen lagt extremt mycket tid på research eller är väldigt bra på att skriva snygga lögner. Weir har för övrigt skrivit filmens manus tillsammans med Drew Goddard, som även skrev bland annat The Martian, som ju på sätt och vis är snarlik.

Hail Mary känns som en blandning av just The Martian och Moon (en film som jag fullkomligt älskar). Det jag var lite orolig för när jag såg trailern var att slutresultatet skulle kännas för klämkäckt. Att man skulle forcera in underfundigheter i överflöd. Missförstå mig rätt, jag älskar humor. När det funkar. Och i Hail Mary funkar det. Fantastiskt till och med. Jag skrattar rakt ut flera gånger. Vartenda skämt sitter som en smäck (fist my bump). Men jag ska ta det steget längre. Det är nämligen så att allt funkar i Project Hail Mary i mina ögon. Skådespeleriet - det är inte bara Gosling, vi har en hel del scener som utspelar sig på Jorden i form av flashbacks från tiden innan han skjuts ut i rymden och de scenerna är helt suveräna, varenda en. Rent visuellt är den en jävla fröjd för ögonen (se den på bio, people!), ljudbilden är suverän, musiken finfin och manuset högklassigt.

Det är som ovan nämnt roligt - överraskande underfundigt - det är nervigt och väldigt känslosamt på många sätt. Det finns en scen som utspelar sig i mässen på ett militärfartyg innan uppdraget påbörjas där en väldigt stel uppdragsansvarig sjunger karaoke. Det låter kanske som en rolig höjdpunkt, men nej. Tvärtom. Det här var en av de mest känslosamma scener jag sett på länge och jag satt i biomörkret med gråten i halsen och intalade mig själv att bara fått något i ögat. Det finns några fler riktigt vackra scener, bör tilläggas. Två och en halv timme flyter förbi snabbt. Det finns inga tråkiga scener, inget som känns onödigt. Allt är precis där det ska vara.

Så här är det: Jag ser mycket film och mycket tv-serier. Det är sällan jag blir överraskad, hänförd eller något sådant. Bitvis är det som att den där lilla pojken som slängde sig över alla filmer han kunde och satt som på nålar i väntan på nya storfilmer har försvunnit lite. Jag blir sällan begeistrad. Det händer ungefär en gång vartannat år att jag hittar en film som i princip får mig att sitta och småle litegrann rakt igenom (bortsett från när jag nästan gråter då). Senast jag såg en sån film på bio var nog Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves som jag tyckte var helt fantastiskt underhållande.

Project Hail Mary är en sån film. Från början till slut. Det är årets första fullpoängare. Årets hittills bästa film. Och ni ska se den. Men kasta inte skit på mig om ni inte håller med om storheten. Då är det ni som behöver kolla synen eller prata känslor eller något. Ska också tilläggas att den är betydligt bättre än Interstellar. Jag älskar Christopher Nolan. Eller gjorde. Innan sömnpillret Tenet och Oppenheimer, som inte alls var så där fantastisk som det påstås. Interstellar har mycket som funkar riktigt bra och några helt fantastiska scener. Den är också extremt skitnödigt pretentiös - och vem i helvete godkände scenen i hemmabiblioteket i slutet? Project Hail Mary är typ som Interstellars coolare, lite roligare kusin. Fist my bump.

One Piece - Säsong 2 (Netflix)

conny@gamereactor.se (Conny Andersson) — Tue, 10 Mar 2026 21:01:01 +0100

När jag fick jobb i en nördbutik i Oslo så fanns där en stor sektion med manga-böcker som jag ofta stod och kikade intresserat vid. Jag köpte genom åren på mig otal volymer av bland annat Attack on Titan, Full Metal Alchemist, Fairy Tale och så One Piece. Jag har således följt Monkey D. Luffy i tecknad form under många år och även om jag inte läst samtliga av de över 100 till antalet manga-volymerna - eller sett en bråkdel av de fler än 1100 anime-avsnitten så har jag ändå hängt med Luffy, Zoro, Usopp, Sanji och Nami som utgör Straw Hat-piraterna på flertalet underhållande äventyr. Det var nu drygt två och ett halvt år sedan vi fick stifta bekantskap med dem i live-action format på Netflix och vår recension på första säsongen kan du läsa här.

Nu är hela gänget alltså tillbaka. Resan från East Blue-havet till den beryktade the Grand Line startade visserligen redan i den första säsongen - men det var ju samtidigt väldigt mycket introduktioner och sådant som skulle avverkas där. Så, när säsong två dundrar igång kan vi säga att resan både på allvar börjar men framförallt tar ordentlig fart. Lägligt nog gör Monkey och gänget ett tidigt första stopp i Loguetown för att förbereda sig på allvar inför den kommande, farliga, färden som ska ta dem uppför Reverse Mountain för att sedan slutligen föra dem till the Grand Line där då säsong 2 utspelar sig. Det blir snabbt tydligt att andra säsongen drar upp både tempo och produktionsnivåer ett par hack - och det är en riktigt underhållande färd att hänga med på.

Designen på platserna är fantastisk och det märks att Netflix pumpat in bra med pengar i produktionen av serien.

Min första tanke kring det hela är att det är lite som att uppleva ett japanskt rollspel. En slags road trip... förlåt, boat trip - där vi följer med detta sällsamma gäng på resa från en ö till en annan. Alla stopp innebär givetvis äventyr och faror av olika slag. Faror som lurar på platserna de kommer till och så eftersom de är pirater så är de ju såklart även efterlysta - till den karismatiska, excentriska och naiva piratkaptenens Luffys enorma förtjusning. Tempot är högt och även om formeln i sig är ganska förutsägbar i hur avsnitten avlöser varandra så är jag efter de två första avsnitten helt såld. Första halvan av denna säsong är otroligt charmig och underhållande på alla vis och trots lite väl repetitiva actionsekvenser och liknande upplägg på hur färden fortskrider så tappar den aldrig hjärta eller tempo.

Det börjar dock svaja lite på säsongens andra halva - som att det berömda problemet kring att man borde trimmat litegrann i avsnittens längd gör sig påmint lite för ofta. Samtidigt är det ju himla mycket berättelser och karaktärer som ska presenteras, ges utrymme och det blir inte alltid en helt perfekt balans av det hela. Lite väl liknande händelser staplas på varandra och hur roligt det än är att se Luffy veva med sina gummiarmar eller Zoro vara skicklig med sitt svärd så blir det lite väl mycket upprepning av det hela.

Nästan lika roligt som när Mäki tar finlandsfärjan.

Tacksamt nog så har One Piece ett enormt galleri av färgstarka karaktärer att blanda och ge oss av. Ingen frisyr, utstyrsel eller smink är för galen för att passa. Visst, det är lite cosplay-varning ibland men man köper det när allting annat är så galet designat. Telefoner är enorma sniglar, en av de nya huvudkaraktärerna går konstant runt med två cigarrer i mungipan och resten av de sitter i fickor på hans jacka. Vi stöter på jättar och talande djur och både hjältar och skurkar ropat ut namnet på sina specialattacker innan de utförs... Ja, ni förstår förhoppningsvis poängen. One Piece är fantasy på alla tänkbara magiska vis och man får försöka koppla bort tankarna att något ser det minsta löjligt ut. För det är det och det ska vara det och jag rycks med i alla galenskaper som sker. One Piece är en lyckopiller gällande så mycket i alltifrån det härliga visuella till karaktärer, design på miljöer och det viktigaste av allt; det fungerar väldigt bra.

Chopper dyker upp och är bedårande!

Redan den i första säsongen var de allra flesta, inklusive mig, nöjda med hur det såg ut och hur underhållande det faktiskt var. Jag tycker ofta att det fungerar ännu bättre i säsong två. På många vis tror jag detta är så bra det går att översätta det hela från tecknat till "verklighet". Visst - förändringar måste göras och händelser får strykas men det märks tydligt att det finns en fantastisk förlaga att plocka godsaker ifrån och att det handlat om att få det hela att fungera i detta formatet. Vilket det till allra största delen gör med några få undantag gällande tempo och att vissa karaktärer tenderar att försvinna i längre stunder - som att man inte riktigt vet vad man ska göra med dem allihopa.

Som helhet är det dock väldigt lekfullt, charmigt och avslutningsvis, efter att ha kikat igenom den andra säsongens åtta avsnitt (vilka samtliga är cirka en timme i längd) under ett dygn så känns det verkligen som att jag fått uppleva och hänga med på ett helt otroligt storslaget äventyr. När eftertexterna på det sista avsnittet rullade fanns det framförallt en sak som jag var väldigt glad över och det är att serien är förnyad för en tredje säsong. Visst, väntan kommer bli lång men jag har börjat längta efter fortsatta äventyr på haven redan nu.

Hoppers

fredrik@gamereactor.se (Fredrik Malmquist) — Tue, 10 Mar 2026 11:08:13 +0100

Det är något särskilt med när Pixar väljer att göra något som bryter mot studions egna traditioner och stil. Under många år har Pixars datoranimation sett rätt lik ut från film till film. Studion har levererat tekniskt avancerade produktioner men samtidigt stundtals generiska och enformiga. Med Operation Bäver, internationellt kallad Hoppers, väljer filmstudion dock att testa något lite annorlunda.

Filmen följer den naturälskande Mabel Tanaka som upptäcker att ett stort byggprojekt hotar hennes älskade damm. Dammen som hon och hennes mormor tillsammans haft som sitt eget lilla smultronställe. En plats de kunde andas och komma undan från verklighetens stök. I ett försök att förstå djuren som lever där och rädda deras habitat använder hon en lokal forskares experimentella teknik som gör det möjligt att överföra hennes medvetande till en robotkropp formad som ett djur, i detta fall en bäver. Genom att bokstavligen infiltrera djurvärlden försöker hon organisera motstånd mot människornas planer, men upptäcker snabbt att skogens invånare har sina egna hierarkier, konflikter och problem att hantera.

Regissören Daniel Chong, tidigare skapare av tv-serien We Bare Bears, verkar ha tagit med sig en del av den seriens humor och tempo till Pixar. Operation Bäver är stundtals betydligt mer absurd och energisk än många av studions senare filmer, med ett tempo som ibland nästan känns mer inspirerat av moderna animerade tv-serier än av klassisk Pixar-dramaturgi.
Det första som verkligen stack ut för mig var filmens visuella stil. Animationen bryter tydligt med det mer realistiska uttryck som Pixar ofta använder i sina filmer. Djuren och figurerna har en mjuk och nästan handgjord känsla som stundtals får dem att likna modeller eller tygdockor. Resultatet är en estetik som känns både lekfull och oväntat charmig och som ger filmen en egen identitet i Pixars annars många gånger enhetliga filmkatalog.

Under den lekfulla ytan finns också ett tydligt budskap. Filmen handlar i grunden om relationen mellan människor och natur, men också om ansvar och empati. Mabels försök att förstå djuren snarare än att tala för dem fungerar som filmens emotionella kärna. Karaktärerna i djurvärlden är dessutom filmens stora styrka. De är färgstarka, ibland smått excentriska och ofta väldigt roliga. Dynamiken mellan dem skapar en energi som gör att filmen nästan aldrig känns stillastående, och flera av de komiska situationerna fungerar lika bra för vuxna som för yngre tittare.

Om man ska rikta någon kritik mot filmen är det kanske att berättelsen i grunden följer en ganska bekant berättelsestruktur. Konflikten utvecklas ungefär så som man förväntar sig, och vissa karaktärer hade kunnat få lite mer utrymme att växa. Men tack vare den visuella kreativiteten, tempot och de sympatiska karaktärerna är det svårt att låta sig störas allt för mycket.

Operation Bäver är utan tvekan en av de mest lekfulla Pixar-filmerna på länge. Kombinationen av en unik animationsstil, charmiga figurer och ett varmt budskap gör den till en av studions mest underhållande filmer på senare år. För mig hamnar den i topp tillsammans med Wall-E , Coco, Toy Story och Upp. Jag såg den svenska dubbningen eftersom jag gick med min 6-åring och 8-åring. Disney visar som vanligt prov på att de gör ett gediget och kärleksfullt i arbetet med att hitta röster som passar deras karaktärer.

Retro review: Starship Troopers

mikael@gamereactor.se (Mikael Stånggren) — Sun, 08 Mar 2026 18:31:52 +0100

Vad får man om man tar satiren och den ohämmade brutaliteten från "Robocop" och applicerar den på ett annat futuristiskt sci-fi scenario där hjärtlösa gubbar i kostym bytts ut mot gigantiska insekter och ohyra av det mer bokstavliga slaget?

Svaret är "Starship Troopers", regisserad av den legendariske Paul Verhoeven, som vid sidan om ovannämnda 80-talsjuvel är den ännu-icke-utsugna hjärnan bakom den muterade guldklimpen "Total Recall". En man som kan sin science fiction med andra ord, även om han senare i karriären övergått till mer sensuella dramaverk.

Grundad i en roman från 1959 ("Stjärnsoldaten" på svenska) av Robert A. Heinlein, introduceras vi till en framtid (runt år 2297) där människan koloniserat andra planeter och ditt liv i princip kokats ner till två val: Endera blir du en civilperson utan rösträtt, eller så tjänstgör du för en fascistisk militärregim och blir därmed en medborgare som får rösta.
Rejäla "småkryp" innebär trubbel...
Kanske inte så udda då, förhållandevis, när vi äntrar en gymnasieskola med ämnen som armépolitik och arachnider - en utomjordisk insektsras som homo sapiens sedan tidigare gjort bekantskap med och som personligen alltid fört mina tankar till zergerna i första "{Starcraft}"-spelet (som för övrigt kom ut året efter den här filmen, 1998).

Bland studenterna hittar vi trion Johnny Rico (Casper Van Dien), hans flickvän Carmen Ibanez (Denise Richards) och den karismatiske Neil Patrick Harris som tankeläsaren Carl Jenkins, vän till dem båda. De har alla ambitioner på att ansluta sig till militären och hamnar så småningom i olika faktioner av den: Rico, en mobilinfanterist. Den mattebegåvade Carmen, en våghalsad pilot i rymdflottan. Och Carl, en telepat i den hemlighetsfulla intelligenstjänsten.

Föräldrarna till den-i-början-osäkre Rico, som mer eller mindre idiotförklarar honom med tanke på riskerna (särskilt då han verkar göra allt av kärleksskäl) lämnar honom stödlös. Sen kommer träningslägret och inget går riktigt som det ska. Dumpad av flickvännen som väljer karriären framför honom. En tragisk dödsolycka som tar ifrån honom gruppbefälet. Tio administrativa piskrapp, följt av nyheten att arachniderna attackerat jorden med plasmariktade meteorer. Närstående, för att inte säga miljontals döda. Kriget ett plötsligt faktum.

Men det är nu också här, på insektsplaneten Klendathu, som filmen hittar sin ultimata form. Röj, röj och desto mer råröj i ett actionspektakel som vare sig sparar på ammo eller inälvor. Enastående specialeffekter, som nästan 30 år senare stått emot tidens tand, i ljuvlig balans med praktiska sådana. För att inte nämna det blodpumpande, adrenalinfyllda soundtracket av Basil Poledouris som vitaliserar och sätter minnesvärda toner till stridsberusningen.
...för Denise Richards, Casper Van Dien och Neil Patrick Harris.
Nu kanske ni ändå frågar: Är den verkligen värd full pott? Det ska erkännas att så var inte alltid fallet för mig. Kärleken till filmen har alltid funnits där från början, men det tog en del återbesök för mig att inse att Verhoevens vision är något särdeles unikt (och i många fall en missförstådd sådan). Inte bara tekniskt mästerlig toppunderhållning, utan sci-fi med extra dimensioner, som jag ännu inte funnit någon like till.

Det som också får "Starship Troopers" att sticka ut, bortsett från 90-tals-magin med sitt lyster och färggrannhet, är just den mörkt komiska parodieringen av krigspropaganda och fascism i allmänhet. Här och där flikas det in det korta, ofta väldigt dråpliga indoktrineringsklipp från det Federala Nätverket, i samma anda som nyhetsnuttarna och reklaminslagen i "Robocop". För den som lirat "{Helldivers II}" kommer mycket kännas bekant då det svenskutvecklade spelet väldigt uppenbart hämtat sin stil och inspiration från den här filmen.

Den 16:e Mars släpps dessutom den retrostajlade FPS-titeln {Starship Troopers: Ultimate Bug War!} på PC, PS5, Xbox Series X/S och Switch 2 där självaste General Johnny Rico välkomnar dig tillbaka till stridens slafsiga hetta. Så har du aldrig pepprat loss lemmar på kryp tidigare, är det kanske på tiden att ladda bössan och göra din del nu!

War Machine

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Sun, 08 Mar 2026 12:47:51 +0100

Testosteron och stora svettiga muskler. Jag tänker genast på Arnie och Weathers ikoniska armskakning (Dillon! You son of a bitch!) med perfekt inzoomade armmuskler från Predator. War Machine luktar nästan lika mycket testosteron, även om det där riktigt grabbiga tagit tre steg tillbaka på senare år. Vilket jag uppskattar, bör tilläggas. Det finns en gräns för hur många skämt om balls, boobs and bitches jag klarar av utan att dra fram skämskudden.

Men det är inte för inte som jag drar upp Predator direkt. War Machine är faktiskt en slags efterträdare. Eller. Jag skulle vilja säga så här: War Machine är en mashup av Predator, Lone Survivor och Independence Day - men utan humorn. För här är det gravallvar så gott som hela tiden. Jag var skeptisk till en början, men vet ni vad? Jag retirerar ganska snabbt. Höjer min vita flagg och ber om ursäkt. Jag har inte ens berättat vad filmen handlar om (vilket merparten av er som läser recensionen redan vet), men jag kan ändå avslöja: Jag gillar den. Kanske mer än den förtjänar. I War Machine möter vi rekryten 81, spelad av Alan Ritchson, muskelberget som är det nya ansiktet utåt för Jack Reacher. Vi möter honom i en tragisk incident som plågar och formar honom. Den blir karaktärens röda tråd genom filmen. 81 och en grupp Rangers-rekryter skickas ut på ett träningsuppdrag som mynnar ut i precis allt annat utom just det. Mer säger vi väl inte?

Det blir våldsamt, blodigt och väldigt nervigt. Intrigen är enkel, i grund och botten rätt fånig, men det gör inget. Ibland är det precis den här typen av underhållning som behövs för att ta udden av en jobbig samtid. Ritchson har vuxit i mina ögon. Man kan säga mycket om Jack Reacher-serien. Jag tycker att den är underhållande men pendlar mellan spännande och skämmigt. Här visar Ritchson faktiskt lite mer bredd, även om han fortfarande mest är muskler och återvänder till ett lätt skitnödigt ansiktsuttryck. War Machine är en film som hade kunnat bli ett riktigt bottennapp, men tack och lov gör den tillräckligt mycket rätt utan att för den sakens skulle bli något jag lär minnas överdrivet länge. Det är som sagt snyggt, tempot är högt och nerven konstant. Jag gillar också den tidigare nämnda blandningen. Det är lite Predator. Lite Lone Survivor (minns ni? Mark Wahlbergs soldat som jagas av milis i vildmark. Trevlig action). Och lite Independence Day.

Patrick Hughes står för regi. Han är van vid action, med titlar som The Hitman's Bodyguard och Expendables 3 på meritlistan - Inga titlar att jubla över, men jag skulle faktiskt vilja sticka ut underbettet och påstå att War Machine kan vara hans bästa film to date. Det kan vara så att det här var precis den typ av film jag behövde just nu. Jag kanske är lite för snäll, men fan, jag kan inte klaga hela tiden. Jag sitter och småler och tycker om War Machine. Den är nostalgisk i sin enkelhet och påminner mig om en typ av actionfilmer jag älskade som ung grabb. Den är fånig, överdriven och testonivån är skyhög, men jag charmas.

Det hintas dessutom, utan att spoila för mycket, att det här inte nödvändigtvis är den enda gången vi kommer att få träffa rekryt 81 och hans Mech Warrior-liknande antagonister, och vet ni vad? Blir det en War Machine 2 (War Machines?) så hänger jag med. Vilken dag i veckan som helst.

The Bluff

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Fri, 27 Feb 2026 11:04:22 +0100

Ibland dyker det upp överraskningar. Jag hade inte läst något på förhand om The Bluff utan råkade snubbla över den av misstag när jag i vanlig ordning scrollade filmnyheter på nätet. Dagen innan den släpptes på Prime. Vi är verkligen bortskämda i streamingeran. På gott och ont. Det är stressande att försöka hinna med allt som släpps och jag kan sakna den gamla goda tiden. Ni vet. När det släpptes ett avsnitt i veckan. En säsong av X-Files avslutades med "To be continued ... " och en evighetsväntan. Eller när filmer faktiskt gick på bio längre än två månader och det ibland kunde gå nästan ett år mellan biopremiär och VHS-release (VHS! Ni vet. Föregångaren till DVD. Föregångare till Blu-ray. Föregångare till digitalisering. Jeez.)

Nog om det. Här blev jag hur som helst glatt överraskad. Jag har inte befunnit mig på piratäventyr på väldigt länge och insåg inte förrän filmen började hur mycket jag faktiskt kunnat sakna att hänga i Karibien med musköter, skäggiga, grymtande gubbar och böljande hav. Och rollistan. Vi har Priyanka Chopra Jones (Heads of State) i huvudrollen som Ercell, fiskarhustrun med ett förflutet hon hoppats behålla begravet i sanden. Karl Urban (The Boys m.fl, han behöver knappast en närmare introduktion) som Connor, den skäggiga, hämndlystna kaptenen som kliver iland på Cayman Brac i jakt på guld och våld. Temuera Morrison (Boba Fett himself) som Connors högra hand.

Det här äventyret börjar väldigt lovande. Det är snyggt, nervigt och skådespeleriet stabilt. Vi bjuds inte på många lugna minuter och blodet börjar skvätta omgående. The Bluff är en våldsam film. Väldigt våldsam. Och det kan jag tycka är underhållande. Här känns det ibland som att man försöker ta i lite från tårna. Kanske för att maska vissa andra brister. Men visst. Nerven är konstant, Ercells förvandling från oskyldig fiskarhustru med lugnt liv till den inneboende lejoninnan med väldigt stort våldskapital är underhållande, men väldigt förenklad. Och det går i linje med hela filmen. Speltiden klockar in på strax över 100 minuter, vilket jag tycker är synd.

Man hade med fördel kunnat kavla ut en mer detaljerad intrig. Mer karaktärsutveckling. Mer förvecklingar. Det känns som ett hafsverk och tar slut innan det riktigt kommit igång. Jag kan ibland tycka att det känns som en förlängd pilot till en ny tv-serie. Och det känns som en förlust. För det finns så mycket här som faktiskt funkar. Som gillas. Men jag önskar att jag fått anledning att gilla den mer än jag i slutändan tillåter mig själv att göra. För bakom tempot, dialogskiftet, hemligheterna och alla kreativa, blodiga dödsfall så ekar skattkistan ganska tom.

Men visst. Som underhållning för stunden, i en tidsålder då vi är bortskämda med påkostade streamingfilmer, så funkar det ändå finfint. Poppa popcorn, häll upp ett glas karibisk rom (eller cola!) och häng med. Det blir inte tråkigt ...

Scrubs Reboot (Avsnitt 1 och 2)

fredrik@gamereactor.se (Fredrik Malmquist) — Fri, 27 Feb 2026 10:29:26 +0100

Att Scrubs gör comeback efter 16 år känns nästan overkligt och det är nog lätt för många att avfärda det som cynisk nostalgi. Lyckligtvis är denna soft reboot gjord med både värme, humor och nostalgi i blodomloppet. De två första avsnitten följer samma charmiga stil som gjorde att jag älskade serien från att jag gick i högstadiet till dess slut för nästan två decennier sedan. J.D., Turk och Elliot är tillbaka på Sacred Heart-sjukhuset som om tiden stått stilla. Dynamiken i kärngruppen är fortfarande seriens hjärta: skämten sitter, bromancen mellan J.D. och Turk är lika stark som förr (eller...?). De två första avsnitten lyckas hitta tillbaka till balansen mellan absurd humor och mer känslosamma stunder, precis som vi minns Scrubs.

Seriens klassiska voice overs, de tokiga dagdrömmarna och den bitvis absurda komiken känns bekant och trygg. Samtidigt är det just detta som gör att det ibland känns lite FÖR likt förlagan. Scrubs riskerar att famla efter att hitta tillbaka till sin plats i 2026 snarare än att vara nytt och fräscht. Har inte landat helt i hur jag ställer mig till detta än. Jag älskar att så många av skådespelarna kommit tillbaka. Med Zach Braff, Donald Faison, Sarah Chalke och John C. McGinley tillbaka i sina roller känns comebacken genuin och genomtänkt, och inte bara som en nostalgitripp. Serien checkar in med karaktärerna på ett sätt som ger dem utrymme att ha vuxit och förändrats på sexton år, vilket både känns tryggt och nytt. Vi får se hur livet har förändrat dem och hur det gamla gänget förhåller sig till nutidens Sacred Heart.

Det som kanske överraskar mest är hur väl serien vågar låta sina karaktärer bära spår av tiden. Det finns en trötthet i vissa blickar, en mognad i konflikterna och en annan tyngd i besluten som speglar att vi inte längre är i början av våra liv - varken som tittare eller som läkare på ett fiktivt sjukhus. Där originalserien ofta handlade om att hitta sig själv i kaoset, känns det nu mer som att hantera konsekvenserna av den man blev. Det är ett tematiskt skifte som, om det får utrymme att utvecklas, kan ge rebooten en egen identitet. För att ytterligare bekräfta att vatten har runnit under broarna är det viktigt med nya ansikten och läkarstudenter som våra favoriter skall tampas med. Vissa av dem är roliga och lovande, andra känns just nu mer som utfyllnad än som självständiga röster i skådespelarensemblen. Det är här säsongen får ha sin gång, det kan vara så att de står i skuggan av tv-seriens giganter. Om några veckor eller månader kanske vi är investerade?

Samtidigt märks det att serien är medveten om sin egen historia. Det finns blinkningar till gamla gags, små metakommentarer och en självdistans som nästan är imponerande. För det råder ingen tvekan om att produktionsteamet är medvetna om att det "är lite galet" emellanåt, men det är ju trots allt så Scrubs alltid varit: tokigt men med hjärta. Frågan är inte bara om Scrubs fungerar igen, utan om vi behöver den igen. I en Tv-värld som domineras av mörker, prestige och cynism finns det något befriande i att återvända till en serie som vågar vara fånig, sentimental och ärlig på samma gång. Scrubs berättigar sin återkomst genom att vara både en hyllning till originalet och ett steg in i ett nytt territorium. Det skall bli spännande att följa om serieskaparna lyckas få oss att känna att formatet är relevant även i dag utan att förlora allt det som gjorde tv-serien älskad från början. Detta är en genuint underhållande återkomst som både värmer mitt hjärta och fick mig att dra på smilbanden.

Scream 7

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Wed, 25 Feb 2026 16:55:58 +0100

Den första Scream-filmen från 1996 nådde snabbt kultstatus och förändrade något i slashergenren. Skräckfilmslegendaren Wes Craven regisserade de första fyra filmerna i serien. Han gick bort 2015 och lämnade efter sig ett rejält arv att ta över. Seriens reboot i form av den femte delen, som passande nog fick heta Scream istället för Scream 5, släpptes 2022. Jag älskar skräck men har aldrig varit något direkt fan av vare sig filmserien eller slashers över lag. Jag har aldrig tyckt att det kittlat särskilt mycket. Inte nog med nerv, inte nog med obehag, för mycket förlitar sig på billiga jump scares. Rebooten, i regi av Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett såg jag på bio. Den imponerade inte överdrivet. Det var för mycket fokus på humor som ofta föll. Scream VI, som kom året efter, regisserades av samma duo och den tyckte jag betydligt mycket mer om. Humorn balanserades bättre, några av twisterna var riktigt fina och den innehöll mer nerv än tidigare.

Nu är det alltså dags för Ghostface att återvända i Scream 7, och den här gången är det Kevin Williamson som sitter i registolen. Ett val så gott som något med tanke på att Williamson varit med och skrivit samtliga delar. Det hela inleds med en scen i Macher House, det ikoniska huset där första filmens klimax utspelar sig. Nu förvandlat till museum/upplevelsecenter som man kan övernatta i för en Stab-experience. Alla fattar hur den här inledningen slutar. Sidney Prescott har byggt ett nytt liv i en ny stad. Hon är gift med stadens sheriff och relationen till äldsta dottern Tatum skaver.

Knivigt värre, denna grabben maskar inte.

"Fucking motherhood", som Sidney sammanfattar situationen efter ett bråk. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän Ghostface gör entré och jakten är igång. Vi bjuds på samma typ av karaktärsgalleri som vanligt, det pratas om "reglerna" från Stab-filmerna och teorier om vem - eller vilka - som är mördarna. Det är högt tempo, snyggt och bitvis ganska underhållande - men väldigt urvattnat. Det bjuds liksom inte på några direkta överraskningar. Scream har länge känts som typen av filmserie som går att sammanfatta med "seen one, seen all", även om den sjätte delen försökte bryta lite ny mark, vilket jag tyckte var lite uppfriskande, även om åsikterna går isär kring hur lyckat det var.

Är man ett stort fan av serien finns det säkert mycket att tycka om, men den lär inte göra mycket för att charma folk som (likt undertecknad) inte är helt sålda på konceptet. Morden är snarlika, med något undantag, det är samma trötta användning av jump scares för att bygga upp stämning och obehag. Och det fascinerar fortfarande hur mördarna blir smått oövervinnliga (inte Michael Myers-invincible, men ändå) så fort de får på sig mask och kappa. Sammanfattningsvis så är det återigen rätt uttjatat och jag kommer på mig själv med att sucka lite uppgivet på fler än ett ställe. Det bjuds inte på nog med överraskningar. Ingenting sticker egentligen ut, för mycket återanvänds. Och skådespeleriet kan som bäst beskrivas som träigt. Men det blir ändå ganska underhållande och det finns några scener som är härliga.

En film fylld av kniviga situationer, som Mackan föreslog att jag skulle skriva och - det sammanfattar det ju på riktigt Göteborgs-manér. Kanske, kanske är det faktiskt dags att låta den där Ghostface-masken vila?

Den svenska länken

peter@gamereactor.se (Peter Westberg) — Thu, 19 Feb 2026 17:02:14 +0100

Vi är inte direkt bortskämda med svenska historiska filmer om andra världskriget. Richard Holms Gränsen från 2011 är den enda jag kommer på utan att göra en sökning. Våra grannländer har däremot en gedigen samling riktigt bra filmer på temat.

Den svenska länken är en Netflix-produktion som både är skriven och regisserad av duon Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson. Den förstnämnda gör långfilmsdebut medan Olsson regisserat ett par filmer för TV (Fjällbackamorden: Havet ger, havet tar, bland annat). Det är en stjärnspäckad film med kända skådespelare ned i minsta biroll. Att se Henrik Dorsin i en seriös roll känns till en början lite märkligt. Okej, det är inte första gången, men det tar alltid en stund att sudda bort Ove Sundberg från näthinnan. Dorsin är suverän i huvudrollen som Gösta Engzell, byråkraten som jobbar för utrikesdepartementets rättsavdelning och sitter undanskuffad i en källarlokal. Han vänder i princip papper på sitt kontor. Beskrivs av berättarrösten som en nobody.

En mycket bra Dorsin i huvudrollen.

Det ändras naturligtvis snabbt. Utrikesdepartementet börjar få in förfrågningar från judar som vill fly in i landet. Den första frågan kommer från Norge. Ingen vill ta tag i det. Det skickas längre och längre ned i rangordningen tills det hamnar på Engzells bord. Han vill inte heller ta tag i uppgiften. Sverige är trots allt rädda för tysken, allt annat än neutrala i det pågående kriget, och vill vara till lags. Men inställningen ändras när Engzell nås av rykten om vad som händer med judarna. Dödsläger? Kan det verkligen stämma? Långt ifrån alla på departementet blir glada när han börjar rota i saker och hittar kryphål för att få in judarna till Sverige. Främst är det Staffan Söderström (Jonas Karlsson) som försöker sätta käppar i hjulet.

Den svenska länken spelar på det beprövade begreppet om hjältens resa. En zero-till-hero som reser sig upp och använder den makt han ändå besitter för att göra skillnad. Återigen. Dorsin är suverän. Han har en skörhet som är fin att se. Han kan beröra med ett enkelt ansiktsuttryck och efter bara några minuter har jag faktiskt nästan glömt Ove Sundberg helt. Även Sisella Benn överraskar positivt.

Svårmod och lättsamhet i en inte helt lyckad blandning.

Att rollistan är så pass fullspäckad av kända namn är kul, men kan på något vis kännas lite konstlat. Som att man verkligen tar i från tårna. Den roligaste överraskningen är kanske Jonas Malmsjö som spelar Engzells kollega Hellstedt. Johan Glans spelar Göran von Otter, diplomat på svenska ambassaden i Tyskland. Jag tycker väldigt mycket om Glans, även om hans skådespeleri allt som oftast går ut på något som snarare ser ut som icke-skådespel. Han har exakt samma mimik som när hankör standup. Men jag kan leva med det. Man blir glad av att se honom.

Men när vi ändå pratar komedi och standup. Här har vi ett av filmens problem. Den skaver på sina sätt. Man har svårt att sätta tonen. Under de inledande fem minuterna blir jag orolig och tänker att "Nej, det här kommer inte funka", för det som presenterar känns till en början som snudd på buskis. Stämningen är glättig, lättsam. Karaktärer presenteras ofta på ett komiskt vis och det finns - inte hela tiden, men ofta - en ton av underfundighet som jag tycker krockar med den egentligen mörka intrigen.

En fullspäckad rollista med några av Sveriges mest kända ansikten.

Missförstå mig rätt. Jag älskar humor. Jag älskar svart komedi. Man kan få in underfundighet i även den mörkaste filmen. Men här känns det, likt rollistan, lite väl forcerat. Det tar över. Vi bjuds på snabba klipp till jazziga toner som lättar upp stämningen. I nästa scen är bjuds det på svårmod när karaktärerna ställs inför en jobbig situation. Sedan återkommer det lättsamma. På något sätt får man det ändå att funka. Kanske för att det inte ballar ur helt, för att skådespeleriet över lag är väldigt bra och för att det finns scener med nerv och scener som berör på djupet.

Den svenska länken lyfter ett viktigt ämne. Ständigt aktuellt. Den påminner oss också, vilket jag gillar, om att Sverige inte alls var neutrala under kriget. Vi släppte inte bara igenom tyskarna. Vi bistod med krigsmateriel och mycket annat. Men det är också därför Engzell och kollegorna till en början kan hantera flyktingfrågan med viss lätthet - Tyskarna behöver Sverige. De vill inte sparka nedåt det första de gör. Det är en spännande, väldigt underhållande film som håller mitt intresse uppe rakt igenom.

På det stora hela är Den svenska länken väldigt lyckad. Inte en Schindler's List, utan något eget. Den glättiga tonen skaver som sagt och tar bort en del av nerven och allvaret, men jag vänjer mig och har överseende när helheten är så pass bra. För min del, och det här säger jag inte ofta i en tid då filmskaparna i Hollywood tävlar om vem som får till längst speltid - Den hade gärna fått vara längre. En kvart, tjugo minuter till med mer djupdykning i karaktärer och omständigheter.

Return to Silent Hill

marcus@gamereactor.se (Marcus Persson) — Sun, 15 Feb 2026 20:12:51 +0100

Silent Hill 2 räknas med rätta som ett av skräckgenrens absoluta mästerverk - ett spel som inte bara skrämde, utan även skakade om, ifrågasatte och hängde kvar med en långt efter att eftertexterna rullat förbi. Det är ett narrativt kraftprov där skuld, sorg och självförnekelse står i centrum, och där spelets mekanik underordnas berättelsen snarare än tvärtom.

Ställt mot spelen, och då inte minst de tre första som är tidlösa mästerverk, framstår filmatiseringarna som lite lätt banala cash grabs som simplifierar allt vad Silent Hill står för. Magin är helt enkelt inte närvarande och skräcken förblir en ganska ytlig sådan, även om i varje fall den allra första filmen verkade förstå vikten av atmosfär och stämning.

Det är helt klart frestande att hänga upp sig på jämförelser med spelen, och med Return to Silent Hill fanns där ändå lite förhoppningar om att Christophe Gans skulle bygga vidare på lärdomarna från den första filmen och ge oss fans den adaption vi alla drömt och hoppats på. Nyanserad, rå och gastkramande psykologisk skräck.

Scenerna påminner ofta om dåligt cosplay.

Dessvärre är det exakt vad Return to Silent Hill inte är. En film som inte bara är ett monumentalt fiasko på de flesta nivåer, utan dessutom på något sätt lyckas vara ännu sämre än den redan tragiskt usla Silent Hill Revelation med sin skrattretande 3D. Det här är, utan överdrift, årets sämsta film hittills - en epitet jag dessvärre tror kommer att hänga kvar med den under hela 2026.

Där Silent Hill 2 var banbrytande är Return snarare skrattretande. Där spelet skrämde och upprörde så lyckas Return som mest bara ge en kronisk huvudvärk och svårt illamående. Det är så innerligt frustrerande, för förutsättningarna fanns ju där - i varje fall på pappret. Mästerverket från Team Silent var ju trots allt banbrytande på grund av sin berättelse och hur spelet närmade sig skräck på ett sätt som för tillfället inte hade upplevts inom mediet tidigare.

Men Gahns lyckas på något vis sjabbla bort allt och efter en klumpig introduktion där James Sunderland möter Mary Crane vid en väg utanför Silent Hill, så hoppar filmen några år framåt i tiden. Mary är plötsligt borta ur bilden och James är ett känslomässigt vrak. En natt senare dyker ett mystiskt brev upp, och nej det är inte en inbjudan till Hogwarts, utan en invit till James att besöka den övergivna staden, som förvisso ser helt okej ut - komplett med alla förvridna och plågade monster - men där allt mest bara känns som en billig fasad.

"Otäcka" ruskprickar som visar tänder och grymtar.

James vandrar vidare, möter Angela, Eddie, Laura och såklart Pyramid Head - helt utan att något egentligen lämnar ett bestående intryck eller väcker några frågor. Otäcka ting som låter "ooga booga" i mörkret - komplett med höga ljudeffekter. För det är ju så det ska vara - tydligen.

Ju längre filmen pågår desto mer förvandlas den till en samling av löst sammanfogade sekvenser. Händelser och platser från spelet som till synes slaviskt prickas av som en punktlista, helt utan känslomässig tyngd eller narrativ logik. Trötta vykort som inte engagerar det minsta och när eftertexterna väl rullar så är det svårt att inte vilja sjunka ihop fullständigt av ren och skär besvikelse.

Det sorgliga är ju att det finns enstaka ljusglimtar här och där. Blå nattfjärilar som fladdrar runt skyltdockor, skuggorna från James ficklampa som kastar olycksbådande skuggor längs mörka korridorer och en del varelser som faktiskt lyckas vara genuint obehagliga. Det är dessa ögonblick man minns, men väldigt lite av den historia som Gahns försöker att presentera.

Resultatet är en helhet som inte bara är väldigt plastig och artificiell, utan även nästan helt befriad från allt som hör Silent Hill 2 till. Gahns verkar fullständigt ha missförstått källmaterialet och den emotionella grunden lyser i sin frånvaro. Istället fylls tomrummet ut med billiga jumpscares och tvivelaktig CGI. Som adaptation av ett av spelvärldens mest hyllade verk är Return to Silent Hill en total och fullständig besvikelse - helt utan substans och lika högljudd som märkvärdigt livlös.

The Wrecking Crew

fredrik@gamereactor.se (Fredrik Malmquist) — Sun, 01 Feb 2026 11:18:08 +0100

Minns ni på 90-talet när man gick i videobutiken och hittade filmer man aldrig hört talas om? Ofta lockade omslaget mer än innehållet, och ibland tog man hem något som snabbt visade sig vara en tveksam investering av både tid och hyrpengar. För mig är ett klassiskt exempel Dolph Lundgrens The Last Patrol, som tyvärr hittade hem till familjens VHS-spelare. Idag får vi istället "direkt till streaming" snarare än direkt till "VHS", men känslan är densamma. The Wrecking Crew på Amazon Prime är exakt den typen av film: vad du får om du blandar Snuten i Hollywood och Dödligt Vapen, fast med en något svagare ensemble och utan samma självklarhet i utförandet.

Bröderna Hale har glidit isär och har en nästintill obefintlig relation. När deras far dör under mystiska omständigheter tvingas de träffa varandra igen på Hawaii. Det blir snart tydligt att de måste samarbeta trots gamla konflikter och oegentligheter, eftersom det är uppenbart att deras fars bortgång inte var en olycka. Upplägget är välbekant och filmen gör inga större försök att överraska, utan lutar sig tryggt mot välkända buddy-cop-troper.

James Hale, spelad av Dave Bautista, är kommendörkapten i den amerikanska elitstyrkan Navy Seals och extremt ordningssam. Jonny Hale, spelad av Jason Momoa, är raka motsatsen: en fuck up till avstängd polis som dessutom blivit dumpad av sin stora kärlek. Dynamiken är tänkt att drivas av deras totala oförmåga att fungera tillsammans, men också av insikten att de är de enda som förstår att någon vill familjen illa. Problemet är att motsättningarna känns mer schematiska än genuina.

Berättelsen är enkelspårig och förutsägbar, ofta till den grad att man kan ana nästa replik innan den levereras. Bautista och Momoa gör habila insatser och verkar stundtals ha roligt med sina roller, men kemin mellan dem finns inte riktigt där. Det är snarare två stjärnor som delar bildruta än ett radarpar som lyfter varandra. I biroller ser vi bland annat Temuera Morrison och dansken Claes Bang. Morrison ser ut att mest vilja ta sig igenom sina scener, medan Bang åtminstone verkar ha roligt med sin skurkroll och tillför viss energi när han dyker upp.

Regissören Angel Manuel Soto, som tidigare gjort Blue Beetle och La Granja, gör vad han kan med Jonathan Troppers manus. Det känns dock som att det snarare är fotot av Matt Flannery, samt Bautistas och Momoas rena stjärnstatus, som gör att filmen överhuvudtaget flyger. The Wrecking Crew är välpaketerad, stundtals småfnissig och aldrig direkt plågsam - men heller aldrig särskilt minnesvärd. Som helhet är intrycket mest meh, och när eftertexterna rullar känns det som ännu en streamingtitel man snabbt glömmer bort.

Rental Family

marcus@gamereactor.se (Marcus Persson) — Fri, 23 Jan 2026 15:48:40 +0100

I en alltmer högljudd och hetsig värld så är det befriande trivsamt med berättelser som faktiskt vågar ta saker och ting lite långsamt. Att vara lågmäld och mänsklig, skippa det skrikiga och svulstiga och istället fokusera på de små detaljerna i vardagen. Vilket är precis vad Rental Family gör. Det är en stillsam, varm och oväntat träffsäker liten berättelse om ensamhet och den där eviga längtan efter tillhörighet, även om det bara är på låtsas.

I centrum av det hela står Philip (spelad av Brendan Fraser), en amerikansk skådespelare som hamnat i Tokyo efter att karriären långsamt men säkert runnit ut i sanden. Han är inte bitter utan snarare uppgiven och har kommit att acceptera situationen för vad den är. Livet blir trots allt sällan exakt så som man tänkt sig. Men när han snubblar över ett minst sagt udda jobb - att arbeta för ett företag som hyr ut människor som familjemedlemmar och vänner - öppnas dörren till en värld som är lika absurd som den är emotionellt laddad. Philip blir plötsligt pappa, son eller nära vän - men på beställning.

Från ett västerländskt perspektiv kan konceptet te sig märkligt, och det hade onekligen varit enkelt att knorra till det hela som en skruvad komedi eller cynisk satir. Men Rental Family och dess regissör Hikari har valt en helt annan väg. Här behandlar man ämnet med respekt och vördnad, man låter scenerna spela ut - ta sin tid. Varje möte mellan Philip och hans kunder blir en liten berättelse i sig som ofta konstrueras från till synes relativt vardagliga situationer. Ett en promenad i parken, ett skolmöte, ett samtal på en restaurang, och det är här som filmen verkligen finner sitt hjärta.

Brendan Fraser är, utan överdrift, helt enastående i rollen och efter sin mer än välförtjänta comeback de senaste åren så fortsätter han att bevisa för världen vilken mästerlig skådespelare han är och varför han är så otroligt lätt att fatta tycke för. Hans tolkning av Philip är perfekt balanserad - lika delar tafatt som försiktig, ja nästan osynlig för världen - men också genuint empatisk. Det är kontrollerat och försynt, fritt från stora utspel och man känner verkligen hur han långsamt och gradvis inser sin betydelse, och att även om relationerna är på låtsas så är de emotionella banden inte det.

En av filmens mest berörande relationer är den mellan Philip och den unga flickan Mia, som han anlitas för att spela pappa åt. Deras samspel är lågmält men oerhört effektivt. Det är inte överdrivet sentimentalt eller tårdrypande, utan istället fokuserar man på den stilla sorg som hänger över henne och hela situationen. Saknaden och den försiktiga glädje som Philip lyckas tillföra. För även om Rental Family i grund och botten kanske är ganska enkel, så är frågorna den ställer absolut inte det.

Till skillnad från många andra filmer där Tokyo och Japan kanske hade använts som fräsig backdrop så fungerar staden här snarare som en plats fylld av kontraster - ensamhet i ett enormt myller, tystnaden trots allt sus. Man predikar aldrig eller pekar med hela handen utan låter de oundvikliga kulturkrockarna ske naturligt. Filmen hjälper oss förstå mer av hur sociala normer, pliktkänsla och behovet av harmoni ofta göms bakom en vägg av artighet och hur närhet blivit en produkt som kan säljas. Rental Family-företaget framstår därför inte som något groteskt, utan nästan som en logisk konsekvens av hur samhället utvecklats.

Rental Family ger inga enkla svar, och dess etiska och existentiella undertoner är intressanta. Är de fejkade relationerna faktiskt till hjälp eller skada? Filmen dömer inte och istället låter den oss som tittare istället bara observera och ta till oss den unika blandningen av obehag och värme. För även om en relation är på låtsas så är avtrycket den lämnar genuint och äkta, och filmen påminner oss om att mänsklig kontakt, hur den än uppstår, alltid har ett värde. Det är en varm, eftertänksam och ibland smärtsamt träffsäker berättelse som förtjänar din tid och bör ses i lugn, gärna med ett öppet sinne.

A Knight of the Seven Kingdoms

marcus@gamereactor.se (Marcus Persson) — Wed, 14 Jan 2026 14:11:31 +0100

Det är något väldigt befriande med den första säsongen av A Knight of the Seven Kingdoms. Efter år av politiskt ränksmideri, eldsprutande drakar och karaktärer som dör på löpande band, så känns det välkommet med en så här pass lugn och småskalig berättelse. Ja, vi kan nästan kalla det lite av en roadtrip-film med två goa grabbar som färdas längs en landsväg. Vilket fungerar förvånansvärt bra och mycket väl kan vara den mest sympatiska inramningen hittills av Westeros.

Grunden är enkel. Serien utspelar sig ungefär hundra år före Game of Thrones och följer Ser Duncan the Tall - Dunk - och hans unge väpnare Egg. Inga storskaliga krig, inget bråk om någon tron. Istället handlar det om tornerspel, heder, stolthet och överlevnad i en värld där börd betyder allt, och där fel ord till fel person kan få ditt huvud avhugget snabbare än du hinner säga dracarys.

Skillnaden mot tidigare serier är märkbar nästan direkt, med en ton som är mer lättsam, varmare och inte lika hopplöst mörk som i Game of Thrones eller House of the Dragon. Redan i första avsnittet etableras detta genom mer jordnära scener där humor inte är cynisk utan mer mänsklig, med en mer helylle ton. Dunk är stor, stark och i många avseenden ganska dum. Inte det krispigaste chipset i påsen helt enkelt. Men också genuint snäll, hederlig och driven av en barnslig tro på riddaridealet.

Måndag i Västerås och Dunk är på väg till jobbet.

I kontrast är Egg kvicktänkt, bitsk, och smart. Han ser ofta världen precis som den är och är inte rädd för att göra sina tankar hörda. Relationen mellan de två är, kanske föga förvånande, seriens absoluta hjärta och som tidigare nämnt ovan så känns det i mångt och mycket som en medeltida roadtrip-film. Dialogen mellan de två är rapp och härlig, emellanåt även förvånansvärt modern till tonen, men alltid förankrad i världen och karaktärerna, med ett tydligt fokus på de små detaljerna och ögonblicken. Från subtila gester och grimaser till kivande vid lägerelden. Och det är här som serien också glänser som allra mest.

Det hjälper också enormt att skådespelarna genomgående gör ett så briljant arbete. Inte minst Peter Claffey som Dunk, där han bringar en nästan perfekt balans mellan fysisk närvaro, bufflig och oerfaren krigare. Allt pepprat med en oskuldsfull naivitet och värme. Dexter Sol Ansell är dessutom minst lika bra och lyckas porträttera Egg som en komplex, nyfiken och skarp ung grabb. Långt ifrån vad som på pappret annars lätt hade kunnat bli en ytterst irriterande karaktär och de två bär hela serien på sina axlar, med lätthet.

A Knight of the Seven Kingdoms är dessutom tacksamt tajt i sin inramning. Med sex stycken förhållandevis korta avsnitt om (cirka) 30 minuter vardera. Det är perfekt för berättelsen och tempot är genomgående rappt, tacksamt fritt från överflödigt fluff och transportsträckor vars enda syfte är att fylla speltid. Nej, allt känns väldigt medvetet och genomtänkt, med utrymme nog att även minnas allt mörker som finns i Westeros. Korrupt styre, grymhet klädd i siden och brutalt våld.

Hurra jag är bäst!

Handen på hjärtat dock, så hade jag emellanåt önskat någon minut extra här och där som expanderade på vissa scener och konfrontationer. Dialog som kanske tilläts gå bara lite djupare. Kanske är det min förkärlek till Martin och hans bokförlagor som talar, men en del situationer hade helt klart mått bra av att andas lite mer. För efter de sex avsnitten så var det svårt att inte tänka "tusan, jag hade velat ha lite till". Men möjligtvis är det också ett kvitto på hur otroligt välbalanserad och smart serien faktiskt är.

Summa summarum så är detta ännu ett lyckat besök i Westeros, ja till och med lite av en oväntad fullträff som inte försöker trumfa varken Game of Thrones eller House of the Dragon, utan krigar på sina egna premisser. A Knight of the Seven Kingdoms finner sin egen väg och identitet. Den är lågmäld och varm med ett tydligare fokus på karaktärer, framförallt färre sådana och tillåter oss att engagera och insupa de mindre delarna av Martins expansiva värld. Det är Westeros i dess mest mänskliga form, mer down to earth, med smuts under naglarna, lortiga landsvägar, lägereldar och en mer utpräglad känsla av joie de vivre. En välbehövlig motpol till det episka och bombastiska berättande vi tidigare blivit serverade, och som samtidigt påminner oss om varför vi faktiskt kärade ner oss i den här världen till att börja med.

Synden (Netflix)

fredrik@gamereactor.se (Fredrik Malmquist) — Tue, 13 Jan 2026 09:27:43 +0100

2026 hann inte mer än börja innan vi fick läsa rubriker om en skånsk Netflix-serie som krupit upp på topp 10-listan på streamingjätten i flera länder. Vilken serie är detta, undrar ni? Synden, eller Land of Sin som den kallas i engelsktalande länder. Ett nytt kriminaldrama av regissören Peter Grönlund som utspelar sig på Bjärehalvön i Skåne. Serien följer Malmöpolisen Dani, spelad av Krista Kosonen, som dras in i ett fall med personliga kopplingar när en tonåring försvinner på Bjäre. Ganska snart vävs gamla familjefejder, lokala lojaliteter och personliga relationer samman, vilket gör fallet både komplicerat och extremt känsligt.

Regissören Peter Grönlund har tidigare regisserat succéer som Tjuvheder och Björnstad, produktioner som visat hans känsla för social realism och moraliska gråzoner. I Synden presenteras nordvästra Skåne som någon form av svensk "outback" där droger, familjefejder och utanförskap frodas strax under den välputsade ytan.

Den skånska autenticiteten förstärks av att lejonparten av skådespelarensemblen består av skånska skådespelare, något som troligen bidrar till att många tittare väljer att se serien med undertexter. För oss som är födda och uppväxta i Skåne skapar dock både skildringen och handlingen en del frågetecken. Är Bjäre, dit stockholmare flockas på sommaren, verkligen ett tillhåll för brottslingar och droger? Och vad gör egentligen en Malmöpolis långt utanför sitt område i nordvästra Skåne, utan tydliga organisatoriska konsekvenser?

Jag är själv född och uppväxt i Ystad och har fått leva med att se staden befolkas av skådespelare som talar rikssvenska och att tätorten gång på gång framställs som ett mecka för mord och kriminalitet. Med anledning av detta är jag fullt medveten om att en viss acceptans måste finnas för att detta är ett drama och inte verkligheten. Synden är dessutom en vacker produktion som känns internationellt kvalitetsmässig, både vad gäller foto, tempo och ton. Serien har potential att starta en trend av Bjäre-noir om framgången fortsätter och leder till fler säsonger. Utöver den kända finska skådespelerskan Krista Kosonen skildras seriens karaktärer av mindre kända skånska skådespelare. Miljöerna, fotot och skådespelarinsatserna skapar tillsammans ett canvas som med ett starkare manus hade kunnat bli en riktigt stor succé.

Tyvärr håller inte handlingen och karaktärsskildringarna samma nivå som tv-seriens tekniska kvaliteter. Om man inte känner till Skånes geografi kanske man kanske köpa att en polis från Malmö drar ett polisområde bort och börjar nysta i ett försvinnande och lokal brottslighet på Bjäre. Men när Grönlund dessutom lägger på polisen Danis personliga kopplingar till fallet känns handlingen helt enkelt inte trovärdig.

Polisens organisation framstår som någon form av "High Chaparral", där ledningen inte märker om en polis plötsligt spenderar hela arbetsdagar i ett helt annat polisområde. Dani drar dessutom med sig kollegan Malik, spelad av Mohamed Nour Oklah, som till synes accepterar utsvävningen trots att han framstår som en person som vill göra allting rätt.

Karaktärerna som seriens två poliser stöter på har ofta trovärdig dialog men framstår överlag som generiska. Danis relation med hennes drogmissbrukande son och hans försvunna vän engagerar mig aldrig riktigt på djupet. Trots att serien endast består av fem avsnitt på 39 till 46 minuter vardera känns det inte som att det finns tillräckligt med konflikt eller drama för att meritera mitt fulla fokus. Det är synd, för både produktionen och skådespelarinsatserna håller i grunden hög klass.

Stranger Things säsong 5, sista avsnittet (Netflix)

conny@gamereactor.se (Conny Andersson) — Thu, 01 Jan 2026 12:43:42 +0100

Hawkins, den 6:e november, 1983.

Det var där och då det hela började för de fiktiva karaktärerna. För oss som satt bänkade framför vår TV så var det sommaren 2016 och detta medför att vi fått hänga med dem i nästan tio års tid. Men nu, efter 42 avsnitt, så är det då slut. Det kändes därför mer vemodigt än på länge att bänka sig framför skärmen inatt för det allra sista avsnittet som bär titeln "The Rightside Up".

Efter sju avsnitt, uppdelat i två volymer som släpptes med en månads mellanrum, så var väntan tacksamt nog inte lika lång denna gång efter det åttonde och sista. Duffer-bröderna har ju haft hela säsongen på sig att ställa pjäserna till rätta inför den sista striden. För det är där vi är nu - inga trådar ska lämnas lösa, ingen cliffhanger (eller...?) inför en ny säsong kommer hägra som en sista scen. Nu är det gänget mot monstret Vecna och början på avsnitt åtta startat således kort efter det att större delen av dem åkt in genom portalen till The Upside Down. De hade ju som bekant ett torn att klättra uppför och där försöka hindra det faktum att Vecna ska få en annan värld att kraschlanda med deras. Mer än så tänker jag inte avslöja och det är här detta sista, två timmar långa, avsnittet blir otroligt svårt att recensera. Men jag ska givetvis göra allt i min makt.

Dustin ser slutet i sikte.

Säsong 5 har varit stundtals svajig. Jag har gillat stora delar av den - men haft mina klagomål. Det främsta är kanske att mycket av det mystiska och småläskiga från seriens tidigare säsonger nu förvandlats till något helt annat. Man kan givetvis se det som en naturlig utveckling - i takt med att barnen växer så gör allting runt om dem det också. För mig känns det lite mest som att det blivit tydligt att Netflix gett Duffer-Bröderna möjlighet att skapa och visa vad de vill. Så, ingenting är liksom av det där smårysliga och nervkittlande längre. Allting är så spektakulärt det bara förmår sig att vara. Detta innebär ju dock inte att det samtidigt inte är underhållande. För det är det, fortfarande. Finalen är givetvis inget undantag från vad resten av säsongen varit i form av ambitioner och storlek. Inte sällan känns det som man kikar på en långfilm och det är också där dessa två timmar egentligen fungerar som bäst. För finalen får tillräckligt med tid på sig. På egentligen alla vis man kan önska. Där jag tyckte att stora stunder av volym 2 stod och trampade så känns innehållet i det sista avsnittet otroligt väl avvägt. Det blir en del onödiga flashbacks för att påminna oss om vad som varit. Vad alla varit med om. Det blir också en hel del tillrättalagda tal och utan att egentligen avslöja något så önskar jag också att insatserna och konsekvenserna varit lite högre i slutändan.

Henry/Vecna har varit en mångsidig skurk och en av höjdpunkterna med de två senaste säsongerna.

Men under sin generösa speltid så lyckas man ge oss en spektakulär avslutning som ibland känns häpnadsväckande. Men det är faktiskt det som sker efter att krutröken lagt sig som berör allra mest. När Stranger Things finner sin själ igen. När det handlar mer om vänskap och den coming-of-age berättelse som alltid skymtats där under det övernaturliga får skina. För det viktigaste för mig var egentligen inte att jag skulle tycka det som skedde skulle vara häftigt och storslaget. Det viktigaste var att jag kände mig emotionellt nöjd. Att lösa trådar skulle vävas ihop och att när jag väl lämnade Eleven, Will, Dustin, Lucas, Mike, Max, Joyce, Jim och resten av karaktärerna så lämnade jag dem utan att det kändes det minsta frustrerande.

Detta lyckas sista avsnittet med. Främst genom att vi får en epilog som inte känns det minsta stressad. Man tar god tid på sig att verkligen avsluta allting när striden är över. Det känns också naturligt i form av vad som sker - och även om korten spelas lite väl säkert och det i grunden är rätt förutsägbart så kände jag mig ändå nöjd. Det finns absolut saker att gnälla på, dock. Om jag tyckte att Eleven hamnade vid sidlinjen under säsongens andra hälft, så lyckas man tacksamt nog bra med att ge hennes roll mer utrymme här. Däremot känns det fortfarande som att skaran av karaktärer blivit lite för stor. Dr. Kay (Linda Hamilton) som dök upp med lite jämna mellanrum under säsongens gång känns som helhet helt bortslarvad. Hon har förutom lite action och pondus i några tidigare avsnitt nu helt blivit en karaktär som stannar framför kameran och ser bister ut. Det finns också lite övriga frågetecken kring en del annat och en del andra som kanske i helhet är petitesser men som ändå belyser problemet som en ständigt ökande skara av roller ändå medfört.

Jim och Eleven gör sig redo för den sista striden.

I backspegeln tänker jag kanske ändå att slutstriden mot Vecna hade varit mer naturlig redan i förra säsongen. Att man gjort den lite längre och knutit ihop säcken där. För det kanske allra största problemet med femte säsongen, ja det är det faktum att vi har sett så otroligt mycket av det förut samt att det då, om man ska vara lite kritisk, mest varit sju avsnitt som handlat om att förbereda inför slutstriden. Samtidigt är det svårt att inte gilla mycket av det vi fått sett. Och ja, det sista avsnittet är säsongens allra bästa. Trots den klart längsta speltiden av alla åtta så lyckas det hela tiden engagera och även ha ett bra avvägt tempo.

Att avsluta en TV-serie måste vara bland det svåraste som finns och alla lär inte vara nöjda. Men för egen del så kändes det som ett fint farväl på något som nu då varit väldigt underhållande under fem säsonger. Var det som helhet allt jag hoppades såhär när nu eftertexterna rullat? Nej, kanske inte. Men finalen känns som ett enskilt avsnitt starkt, väldigt underhållande och framförallt så avslutas det på ett finstämt och otroligt välskrivet vis. Även om nu dessa karaktärers berättelse avslutas så lär vi få anledningar att komma tillbaka till den värld som skapats. Kanske att en framtida spin-off kan hitta lite mer av den mystik som en gång fanns? Vi får se. Fram tills dess; tack för allt, Stranger Things. Det har som helhet varit fantastiskt.

Stranger Things Säsong 5, Vol 2 (Netflix)

conny@gamereactor.se (Conny Andersson) — Fri, 26 Dec 2025 12:59:48 +0100

OBS: Spoilers för Säsong 5, Volym 1 förekommer.

De fyra första avsnitten av säsong fem gjorde mig nöjd. Med lite perspektiv fanns det kanske aningen mer att kritisera än vad jag där och då gjorde men jag står bakom den 8:a i betyg som jag gav volym 1. Efter nästan en månad av väntan får vi då fortsättningen. Den tar oss än närmare det oundvikliga slutet - då inte bara av denna säsong. Utan av hela serien. En serie som i mångt och mycket kommer gå till historien som något av det bästa och mest originella Netflix haft att bjuda på. Det har, utan att överdriva, varit en succé för streamingtjänsten och det ska bli spännande att se vad de fyller detta tomrum med när eftertexterna för det sista avsnittet rullar om drygt en vecka.

Så, var befann vi oss när det tog slut sist? Hooper och Eleven infiltrerade militärbasen för att upptäcka att det inte alls var Vecna som hölls fången. Istället var det Kali som vi senast såg i säsong två. Max och Holly befann sig i Henrys undermedvetna och försökte ta sig ut. Dustin, Steve, Nancy och Jonathan hamnade i Upside Down. Sedam så var det ju den där lilla cliff-hangern att Will hade superkrafter. Avsnitt fem tar vid där vi lämnade dem och även fast en månad gått för oss så känns det ganska skönt att man inte gör något tidshopp. Det bara fortsätter som att ingenting hänt - nästan lite retligt när en hel värld suttit och väntat på fortsättningen.

Även om Stranger Things i mångt och mycket nu förvandlats till spektakulära filmlånga avsnitt, där flertalet mysterier är avslöjade och den ganska mysiga skräck som kännetecknade flera av de tidigare säsongerna bytts ut till mer storslagen action - så vill vi ju såklart veta hur det ska gå. Eller snarare sluta. Jag satt personligen som på nålar när klockan slog två och var extremt förväntansfull på fortsättningen. Detta är ju den sista färden mot slutet. Visst, vi får vänta några dagar på den två timmar långa finalen. Men innan vi är där ska ju alla karaktärerna också hamna där. I den slutgiltiga uppgörelsen mot supermonstret Vecna.

Vecnas motiv klarnar mer och mer.

Därför blir dessa tre avsnitt som pågår i strax över tre timmar också just mest en färd dit. En stundtals underhållande sådan, absolut. Men likväl en lite väl utdragen väg att få allting på plats. Alla resor, oavsett om de nu startade i en tidigare säsong eller i denna, ska leda oss mot finalen. Detta gör att Volym 2, eller denna andra halva om man så vill, både känns lite framstressad och som att den står och stampar - ironiskt nog ofta på samma gång. Här finns flera fantastiska scener och jag tycker personligen Dustin, Steve, Nancy och Jonathan får de bästa sekvenserna där de är på jakt kring svaret över vad den där enorma muren i Upside Down är för något. Det är spännande och det bjuds på en bra kemi mellan karaktärerna. Det känns även som att man här har en berättelse som leder mot lite avslöjanden och dessutom har riktigt snygga sekvenser. För de flesta andra är det mycket förberedelser där det upprepas att "nu ska vi göra oss redo och ha en plan" och jag tycker inte riktigt man lyckas balansera allting. Exempelvis känns Eleven väldigt reducerad som karaktär. Visst, det har aldrig riktigt handlat om enbart henne utan om hela gänget. Om gruppen. Men när den nu är splittrad och det dessutom finns tillkommit en skara av flertalet andra karaktärer så pågår hennes berättelse mer på sidlinjen.

Son och mor har många fina samtal.

Jag skulle framförallt vilja lyfta fram en sak osom jag ofta tänkte på. Det är att jag tycker att skådespelarna gör ett väldigt bra jobb. Visst, flertalet gånger tänker jag på det faktum att de inte är barn längre. Den illusionen bröts tidigt i de första avsnitten. Men de lyckas alla göra sina karaktärer trovärdiga. Matarazzo har alltid varit strålande som Dustin, och fortsätter vara det - och jag tycker också Schnapp ska ha beröm som Will. I denna säsongen har han verkligen fått visa upp sig ordentligt och han gör flertalet scener riktigt bra. Fisher som porträtterar Holly, som blivit en ordentlig central karaktär, är också duktig - även om denna utökningen av just flera karaktärer också belyser det där problemet då att det hoppar lite väl friskt mellan olika berättelser.

Jag nämnde ju också detta om att det blivit mer action än mysig skräck. Och ja, i takt med att budgeten ökat och populariteten blivit vad den blivit så har såklart Duffer-bröderna fått möjlighet att göra mer storslagna, och betydligt dyrare, sekvenser. Detta gör ju att man tappar bort lite av den själ och värme som fanns tidigare - det har blivit mer spektakel än det matine-doftande äventyr det en gång för nästan tio år sedan började som. Man har helt enkelt lyft bort ridån och visar allt som visas kan.

Max och Holly får springa en hel del.

Tacksamt nog så gör den långa speltiden ändå att det finns utrymme för en del lugnare sekvenser. Dialoger som ska spela på våra känslosträngar dyker upp med jämna mellanrum, många karaktärer får riktigt fina scener och skådespelet är som sagt genomgående väldigt bra. Mycket känns lite tillrättalagt och forcerat - men vi får fina påminnelser om vad detta gäng varit med om. vad de slagits emot. Och att de vuxit tillsammans precis som vi vuxit med dem. Själen, hjärtat och värmen finns där även om den tappats bort en aning under alltmer framträdande CGI, spektakulära scener och mysterier som inte känns särskilt mystiska. Jag förstår att det inte är en säsong som kan bjuda på en slags omstart. Jag är också glad att man får chansen att på riktigt avsluta det här - men det är också oundvikligen också så att Stranger Things växt sig till något större och annorlunda än det en gång var. Som att man en gång traskade genom ett småläskigt spökhus man nu istället tar en racingbil genom.

Jag tycker tyvärr att denna andra volymen är hacket sämre än den första. Jag trodde nog på förhand att det skulle vara tvärtom. Med det sagt finns här fortfarande riktigt bra sekvenser även om bristerna denna gången blivit mer tydliga. Om det är något denna sträcka innan mållinjen främst ändå lyckats bra med så är det att göra mig förväntansfull inför finalen. Så, när raketerna tystnat på nyårsafton så kommer jag spänt sitta där och hålla tummarna för ett slut som gör mig riktigt nöjd. Jag återkommer såklart om man lyckas med detta.

Anaconda (2025)

javier@gamereactor.se (Javier Escribano, GR ES) — Tue, 23 Dec 2025 18:00:00 +0100

Det finns en scen under de första tio minuterna av Anaconda som faktiskt gav mig visst hopp. Jack Black spelar en misslyckad filmskapare som numera "regisserar" bröllopsvideor och är deprimerad över att han aldrig lyckades uppfylla sina drömmar. På sin födelsedag får han av sin barndomsvän, spelad av Paul Rudd, ett videoband med en kort hemmagjord skräckfilm som de spelade in på video när de var tonåringar: den är billig och slarvig, men fylld av charm och uppriktiga, välmenande ambitioner.

Handlingen i denna metanyinspelning av Anaconda går ut på att samma vänkrets, nu vuxna med tråkiga liv och till största delen misslyckade karriärer, bestämmer sig för att spela in en ny version av Anaconda i djungeln, gerillastil. Idén är smart, men slutresultatet känns som att se den amatörfilm som rollfigurerna gjorde som barn... fast "på riktigt" och i 90 minuter. Det är inte längre charmigt, utan pinsamt.

Anaconda från 1997, med Jennifer Lopez, Ice Cube och Jon Voight i huvudrollerna, blev en kultklassiker tack vare sina uppriktiga B-filmsambitioner, men ärligt talat är den ingen särskilt bra förlaga för en nyinspelning. Sony gjorde ett klokt val när de gjorde nyversionen till en film om människor som faktiskt försöker spela in en remake av Anaconda. Utförandet är dock så misslyckat (även med Sony Pictures mått mätt) att det på något sätt får oss att uppskatta originalet mer.

Tre vänner återförenas för att göra film.

Jack Black och Paul Rudd gör godtagbara insatser, men rollfigurerna är så dåligt skrivna och fattar så många idiotiska beslut att de aldrig känns som verkliga människor med äkta känslor. I stället låter de som figurer ur en Saturday Night Live-sketch som dragits ut till 90 minuter. Värst av allt är att de knappt har någon kemi, vare sig sinsemellan eller med de andra i sällskapet, Steve Zahn och Thandiwe Newton, trots att filmen lägger stor vikt vid deras vänskap som filmens bärande pelare - det enda som påstås hålla ihop denna rad av skämt.

Regissören Tom Gormican har tidigare gjort The Unbearable Weight of Massive Talent, en rolig och varm film om hur en narkotikakartellledare, spelad av Pedro Pascal, blir vän med Nicolas Cage, som spelar sig själv. Den filmen var lättsam och underhållande, inget mästerverk, men den fungerade eftersom den lyckades balansera parodielement och populärkulturella referenser med karaktärsbygge och utveckling, så att man faktiskt brydde sig om rollfigurerna.

Det finns en och annan bra scen.

Anaconda försöker göra exakt samma sak, men misslyckas totalt eftersom rollfigurerna inte känns verkliga och skämten inte är roliga, vilket gör filmen svår att stå ut med. Man bryr sig inte om karaktärerna, och många av skämten - som sällan är roliga och oftare pinsamma - dras dessutom ut i all oändlighet, så att tristessen övergår i ren obekvämhet.

Trots att grundidén var smart slösar Anaconda också bort hela premissen med "en film i filmen". Den används till några få (väldigt få) träffsäkra metaskämt och några milda men underhållande kängor åt Sony och Hollywood-industrin, men fungerar mest som en distraktion för att dölja att filmskaparna egentligen inte visste hur man gör en bra och genuin monsterfilm. Visst dyker den gigantiska ormen upp och äter människor, men ibland önskade jag att jag hade sett en faktisk nyinspelning av Anaconda, i stället för detta märkliga och humorlösa försök att tjäna pengar på ett av studions sämre varumärken.

Kul premiss, men bilden summerar rullen rätt väl.

Anaconda (2025) är ett misslyckat experiment för Sony och ett sorgligt försök att erbjuda ett alternativ till Avatar under helgsäsongen. Filmen försöker balansera slapstickparodi med äkta värme i en vänskapsfilm, men missar åt båda håll: den är inte rolig, den är inte berörande, den är inte smart och definitivt inte en bra monsterfilm för den som uppskattar sådant. Se originalet - eller låt bli: du går knappast miste om något om du helt ignorerar Anaconda.

Fallout (Säsong 2 - Episod 1)

marcus@gamereactor.se (Marcus Persson) — Wed, 17 Dec 2025 10:35:46 +0100

Det är lite knappt ett och ett halvt år sedan vi hade nöjet att bänka oss i soffan och dyka huvudstupa ner i den kompromisslösa, postapokalyptiska världen från Fallout-spelen. Och de flesta av oss är nog ganska eniga om att vad som på förhand lät som en fantastiskt dålig idé, att göra TV-serie av den moraliskt komplexa franchisen, överraskade stort. Faktum är att Fallout var en riktig stand out bland förra årets redan solida utbud av TV-serier som dukades fram. Expansiv, finurlig, charmerande och med bibehållen ton samt humor.

Kort och gott, serieskaparna Graham Wagner och Geneva Robertson-Dworet lyckades med det till synes omöjliga - att fånga essensen av Fallout och göra den rättvisa - ja, till och med sätta ribban nästan obekvämt högt. Det är därmed med glädje jag kan meddela att ingenting har förändrats med den andra säsongen, vilken tar vid mer eller mindre exakt där serien lämnade oss förra året och om denna första episod ska tas som en fingervisning om vad som komma skall, så kan vi återigen räkna med att bli bortskämda med mer av det goda.

Den dynamiska duon är tillbaka.

Fallout sprudlar av självförtroende och serieskaparna har en tydlig vision de håller fast vid. Här finns inte en tillstymmelse till nervositet eller stress, inget behov av att hävda sig genom storstilade actionscener eller chockerande narrativa vändningar. Säsongspremiären skriker inte efter uppmärksamhet utan fortsätter i en väldigt maklig takt, tar sin tid och låter materialet andas. Precis som tidigare balanserar serien det svarta, ibland närmast nihilistiska, med en torr och putslustig humor, helt i linje med vad som bjussas på i spelen.

Man sätter med andra ord tonen direkt och efter en kort recap av förra säsongen slungas vi rakt in i dårskapen, komplett med glättig retroestetik, mänsklig misär och olustigt optimistiska slogans som försöker skönmåla domedagen. Men bäst av allt är att Fallout, nu mer än tidigare, vågar låta scenerna tala för sig och sätter tillit till dig som tittare. Här finns inget onödigt förklarande eller styltiga utläggningar. Nej, Fallout förutsätter att du är kapabel till att lyssna, se, tänka och analysera. För där första säsongen emellanåt tvingades att stanna upp och klargöra saker och ting, allt från Brotherhood of Steel till Vault-Tec som bolag, så sker det mesta mer organiskt denna gång. Karaktärer agerar utifrån erfarenheter snarare än exposition, konsekvenserna från förra säsongen hänger kvar i bakgrunden och cementerar den där livsviktiga känslan av kontinuitet.

Lite mumsig soppa?

Vad mer är att man tydligt lagt prioritet på att fördjupa karaktärerna direkt från första början. Lucy Hank, Howard med flera etableras på nytt samt målas ut ytterligare genom små men inte betydelselösa detaljer, och här finns en mogen återhållsamhet som verkligen tilltalar och drar en in djupare i den brutala världen - som tacksamt nog fokuserar på det lilla snarare än storskaligt episkt drama. Vi vet alla redan vad som står på spel och behöver inte påminnas. Vilket serieskaparna tacksamt nog är medvetna om också.

Men fokuset på karaktärerna innebär inte att världen runtom hamnar i skymundan, nej snarare tvärtom. Miljöerna är rikare än någonsin och sprudlar av detaljer, små som stora. Det är smutsigt, rått och om möjligt ännu härligare än tidigare, men framförallt så känns det verkligt. Världen har återigen en väldigt jordnära känsla och allt från sanddynerna, de nedgångna, förfallna byggnaderna och inte minst insidan av valven upplevs som verkliga platser. Fria från digitalt fiffel. Om något så vill man ofta bara pausa och stirra på allt som målas upp i bakgrunden, alla små inslag - från skyltarna och planscherna med sina finurliga texter, till de hoppande lopporna i soppan. Man blir fullständigt kollrig av hur mycket tid som till synes ägnats åt att verkligen bringa Fallout-världen till liv.

Allt känns otroligt påkostat.

Humorn är, som tidigare nämnt, även den intakt. Om möjligt så är den nu ännu mer slipad och syrlig. Man skrattar fast man egentligen inte borde, det är obekvämt men samtidigt helt underbart och det känns mer naturligt än någonsin tidigare. Visst, den knorriga dialogen finns kvar men en hel del av det absurda kommer även från situationerna tagna i sin helhet. Obekvämt men charmerande och som Fallout-nörd är det svårt att inte uppskatta det hela, passionen och hängivenheten till källmaterialet är minst sagt imponerande. Likaså vill jag ge en nickning åt tempot i detta första avsnitt, som förvisso kanske kan upplevas en smula långsamt för en del, men som verkligen ger världen och karaktärerna utrymme att göra sitt.

För när eftertexterna rullar efter lite knappt en timme så vill man bara ha ännu mer. Det är en maklig och återhållsam start som återigen fokuserar på satir, maktmissbruk och den lilla människan. Snarare än brölande mutanter, eldstrider och soldater klädda i power armor - mer eller mindre exakt vad jag hoppats på och så mycket mer. En nära nog perfekt start som fördjupar snarare än försöker överträffa sig själv, och som med bibehållen ton visar en makalös respekt både för källmaterialet likväl som publiken. Välkommen tillbaka till ödemarken.

"Attans, grunkimojen fungerade inte som den skulle".

Avatar: Fire & Ash

javier@gamereactor.se (Javier Escribano, GR ES) — Tue, 16 Dec 2025 18:11:07 +0100

James Cameron har under veckorna inför premiären av Avatar: Fire and Ash varit mycket öppen kring framtiden för Avatar-filmserien, och han har gjort en sak glasklar: om den här tredje filmen inte lyckas på bio är det slut för serien. Avatar 2 och 3 spelades in samtidigt, och vissa delar av Avatar 4 och kanske till och med 5 (vem vet, konstigare saker har hänt) har redan filmats. Däremot återstår större delen av produktionen, liksom den kostsamma postproduktionen, innan premiärerna som är planerade till 2029 och 2031. Jag hoppas verkligen att publiken sluter upp, för om det värsta skulle inträffa vore 'Avatar 3' ett mycket ovärdigt slut på en så ikonisk filmserie.

Cameron har dessutom sagt att Avatar: Fire & Ash markerar slutet på en mini-saga, och att den andra filmen, Avatar: The Way of Water, och den tredje i själva verket är två delar av samma berättelse. Det märktes redan i den andra filmen, som trots sin speltid på över tre timmar ägnade större delen åt att introducera karaktärer och avslutades med en abrupt tredje akt med ett mycket tydligt "to be continued"-slut.

Borde ha fått vara med mer.

Avatar: Fire and Ash har andra, men besläktade problem. Handlingen rör sig betydligt snabbare, karaktärsbågar fullbordas, och varje medlem av familjen - Jake Sully (Sam Worthington), Neytiri (Zoe Saldaña) och deras tre äldre barn Lo'ak (Britain Dalton), Kiri (Sigourney Weaver) och Miles (Jack Champion) - får nästan lika mycket utrymme, vilket är beundransvärt. Samtidigt, trots många starka ögonblick (en scen i synnerhet är ett av de mest känslosamma i hela serien, även om den tar stryk av chockerande svagt skådespeleri), är manuset i grunden fegt kring djärva beslut. I stället följer det samma narrativa mallar som de två föregående filmerna, ibland i en oroväckande grad.

Kort sagt känns Avatar: Fire and Ash alldeles för lik sina föregångare, särskilt The Way of Water, med en ständig känsla av déjà vu, både berättarmässigt och, kanske ännu mer överraskande, visuellt. Filmen från 2022 fick ett blandat mottagande, men de som gillade den gjorde det helhjärtat eftersom den tog publiken till ett nytt område inom Pandoras gränser, introducerade en ny Na'vi-stam, visade upp nya, fantastiska miljöer och omedelbart ikoniska varelser som tulkunerna (valarna) och de gigantiska flygfiskarna som Na'vi rider som hästar, kulsprutor valfria. Det spelade mindre roll att manuset inte var perfekt - det var ren filmmagi i en skala som väldigt få filmer har varit i närheten av på senare år. Kanske är det bara Dune som lyckats skapa en lika övertygande och hänförande fantasivärld på bioduken.

Vackert, men lite för fegt.

Missförstå mig inte: Avatar: Fire and Ash är en spektakulär film som absolut är värd att se (även i 3D). Men om du förväntar dig att den ska ta dig på en liknande resa djupare in i Pandoras under och återigen slå dig med häpnad över Camerons och hans konstteams fantasi, bör du nog justera dina förväntningar.

En stor del av marknadsföringen har kretsat kring den nya "Ash"-stammen som lever vid en vulkan och deras hänsynslösa ledare Varang, spelad av Oona Chaplin. Hon är utan tvekan en av filmens starkaste delar, med sina sadistiska ritualer och psykiska krafter, men hon har betydligt mindre tyngd i handlingen och mindre närvaro i filmen än vad de Varang-centrerade trailrarna och affischerna gett sken av. I stället kretsar det mesta fortfarande kring konflikten mellan Jake Sully och den återfödda Na'vi-marinsoldaten Quaritch (Stephen Lang), ett fram-och-tillbaka som börjar kännas tröttsamt.

Fortfarande en mäktig saga.

Filmerna behövde nytt blod och nya idéer, nu mer än någonsin. Om den andra inte var särskilt spännande berättarmässigt gick det ändå att ha överseende med det, eftersom det hade gått 13 år sedan den första filmen, vilket gav en stark nostalgifaktor, och de undervattensmiljöerna var spektakulära. Det visuella i Fire and Ash är lika vackert, men till största delen ... samma. Till och med actionscenerna, som det finns gott om, utspelar sig på i princip samma sätt: samma typer av strider, samma typer av jakter, samma sorters varelser som dödar varandra, och med bildutsnitt som ofta är svåra att skilja från film till film.

För att använda en spelmetafor, eftersom du trots allt läser Gamereactor, är det som att spela {The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom} efter Breath of the Wild. Det finns några nya platser här och där, men kartan över Hyrule är densamma, och det är osannolikt att du känner samma sak som första gången du utforskade den. Med en så CGI-tung film skulle det inte förvåna mig om budgetmässiga besparingar är en av anledningarna till att filmen är så visuellt lik sina föregångare, så rädd för att lämna Metkayina-reven och så ointresserad av att imponera på oss på samma sätt som de två första filmerna gjorde.

För en filmserie som föddes ur ambitionen att driva den digitala filmtekniken framåt och visa sådant som ingen tidigare hade lyckats med är det största möjliga misstaget att förlora just den wow-känslan. Samtidigt är James Camerons intentioner ädla: han vill att publiken verkligen ska bry sig om de karaktärer han har skapat och att filmerna ska ha ett verkligt djup bortom den avancerade teknologin.

Karaktärerna och storyn borde ha fått utvecklas mer.

Och det är inte så att filmen saknar ambition på det planet. Med en speltid på 197 minuter, och ja, du känner av varenda en av dem, kan den ibland kännas som en TV-säsong på åtta-nio timmar hoppressad till tre. Mycket händer parallellt, alla karaktärer utvecklas och får sina ögonblick i rampljuset, och det finns till och med märkliga tidshopp där viktiga händelser bara antyds, sådant som låter spännande och som man nästan önskar hade fått vara kvar i filmen, trots att speltiden redan är halvt oresonlig. Problemet är att många av handlingstrådarna är direkta upprepningar av den förra filmen utan att tillföra något nytt. Vissa borde egentligen ha avslutats där för att ge plats åt något fräscht. Samtidigt får de nya karaktärerna, framför allt Varang och aska-stammen, väldigt liten betydelse för huvudhandlingen.

Resultatet är en film som överlag har bättre pacing än den andra, samt är mer underhållande och mer actionfylld, men betydligt mindre överraskande. Berättelserna rör sig snabbare och tar oss längre framåt ... men inte så långt som de borde ha gjort om detta ska fungera som ett möjligt slut på serien.

Till och med som en slags "del två av del två" i Avatar-helheten tar berättelsen oss ingenstans som känns nytt efter tre år och tre timmar, vilket är en besvikelse. Man anar att detta bara är ännu ett kapitel i en mycket större och mer ambitiös övergripande berättelse - för det måste det väl vara? Om så är fallet får vi väldigt få ledtrådar här. I stället får vi ett fullt dugligt men till stora delar lättglömt kapitel i en filmserie som verkligen borde sikta betydligt högre om varje ny del ska marknadsföras som en stor filmhändelse. Om Cameron verkligen fruktar att detta kan bli slutet på Avatar så vill jag be till Eywa att han har en plan B för att knyta ihop säcken på ett billigare men mer spännande sätt.

Wake Up Dead Man: A Knives Out Mystery

javier@gamereactor.se (Javier Escribano, GR ES) — Tue, 16 Dec 2025 17:37:22 +0100

Knives Out-serien fortsätter med Wake Up Dead Man, där Daniel Craig återvänder som detektiven Benoit Blanc, tillsammans med en helt ny ensemble som inkluderar Glenn Close, Josh Brolin, Mila Kunis, Jeremy Renner, Kerry Washington, Andrew Scott och Cailee Spaeny. Det är dock den 35-årige britten Josh O'Connor, känd från The Crown, Challengers och The Mastermind, som lyser starkast som filmens egentliga huvudperson. Faktum är att Craig knappt dyker upp förrän en bra bit in i filmen, långt efter den första halvtimmen.

Regissören bakom Looper och Star Wars: The Last Jedi vet att publiken, när den ställs inför ett klassiskt mordmysterium, gärna tror sig vara smartare än filmskaparna. Därför har han inför varje ny Knives Out-film lovat sig själv att skaka om förväntningarna och bjuda på något oväntat. Den här gången väljer han dock en mer lågmäld väg jämfört med de tidigare filmerna och lägger större fokus på karaktärernas psykologi och mindre på en snårig intrig.

Benoit Blanc får störst utrymme på postern - men inte i filmen.

Ja, filmen innehåller allt man förväntar sig av en Knives Out-berättelse: en stjärnspäckad rollista med excentriska figurer, mycket humor och oväntade vändningar. Skillnaden är att dessa vändningar aldrig känns krystade, som de ofta kan göra i den här typen av filmer. Tonen är mörkare, och även om Craigs Benoit Blanc får några briljanta ögonblick är hans roll nedtonad för att ge mer utrymme åt Josh O'Connors karaktär och utveckling.

Filmen inleds med en lång prolog där alla karaktärer introduceras utan särskilt mycket sammanhang. Det är mycket information på en gång och kan kännas något överväldigande, men den lilla ansträngningen lönar sig. Tonmässigt är Wake Up Dead Man en skarp kontrast mot föregångaren Glass Onion, som utspelade sig i en miljardärs herrgård och kanske gick väl långt i att bryta mot genrens konventioner genom att skapa ett falskt mordmysterium inuti ett verkligt. Det lämnade en viss känsla av utmattning och av att regissören lekte med publiken, som om han behövde visa hur briljant han är.

Det är en skarp kontrast mot föregångaren.

I Wake Up Dead Man kastas all den överdådigheten bort till förmån för ett betydligt mer återhållsamt uttryck, både berättarmässigt och visuellt. Den stora glasvillan byts ut mot en liten nygotisk kyrka i en avlägsen by, ledd av en moraliskt korrumperad präst spelad av Josh Brolin, som manipulerar och radikaliserar den lilla grupp församlingsbor som fortfarande vågar gå på hans mässor.

Den lilla, grå kyrkan och de mörka skogarna runt omkring är de enda miljöer där handlingen utspelar sig. Det ger filmen ett dyster och tungt visuellt uttryck som ibland närmar sig skräckgenren i sina mer klaustrofobiska scener. Johnson har själv sagt att han inspirerades av Coppolas Dracula. I mitt tycke passar den här visuella stilen, som påminner mer om den höstlika känslan i den första filmen, betydligt bättre än de soliga poolerna och lyxen i Glass Onion. Mindre är mer i alla avseenden, och filmen vinner på den gåtfulla atmosfär som passar de teman manuset utforskar.

Wake Up Dead Man känns som en mer självsäker och mogen film, mindre upptagen av att leverera snabba kickar genom omöjliga intrigvändningar och mer villig att sätta sin tillit till karaktärerna. Visst finns det ett stort mysterium som bara Benoit Blanc kan lösa, och som titeln antyder ska några överraskande saker inträffa under de 144 minuterna. Men spänningen bygger inte enbart på chockerande avslöjanden. Tempot i utredningen är lägre, vilket gör att Blanc ibland känns mer som ett vittne än en aktiv utredare. I stället är det karaktärernas drivkrafter och psykologiska utveckling som håller kvar intresset: varför de handlar och tänker som de gör.

Inte riktigt lika bra som första, men bättre än förra.

Resultatet är en mer introspektiv film än de tidigare, mindre omedelbart underhållande men desto mer intressant att fundera över både under och efter visningen. Rian Johnson tar tillfället i akt att reflektera över vad tro betyder för olika människor, inte minst i samtalen mellan Blanc och Jud, O'Connors karaktär, där de resonerar kring hur tro kan vara både en stark källa till emotionellt stöd och ett verktyg för manipulation, oavsett om avsikterna är goda eller onda.

Wake Up Dead Man är ännu en framgång i Rian Johnsons imponerande karriär. Den når kanske inte riktigt samma höjder som den första filmen, som var lika smart som spännande och eftertänksam, men den lyckas göra något nytt med en premiss som efter tre filmer inte visar några tecken på att vara uttömd. Det är en film som kanske lämnar dig lite kylig vid första intrycket, men som växer ju mer du tänker på den och ju fler gånger du ser om den, vilket du ska kunna göra på Netflix från den 12 december.

Last Samurai Standing (gästrecension)

jonathan@gamereactor.se (Jonathan Lundqvist) — Fri, 05 Dec 2025 10:16:01 +0100

Efter succén med Squid Game gör Netflix ytterligare ett försök med en blodig serie där deltagare tävlar och insatsen är livet. Denna gång i Japan, under Meiji-perioden, närmare bestämt år 1878, där 292 avdankade Samuraj ska slåss om en förmögenhet och möjlighet att slippa undan den kolera-epidemi som sprids över landet. För någon som mig själv som älskar premissen "Battle Royale" och serier som Squid Game, får synopsisen till Last Samurai Standing det att vattnas i munnen.

Vi följer Shujiro Saga, en familjefar med ett förflutet. Tidigare en Samuraj och känd som Kokushu Dräparen, något som han har fått lägga bakom sig sedan det har blivit olagligt att vara Samuraj, bära svärd och som lämnat honom fattig och med posttraumatiskt stressyndrom. Vi får tidigt bekanta oss med det sista slagfältet som avslutade allt för denna en gång ärbara slagskämpar. Där många Samuraj blir förrådda av dåvarande regering och allierade som så fegt tar kål på de flesta svärdkämpar med gevär och kanoner. Som den millenial jag är kan jag inte hjälpa att komma att tänka på Tom Cruises "The Last Samurai" med ett "Oh, I member!" likt nostalgidruvorna från South Park.

Tyngd av minnen från förr.

När ett brevutskick sprids över landet som kallar duktiga slagskämpar till en tävling och en chans att vinna en förmögenhet tar Saga återigen fram sitt svärd och ger sig av med hoppet att få pengar och kunna rädda sin kolerasjuka familj. De 292 själar som dyker upp måste acceptera att delta i tävlingen och får inte heller lov att avbryta den, innan de får reda på reglerna, något som samtliga accepterar. Varje deltagare får en träbricka och de ska ta sig från Kyoto till Tokyo, med ett flertal kontrollstationer där mellan. Varje station kräver ett visst antal träbrickor för att passera. Och hur får man fler träbrickor? Jo, såklart genom att döda och ta annan deltagares bricka. Det är ingen dålig premiss, men den känns heller inte direkt originell.

Stridandet börjar direkt och koreografin i serien är mestadels bra. Det finns framför allt en strid som sticker ut från de andra senare i serien, tydligt inspirerad av klassiska filmer såsom Harakiri och Seven Samurai, vilket ibland ger serien en mörkare och realistisk ton. Men vi får även se strider som verkar mer inspirerade av lite modernare filmer likt Crouching Tiger, Hidden Dragon, vilket för mig förstörde inlevelsen något, då vi har fått lära oss vilken typ av strider serien innehåller för att sedan bjudas på mer orealistisk akrobatik. Här skiftar serien från det mörkare och mer jordnära, vilket ger ett ojämnt intryck.

Påkostat, javisst!

Serien är överlag snygg, kulisserna känns trovärdiga, likaså kostymarbetet med några undantag. De undantagen tillhör framför allt två karaktärer, två nästan övernaturliga, farliga och aningen malplacerade svärdsmän, Gentosai och Bukotsu som vi sakta får lära känna och frukta. Serien dras dock med ett populärt otyg när det kommer till fotot, nämligen suddiga skärmkanter, likt serien Shogun som exempel. Det ska, vad jag förstår, simulera ett smalare skärpedjup men blir mest ett störningsmoment för undertecknad. Lyckligtvis används det här sparsamt. Musiken i serien blandas in bra, den sticker aldrig ut, på gott och ont. Introt däremot är väldigt intetsägande och "Hoppa över intro"-knappen är här väldigt välkomnande.

Karaktärerna dör som flugor, givetvis. Och få går säkra, oavsett vad tittaren kan tro, men vi blir ofta introducerade till nya karaktärer som snabbt sticker ut från mängden under de sex avsnitt som Netflix erbjuder. Vi får inget avslut på spelet utan vi får glatt vänta på kapitel två. Och det är ändå bra, för serien behöver minst sex avsnitt till, då tempot och manuset är relativt tight och introducerar nya trådar som serien inte hade tjänat på att hasta igenom.

Gott om härliga, snyggt korreograferade strider.

Netflix har i skrivande stund inte förnyat serien för ytterligare en avslutande säsong vilket med deras meritlista är ett oroväckande tecken. För det här är trots allt en underhållande serie. Och det vore en skam att inte få se Shujiro Sagas berättelse få ett ordentligt slut. Last Samurai Standing är kanske inte nyskapande, men det är en underhållande, blodig och överraskande tight serie. För fans av Battle Royale, Squid Game och sydostasiatiska produktioner är den väl värd tiden, såvida Netflix bara gör oss tjänsten att faktiskt låta den få ett slut.

Stranger Things Säsong 5, Vol 1 (Netflix)

conny@gamereactor.se (Conny Andersson) — Thu, 27 Nov 2025 13:34:46 +0100

Hawkins är i karantän. Vi möts av patrullerande soldater, kilometerlånga stängsel och rigorösa kontroller över vem som släpps in och ut. Säsong fem plockar upp trådarna som om den senaste säsongens händelser relativt nyligen skett. För oss i verkligheten har det ju dock varit över tre år sedan vi fick se gängets eviga kamp mot supermonstret Vecna. Barnen har nu blivit unga vuxna och visst sticker det lite i ögonen att vissa av dem snart fyller 25 men att vi fortfarande ska köpa att karaktärerna de spelar ska vara drygt tio år yngre. Man glömmer det dock rätt snabbt och jag är i grunden mest glad och nöjd att det ändå är samma skådespelare som vi nu fått följa i nio år - även om kläder, smink och frisyrer inte riktigt lyckas sälja illusionen av att de är ungdomar.

När denna säsongen då startar så presenteras vi först till ett slags lugn i den lilla staden. Invånarna har lärt sig leva innanför de uppsatta gränserna. Kanske rentav i en slags invaggad falsk trygghet. Åtminstone för de som inte vet om vad som döljer sig där i den andra dimensionen kallad The Upside Down. Men våra huvudkaraktärer har givetvis inte glömt någonting. Tvärtom så är de givetvis på jakt efter det monster som dödat och skadat så många av deras vänner. Det första avsnittet plockar snyggt upp de flesta lösa trådar. Lucas besöker Max på sjukhuset, Dustin sörjer sin döda vän Eddie och det börjar förvånansvärt finstämt och stillsamt. Det tar dock inte särskilt lång tid innan man märker hur mer storskaligt detta är och i takt med att säsongen kommer att bli.

Om det var något jag var rädd för gällande denna final så var det just att charmen och de mer stillsamma stunderna som vi fått i tidigare säsonger helt skulle försvinna. Visst, Stranger Things har förvandlats till något annat. Men det känns givetvis oundvikligt. Borta är barndomens oskuldsfullhet. Det är härdade karaktärer som är rustade för strid. Som vet vad som står på spel och som vet att detta är deras sista kamp. Detta betyder dock inte att den femte säsongen helt saknar själ. Det relativt stora karaktärsgalleriet tas hand om bra. Alla får sina "moments". Det kan vara så enkelt som en finstämd dialog mellan en mamma och hennes son eller mellan två vänner. Man förstår att detta är sista valsen och att säcken ska knytas ihop så även inramat i höga produktionskostnader finns humor och värme.

En affisch på väggen, ett Nintendo på en tjock-TV eller en sång från en svunnen tid - allting säljer illusionen och lurar oss att tro att vi befinner oss där på åttiotalet. Stranger Things har alltid handlat om detta. Den Spielberg-doftande mixen av E.T, The Goonies och allting som det givetvis själv är och lyckas vara. Spännande, charmigt, småläskigt och episkt. Mycket av denna slutstrid tjänar ju också på att vi följt Eleven, Hopper och de andra under en såpass lång period. När TV-serier kommer och går, läggs ner och abrupt försvinner utan tillfredsställande slut så bjuder då Stranger Things oss på något som ska ge svaren på alla frågor. En del av det blir lite svårtuggad exponering. Som att man inte riktigt lyckas göra alla sidospår intressanta och att man fått en högre budget att leka med märks i de flertalet actionsekvenser som avlöser varandra. Det lyckas inte riktigt balansera allting och även om jag förstår vitsen med en rejäl längd på avsnitten så hade det definitivt kunnat trimmats.

Det är dock svårt att inte gilla det, ordentligt, för allt det bjuder oss på. De fyra avsnitten som man nu släppt är lite över fyra timmar tillsammans i längd. Det gör heller inte så mycket att Netflix vill hålla kvar oss i att prenumerera i en månad till. Att vi får vänta till efter julafton och nyårsafton för att få se hur det hela fortsätter och slutar. Det känns som det finns nog att smälta här av det vi får.

Jag har gillat Stranger Things från början. Framförallt första och fjärde säsongen tycker jag lyckades absolut bäst. Säsong två och tre hade sina stunder men känns i retroperspektiv också som mest lätta att glömma. Det är givetvis helt oundvikligt att förväntningar finns. Att de är ordentligt stora och att alla vi som följt och tyckt om detta nu önskar oss något fantastiskt. Säsong fem börjar starkt. Det är inte perfekt. Det är inte suveränt - men det är väldigt bra. Det lider en aning av serieformatets klassiska fällor att saker kunde skett lite snabbare. Att utfyllnad finns för att ge oss något som ska räcka över åtta avsnitt. Det finns också en övergripande känsla av att vi sett en hel del förut. Det är också tappat en del av charmen med barn som har sommarens mystiska äventyr till att militären och action tar upp stor plats. Att mysig skräck och stämning nu blir lite väl mycket effekter. Som att hajen från Jaws inte längre lurar i grumligt vatten utan den i full CGI-skepnad syns konstant. Men det är spännande, snyggt och också otroligt välspelat med skådespelare som (och det skulle såklart bara fattas) känner sina karaktärer otroligt väl.

Det största problemet med att dela upp det såhär, förutom att man givetvis såklart hade velat se allt, är att det ju också är omöjligt att bedöma som en helhet. Jag tror säkert det finns ett hack till på volymmätaren. Att man kommer dra upp det hela till elva. Att de avsnitt som vi nu får vänta en månad på bara kommer eskalera på alla tänkbara sätt. Jag tror, och hoppas, helt enkelt att säsongens allra bästa ögonblick ligger framför oss. Men redan nu så är turligt nog denna storslagna början på slutet riktigt bra.

IT: Welcome to Derry (gästrecension)

fredrik@gamereactor.se (Fredrik Malmquist) — Thu, 27 Nov 2025 00:01:14 +0100

Har du en irrationell rädsla för clowner? Kanske började den när ni lite för tidigt fick se hur Tim Curry tacklade Stephen Kings monsterclown Pennywise i filmatiseringen av It från 1990? För generation Z och Alpha är det mest troligt Bill Skarsgård som är källan till eventuell coulrofobi (för andra räckte det helt enkelt med en lite för närgången Ronald McDonald på ett snabbmatsbarnkalas när de var små). Efter framgångarna med It: Chapter 1 och 2 var det självklart att Andrés Muschietti skulle få fortsatt förtroende att förvalta Kings Derry-miniuniversum. Nu är tv-serien It: Welcome to Derry här!

Har du någonsin undrat vad som hände i Derry innan Georgies gula pappersbåt åkte ner i kloakerna? It: Welcome to Derry tar dig tillbaka till Pennywise mördarcykel 27 år innan It: Chapter 1. En känsla av att prequel-maskineriet gått på autopilot, bara för att kunna säga att Derry "fick en egen serie" infinner sig snabbt. Serien bjuder på både högljudda jump-scares, sociala spänningar och ett försök att gräva djupare i Dets ursprung men sätter sällan tänderna i riktigt obehaglig ångest.

Nya skrovmål för Pennywise att sätta tänderna i.

Visuellt är Derry stundtals perfektion: slitna 60-talsmiljöer, dimmiga gator, äckliga kloaker och den där känslan av att huset, staden eller till och med skogen ser allt karaktärerna tar sig för. Den Kingska känslan av att småstadsidyllen döljer ett monstruöst väsens ondska är ständigt närvarande. När serien växlar upp med äckligheter och ondska så gör den det med besked. De mest groteska och obehagliga scenerna är nog för att tillfredsställa fans av författaren till källmaterialet. Samtidigt finns en tydlig ambition att låta Dets och hans demoniska clown Pennywise spegla mänsklig ondska och tillkortakommanden: rasism och 60-talets sociala spänningar i USA. Det finns idéer bakom sminket och de röda ballongerna, ett försök att göra clowneriet till något mer än billiga jump-scares och blodbad.

Skådespeleriet och den atmosfäriska satsningen funkar dock. Skådespelarna Taylour Paige och Jovan Adepo (som Charlotte och Leroy Hanlon) gör sig förtjänta av beröm. De bär seriens tyngsta scener med en slags sorg och vaksam nerv som faktiskt känns äkta. Som så många gånger förr är det barnskådespelarna som utmanar med sin trovärdighet. Tv-seriens barn känns en aning endimensionella och ointressanta. I en del scener kommer jag på mig själv med att reflektera över att det känns som att barnen fokuserar mer på att skådespela än vad de faktiskt skådespelar. Hoppet mellan barnens värld och de vuxnas känns inte helt smärtfri. Det är uppenbart att alla tittare väntar på Skarsgårds återkomst i clownutstyrsel men den som väntar på något gott...

En dålig dag i ketchupfabriken.

Welcome to Derry faller emellanåt i den klassiska prequelfällan att fastna i en känsla av överflöd. Pennywise hålls länge i bakgrunden medan fokus läggs på mänskliga relationer, nostalgi och sidospår som ofta saknar verklig tyngd. Den obalanserade tonen skiftar mellan drama och skräck. Resultaten är en serie som aldrig riktigt hittar sin identitet. Dialogerna blir långa monologer istället för att låta obehaget smyga sig på. När det övernaturliga väl visar sig framstår monstren ibland som opolerad CGI.

Om du tar dig an Welcome to Derry med förhoppningar om samma intensiva skräck som i 2017- och 2019-filmerna riskerar du att bli besviken, serien lutar mer åt nostalgi och världsbyggande än ren skräck. Skådespeleriet, atmosfären och ambitionen sjunker sällan under den högt lagda ribban. Är ni fine med ett långsammare berättande och stor dos av social ångest, trauma och krypande ondska så har ni flera timmar underhållning att njuta av. När serien väl träffar rätt är den både obehaglig och fascinerande. Den är långt ifrån perfekt, men den lyckas etablera en tanke: ibland är människorna runt omkring er mer skrämmande än ett okänt hot.

Zootropolis 2

javier@gamereactor.se (Javier Escribano, GR ES) — Tue, 25 Nov 2025 18:51:05 +0100

Nästan tio år efter att den första Zootropolis hade premiär år 2016 är vi äntligen tillbaka i staden som bebos av däggdjur av alla slag, storlekar och kostvanor. Här möter vi åter våra älskade snutar Judy Hopps och Nick Wilde, två av de bästa huvudkaraktärerna från Disney på decennier. Man skulle faktiskt kunna hävda att Zootropolis är Disneys bästa och mest ikoniska animerade film (exklusive Pixar) det senaste decenniet, enbart slagen av Frozen.

Tyvärr är denna andra film, som så ofta med Disneys uppföljare (och som vi sett väldigt nyligen med Frozen 2, Moana 2 och Mufasa), betydligt svagare än originalet och saknar dess uppfinningsrikedom. Alla filmens styrkor upprepas från originalet men känns ändå svagare och mindre roliga.

Trots att över nio år gått mellan filmerna utspelar sig Zootropolis 2 nästan direkt efter slutet på den första filmen, där Hopps och Wilde nu arbetar tillsammans i poliskåren, om än fortfarande som nybörjare. Efter att ha avslöjat en djup konspiration som hotade stadens grundpelare i det första äventyret är den idealistiska lilla kaninen Judy ivrig att rädda staden igen, medan räven Wilde, med sin mer avslappnade inställning, varnar henne för att allt inte behöver bli ett stort pådrag.

Men naturligtvis, för att filmen ska bli minst lika fet som den första, hittar de återigen en ännu djupare konspiration som hotar stadens grundvalar. Det måste kort sagt vara väldigt utmattande att bo i Zootropolis under dessa månader båda filmerna utspelas...

Det finns en rad nya karaktärer att lära känna.

Zootropolis 2 är alltså större, men knappast smartare. Filmens teman och moraliska budskap känns alltför lika dem i den första filmen, och de är heller inte lika väl presenterade eller utvecklade. Det är trevligt att filmen introducerar en annan "ras" (så att säga, reptilerna) som tidigare levde sida vid sida med de andra djuren men tvingades i exil och raderades ur historien, men det är fortfarande Disney, så räkna inte med något djupare.

Det filmen främst handlar om är att välkomna och omfamna våra olikheter, vilket uttrycks både i den större konflikten mellan däggdjur och reptiler och i relationen mellan Hopps och Wilde och deras tydligt olika personligheter. Den vackraste och mest platoniska vänskapen i Disney sätts på prov... men inte så mycket som den hade kunnat, så filmens stora känslomässiga tredje akt känns något platt.

Den här duon är fortfarande främsta behållningen.

Kemins mellan de två huvudkaraktärerna, spelade av Ginnifer Goodwin och Jason Bateman, är återigen det som driver filmen framåt och håller den uppe även i de mindre intressanta delarna. De nya karaktärerna, främst en orm spelad av Ke Huy Quan och en bäver spelad av Fortune Feimster, är inte särskilt roliga, och handlingens vändningar är förutsägbara och speglar ibland till och med dem i den första filmen, fast med en betydligt mindre minnesvärd skurk.

Zootropolis 2 är fortfarande en rolig, underhållande film fylld med slapstickhumor som använder djuren på ett sätt som kanske inte får dig att skratta högt men ändå ser till att du behåller ett leende på läpparna hela vägen. Samtidigt är det svårt att inte känna viss besvikelse över att vi, efter drygt nio år, i princip får en upprepning av samma element. De nya tillskotten i rollistan känns inte ens i närheten lika karismatiska som Hopps och Wilde, vars relation alltså fortsätter vara kärnan.

Det blir tyvärr för fegt och spännande.

Och även om jag uppskattar ambitionen i vad man försöker göra med de två huvudkaraktärerna och vilken läxa om vänskap man vill förmedla, känns det som om man varit för rädd för att verkligen sätta deras vänskap på prov på ett meningsfullt sätt som hade gett återföreningen mer tyngd - något som gör att helheten känns lite som en missad möjlighet. Zootropolis 2 är därmed ännu en lite för konservativ Disney-uppföljare som gör tillräckligt för att underhålla, men spelar alltför säkert för att överraska.

Deathstalker

marcus@gamereactor.se (Marcus Persson) — Fri, 14 Nov 2025 13:12:17 +0100

Det finns tillfällen då man tvingas stanna upp, ta några extra andetag och nypa sig i armen för att försäkra sig om att man inte drömmer. För vem hade kunnat tro att Deathstalker, en av 80-talets mest ostiga hjältar, skulle återuppstå efter nästan fyra decennier av tystnad och väcka nytt liv i den klassiskt genomusla sword-and-sorcery-genren - med allt som hör den till och lite mer. Från sandaler och latexdräkter till tossiga trollkarlar, svettiga muskler och självironiska hjältar. Det är kort och gott fantasy av klassiska mått som står på menyn från Steven Kostanski, mannen som förärade världen med Psycho Goreman för en handfull år sedan.

Resultatet är ungefär så fantastiskt som man kan tänka sig. För genrenörden inom mig var det lite som julafton och födelsedag på en och samma gång - 100 minuter av skamlöst svärdsvingande och blod som sprutar i alla riktningar. Deathstalker är både befriande fånig och skamlöst ärlig, fylld av personlighet, energi och kärlek till det där hemska, usla hantverket. Utgångspunkten är lika enkel som den är underbart, underbart dum. Daniel Bernhardt är Deathstalker - en onödigt hårdhudad äventyrare och före detta soldat i drottningens armé som råkar snubbla över en gyllene amulett. Planen var enkel: Sälja skiten och leva ett gött liv. Men (såklart) visar det sig rätt snart att amuletten är förhäxad, fylld av mörka krafter och helt omöjlig att göra sig av med. Till råga på allt är Nekromemnon, den ondaste ruskpricken i hela kungariket, på jakt efter amuletten.

"Nej jag vill inte köpa någa jävla jultidningar!"

Detta är början till ett episkt äventyr fyllt av muterade gummimonster, onda trollkarlar och pansarklädda grisar. Allt i linje med originalet från 1983 och dess fyra uppföljare, men också långt mer lekfullt, fjantigt, brutalt och medvetet humoristisk. Det är enkelt på bästa möjliga vis. Som ett klassiskt Dungeons & Dragons-äventyr plockat direkt från Gygax skrivbord. Kostanski försöker inte krångla till det. Han låter berättelsen rulla på med klassiskt 80-talspatos: svärd, trollkarlar, halvnakna krigare och kletiga monster i gummimask. Tänk Conan the Barbarian möter Beastmaster med ett kryddmått av Krull - doppat i flottyr. Det är trashy, uselt på rätt sätt, charmerande och helt förbannat underbart.

Föga förvånande så är det i de praktiska effekterna som Deathstalker verkligen skiner, vilket också blivit lite av Kostanskis signum. För precis som med Psycho Goreman och The Void så bjuds det på filmskapande av den gamla skolan. Inga plastiga datoreffekter, nej här snackar vi latex, blodslask, proteser och handgjorda dockor. Det finns en barnslig entusiasm i hur filmen presenterar sina varelser; de är lika mycket skämt som skräck och det är svårt att inte älska det.

Det är också uppfriskande hur filmen omfamnar sin egen campighet och Kostanski fattar verkligen grundmaterialet. Sword-and-sorcery är inte menat att vara seriös fantasy, även om "de gamla goa filmerna" ofta var ofrivilligt parodiska. Deathstalker däremot, vet precis vad den är och all dialog levereras med ett tydligt patos - som om skådisarna lajvar i en grotta i skogen - kärleksfull satir som fungerar.

Deathstalker vs Power Rangers.

Därtill är Daniel Bernhardt nära nog perfekt i rollen och besitter den där sällsynta kombinationen av fysisk pondus och i. Han spelar hjälten som en trött legosoldat, någon som helst av allt bara suttit vid bardisken på en taverna och hinkat mjöd. Men som ofrivilligt blir hjälten som tvingas rädda världen. Även resten av ensemblen är tacksamt färgstark. Med den lätt hysteriska magikern Doodad, den snabba tjuven Brisbayne och (så klart) - ruskpricken Nekromemnon - spelad som en förvriden blandning mellan Shakespeare och amerikansk wrestlare.

Men mer än något annat så finns det något underbart i att se en samling skådespelare som verkar ha genuint skoj. Deras energi känns genom TV-rutan och deras approach lyfter filmen enormt. De ger järnet och inte minst i de mer fysiskt krävande scenerna. Och just den känslan genomsyrar hela produktionen som väldigt tydligt varit fylld av folk som faktiskt bryr sig - inte bara skrattar åt och gör narr av det förgångna - utan hedrar vad som en gång var. Från den skitigt färgpaletten till de fladdrande ljusen, den tjocka röken som fyller så många av scenerna och inte minst den dum-pampiga musiken som är proppad av distade gitarrer och slagverk.

Allt är naturligtvis inte perfekt och en del scener urartar lite väl mycket i vad som bäst kan beskrivas som ren buskis, eller balanserar farligt nära gränsen. Det är dessutom absolut inte en film för den breda massan och är både högljudd, kaotisk och ostig - med en väldigt nischad publik i åtanke. Men för alla oss som växte upp med billiga Conan-kopior och som har direkt en ohällsosam fäbless för handmålade posters, plastsvärd och sunk - så är Deathstalker som en varm nostalgisk kram man aldrig vill ska ta slut. Den kommer inte att förändra världen, men den kommer definitivt att göra din kväll roligare. Så luta dig tillbaka i manchesterfåtöljen, dimma lavalampan och låt dig svepas bort till en värld fylld av monster, magi och skamlöst trams.

Tarmmonstret från helvetet.

Roofman (Apple TV+)

petter@gamereactor.se (Petter Hegevall) — Fri, 14 Nov 2025 07:43:26 +0100

1998, före detta US Army-fallskärmsjägaren Jeffrey Manchester beslutar sig för att råna en McDonalds via att hål i taket, detta eftersom han tröttnat på att leva som en fattiglapp med räkningar upp till hakan och en exfru som hatar honom för hans "loser ways". Detta är starten på en rånstorm från Jeffs hålls om slutar i att han drämmer hem dryga 1,6 miljoner dollar under ett års tid då han via taket kryper ned i 45 olika McDonalds-restauranger och tömmer deras kassaskåp dagen innan pengarna ska bankas. Men så kommer polisen, Jeff åker dit inte bara för väpnat rån utan även för kidnappning då han i omgångars omgångar frihetsberövat personalen på McDonalds då han låst in dem i frysrummet under sina kassaskåps-räder. 45 år, stannar strafftiden på vilket naturligtvis innebär att Jeff måste hitta ett sätt att rymma ur finkan.

Allt detta sker inom loppet av några minuter i början av streamingaktuella Roofman och är en 100% sann historia baserad på Jeffrey Manchesters tragiska liv och leverne. Bakom kameran står Derek Cianfrance som tidigare bland annat gjort Blue Valentine (tung, mörk, lysande) samt Ryan Gosling-klassikern A Place Beyond The Pines och i huvudrollen hittar vi en kraftigt nedbantat, tanig Channing Tatum som här skakat av sig samtliga av sina typiska "ismer" och därmed aldrig ens påminner om Magiska Micke och hans dansanta magrutor.
Tatum är bättre än på väldigt länge i rollen som takrånaren Jeff.
Roofman är en i raden av filmer som på konceptstadiet förbryllar mig o det grövsta. Detta eftersom det i grunden inte finns något att berätta här, framförallt inget av intresse. Det innebär ju såklart aldrig att filmen i sig, dess skådespelarinsatser och karaktärer inte är bra - åtminstone inte per definition men med tanke på alla de otroliga real life-historierna där ute som fortfarande inte förvandlats till långfilm, är det för egen del fullständigt absurt att en historia som Roofman blir gjord. Sensmoralen här är såklart att Jeff rånade 45 McDonalds, frihetsberövade 100+ personer och stal andra människors pengar, men gjorde allt av nödvändighet eftersom han i grunden är en väldigt vänlig man. Regissören Derek Cianfrance gör allt han kan och lite till för att bygga sympatier för Jeff som "missförstådd" och Tatum försöker med alla tänkbara medel porträttera en god man, med goda intentioner och goda värderingar. Jeff är snäll. Jeff är snäll. Jeff är god. God. God. Gudfruktig. Jeff är en bra far. God. Snäll. God far. Snäll pappa. Bra karl! Han rånar bara folk och företag för att han måste. Detta budskap hamras in så hårt här att det tills lut nästan blir parodiskt och med tanke på hur icke-spännande och ointressant hela premissen och incidenterna är, blir jag genuint nyfiken på vem som mutat vem angående finansiering av klartecken från namnstark storstudio att ens överväga idén om att filmatisera hans liv.
Trots 100+ år av filmhistoria har det fortfarande inte gjorts en ordentlig biopic om Francis Albert Sinatra, men en film om en misslyckad småstadsrånare med jazzmustach - Det har vi nu fått, i alla fall.
Med det sagt är skådespeleriet väldigt bra, här. Channig Tatum har tidigare visat prov på att han kan mycket, mycket mer än att åma sig på ett vardagsrumsbord, insmord i babyolja - och här lyckas han spela sårbar och panikslagen på ett sätt som fungerar, rakt igenom. Detsamma gäller naturligtvis den alltid lika bra Kirsten Dunst som innehar så mycket närvaro och även hon en inneboende sårbarhet som gör hennes karaktär Michelle till filmens mest trovärdiga. Det mänskliga dramat i relationen mellan Jeff och Michelle är bra men det blir för lite av det och det finns inget riktigt djup där heller, förrän under den sista sekunden i hela filmen. På det stora hela är Roofman ingen dålig film, däremot ointressant och förhållandevis entonig.

My name Jeff...

Playdate (Amazon Prime)

petter@gamereactor.se (Petter Hegevall) — Thu, 13 Nov 2025 14:38:19 +0100

Role Play, Brothers, Lift, Back in Action, Family Trip... Mängden direkt-til-streaming komedier med inslängda portioner kass action som alla kretsar kring misslyckade föräldrar och dumma superagenter (eller misslyckade föräldrar som i grunden är superagenter och nu måste återuppta den rollen) som rullats ut under de senaste åren är i det närmaste bisarr. Jag tror inte ens att jag överdriver om jag påstår att jag genomlidit 100 av dem. Alla med samma story, bara små (obetydliga) skillnader i karaktärsnamn och "setting" gäller. Playdate ansluter till gruppen helt meningslösa streamingfilmer som är så fantasilös, korkad, platt, trist och förutsägbar att det börjar bli fysiskt plågsamt, det här.
Inte ens pizzan ser god ut i denna usla skräpfilm.
Brian är fet, trist, värdelös. Hans tränarinsatser för sonens lacrosse-lag är usla som bäst och när han i samma veva får kicken från sitt jobb som revisor, beslutar hans känslomässigt frånkopplade fru att han ska vara stay-home-dad och sköta om deras elvaåriga son, istället. Lucas gillar dans och maskerad men hatar sport och våld, vilket gör att hans misslyckade, feta pappa inte kan relatera till honom. När de under en misslyckad lekstund med en amerikansk fotboll stöter på Jeff och hans son CJ i den närliggande parken förändras Brians trista, feta, misslyckade skitliv till rena rama spionfilmen, däremot. Detta eftersom Jeff är ett puckat muskelberg som agerar superagent och eftersom hans son nu är jagad av en elak, ond gruppterrorister som är ute efter hans värdefulla superhuman-DNA. En helt vanlig playdate förvandlas till ett avsnitt av James Bond Junior.
Bespara oss fler av dessa usla actionkomedier nu, Amazon. Please!
Kevin James spelar Brian, och utöver att han lyckats pensla ännu mer svartfärg i sitt gråa skägg den här gången samt köpt ännu större kläder, är han exakt samma misslyckade och feta karaktär som han varit i de senaste 7000 filmerna han medverkat i. Brian är trött, stressad, ynklig och han pratar väldigt snabbt med en slags neurotisk inställning till världen. Reacher-berget Alan Ritchson gestaltar Jeff som naturligtvis är Brians raka motsats. Två meter lång. Inte alls fet. Inte alls misslyckad eller stressad. Han är snygg, stark, hård, cool, utåtriktad och våldsam. Kontraqsten mellan de två är tänkt bidra till dynamik och humor. Det gör det inte. Inte alls, eftersom Playdate är fullkomligt sprängfylld med actionkomedigenrens tröttaste klyschor. Det finns inte en enda liten gnutta av originalitet eller underhållningsvärde här. Inte tillstymmelse till det. Karaktärerna är tröttare än en normallång eftermiddagstupplur och dialogen (inklusive alla skämten) är så förutsägbart platt och trist, att det ofta mer känns som en parodi på subgenren i sig.

Amazon Prime har precis som Netflix sprutat ur sig skit som detta och det lär knappast stanna vid Playdate. Du gör dock naturligtvis bäst i att skippa, helt och hållet.

The Running Man

ben@gamereactor.se (Ben Lyons, GR EU) — Tue, 11 Nov 2025 20:00:00 +0100

Jag har länge trott att en del av biofilmens nedgång på senare tid beror på bristen på storfilmer av samma slag som Star Wars, Sagan om ringen, Rocky, Rambo, Jurassic Park eller varför inte Indiana Jones. Det finns en tydlig brist på extravaganta epos som ger en anledning att lämna hemmets bekvämligheter och sitta i en fullsatt (eller oftast helt tom) biograf och uppleva filmens magi. Det är inte den enda anledningen till att biljettintäkterna är på en nedåtgående trend, men det är en faktor utan tvekan. Det är med detta i åtanke som det ger mig så stor glädje att säga att du borde gå på bio för att se Edgar Wrights {The Running Man}. Om få saker i år har väckt ditt intresse eller gett dig en anledning att inte vänta fem veckor med att se den hemma, så är den rena bombastiska och explosiva karaktären hos denna fullskaliga actionfilm. Den här filmen är hysteriskt rolig, gripande och full av överdrivna prestationer och den är allt du kan hoppas på från actiongenren.
Edgar Wright bjuder här på en storslagen, rapp, rolig och väldigt underhållande blockbuster av den gamla typen.
Byggd på grunden av originalet med Arnold Schwarzenegger, uppfyller denna moderna återberättelse av regissören Edgar Wright alla krav. Det finns minnesvärda karaktärer porträtterade med fängslande prestationer, det finns kvick och smart humor som driver med konsumtion och levererar en satir på företagskultur, och det finns överdrivna actionsekvenser och ögonblick som är välkoreograferade och lämnar dig desperat efter mer. Det är den klassiska actionformeln som återspeglas i den här filmen och allt sammanfaller för en berg-och-dalbana av spänning som du aldrig vill tappa blicken från. Den första akten av {The Running Man} innehåller några av de finaste filmer som actiongenren har erbjudit på länge. Det finns hjärtskärande och komplexa känslor att dansa runt medan gripande action varvas och humor är inbäddad för att den nya tittaren ska uppskatta och fans av originalet också ska älska. Tempot i den första halvan eller så av den här filmen är utmärkt och ger dig aldrig en stund att andas eller slå dig ner, och detta beror till stor del på de högkvalitativa prestationerna från kärnskådespelarna.

För det första är Glen Powell väldigt bra som "running man" Ben Richards, en arg och flyktig individ frustrerad och galen av korruptionen och obalansen i den värld han lever i. Hans raseri förvärras bara av företagsledare som Josh Brolins Dan Killian, personen som ansvarar för spelserien {The Running Man} och en skruvad och vidrig persona som drivs av de tittarsiffror hans serie producerar. Matcha detta med en av Colman Domingos finaste prestationer hittills som den excentriske programledaren Bobby Thompson, Lee Pace som den okuvlige lead hunter Evan McCone, och Emilia Jones som en ung kvinna som är fast i händelsernas centrum genom att vara på fel plats vid fel tidpunkt. Poängen är att skådespelarna aldrig missar ett taktslag och det spelar ingen roll vem som är på skärmen, du kommer att bli imponerad av deras prestationer.
Powell är klockren i huvudrollen som Richards.
Så ja, det är en välgjord actionupplevelse med högkvalitativ grafik och scenografi, matchat med minnesvärda prestationer från huvudstjärnorna och även de mer ovanliga karaktärerna. Den är våldsam och spännande, överraskande och hysteriskt rolig, men det är också en film som delvis lider av samma laster som många actionepos, i det att den helt enkelt inte kan upprätthålla det absurt höga tempot den har från början. Det är lite som ett fyrverkeri på många sätt, där man följer raketen som stadigt susar upp i himlen och sedan ser explosionens bländande ljud, imponerad av dess närvaro bara för att sakta försvinna. {The Running Man} är lite lik den här, förutom att precis när man tror att serien är över finns det ett sista trick i rockärmen, ett sista hurra som griper tag och spänning. Det är en återspegling av {The Running Man}-spelshowen även i den meningen, då inledningen är elektrisk och galen och sedan finns det en långsammare period när jägarna jagar sitt byte, allt innan en explosiv final där en slutsats nås. Ojämn, skulle man kunna säga, men kanske samtidigt en produkt av dess ouppnåeliga standard.

Ändå, allt som allt, är {The Running Man} en fantastisk actionblockbuster. Med tanke på sin drygt två timmar långa speltid bjuds du på en spänningsfri åktur som ständigt försöker överraska och hålla dig på helspänn. Den hyllar originalet samtidigt som den går sin egen väg, och rollbesättningen och prestationerna som varje stjärna levererar är några av de bästa hittills. Se den här på storskärmen och helst i IMAX, eftersom kulisserna och actionsekvenserna är gripande och spektakulära och du kommer att ha jättekul med att se om Powells Richards kan klara av och slå den "omöjliga" {The Running Man}.

Elevation (Amazon Prime)

petter@gamereactor.se (Petter Hegevall) — Tue, 11 Nov 2025 13:46:24 +0100

Världen är förstörd. 96% av jordens befolkning har utplånats och detta av ett underjordiskt, utomjordiskt hot som kravlade sig upp ur enorma kratrar och slaktade miljarder. Robotliknande bestar med anatomi som ett enormt Transformers-lejon (med skorpion-svans) regerar planeten när Elevation drar igång och den enda räddningen för de ynka 4% som lyckades överleva, är att hålla sig ovanför 2400 meter ovan havet, dit de mordiska superbestarna inte tar sig. Vi får inte veta varför, hur allt hänger ihop eller varför huvudpersonen Wills astmadrabbade son kan springa som en vettvilling men helt plötsligt inte andas när han lägger sig i sin säng, för att sova. Detta är början på en film som innehåller noll logik, klen dramaturgi, kasst skådespeleri och extremt lite riktig spänning.
Mackie springer, stånkar, suckar och grymtar men det känns aldrig som om skådespelarna gör något annat än ett lajvar.
Storyn är simpel, och kanske hade kunnat fungera om manuset polerats ytterligare och en annan regissör tagit sig an jobbet. Will (Anthony Mackie) måste färdas ned under höjdgränsen för monstrens mordiska framfart för att hitta ett nytt filter till hans åttaåriga sons andningsapparat. Han vet att det mest troligt är ett självmordsuppdrag men måste prova och med sig tar han före detta forskaren Nina (försupen men briljant) som säger sig vara på väg att hitta ett sätt att döda de enorma reaper-alien-robotarna.

John Krasinskis hyllade, superframgångsrika A Quiet Place släpptes under våren 2018 och skapade som vi alla vet en våg av liknande filmer, som enbart försöker rida på vågen. Netflix var snabba ut med ett skamlöst plagiat i The Silence, Sandra Bullock-rullen Birdbox bytte tystnad mot syn medan Nicolas Cage-filmen Arcadian bytte hörsel/syn mot ljus. Grundpremissen var dock densamma i alla av dessa filmer och Elevation bör såklart slungas ned i samma malpåse. Detta är A Quiet Place från Wish, med allt vad fantasilös monsterdesign och lövtunna karaktärer heter. Vare sig när Will springer undan de idiotsnabba alien-monstren eller spränger en syretank för att kunna döda en av dem, infinner det sig aldrig spänning, nerv eller tempo. Det blir aldrig fängslande eller trovärdigt och när Will och Nina ränner ned i en gruva, för att undkomma - trots att de vet att Reaper-monstren bor underjord, går det inte göra mycket annat än att skratta.
Sämst i hela filmen är Deadpool-stjärnan Morena Baccarin som överspelar så det snabbt blir larvigt.
Anthony Mackie är såklart ingen Tom Cruise men han har såklart nåt som är svårt att sätta fingret på. I Elevation gör han ingen storslagen mästarroll men han håller samtidigt ihop ett par scener som aldrig hade fungerat utan honom då resten av ensemblen är bedrövliga. Genuint bedrövliga. På så sätt går det att finna vissa förmildrande omständigheter här, eller smärre ljusglimtar, men på det stora hela är Elevation som sagt bara ännu en dålig Quiet Place-kopia.

Pluribus (Apple TV+)

andré@gamereactor.se (André Lamartine) — Sun, 09 Nov 2025 10:52:34 +0100

Även om hon upplever att hennes ostiga romansböcker är själlöst skräp är den cyniska författarinnan Carol Sturka hyfsat tillfreds med sitt liv. Så länge hon har sin älskade bokmanager Helen, samt en whiskeyflaska vid sin sida, finns det ingenting i världen Carol inte kan tackla. När världens plötsliga undergång äger rum faller dock hela hennes värld ihop och när en ny världsordning etableras blir hon inte bara en av få människor kvar på jorden - hon blir också insnårad i ett telepatiskt kollektivmedvetande där hennes griniga humör kan avgöra hela mänsklighetens framtid.

Det förklaras i väldigt snabb takt vad som har hänt i världen genom några expositionsscener, men det är inte särskilt viktigt att veta varför exakt apokalypsen sker i Vince Gilligans nya märkliga science fiction-komedi. Det handlar snarare om hur någon kan mentalt hantera det faktum att ens individualism blir hotad. Twilight Zone möter här kommunisträdslan från Världsrymden anfaller, men här är det betydligt syrligare, roligare och skarpare. Gilligans Arkiv X-rötter syns tydligt i seriens enkla enkelhet, som ju för tankarna till Damon Lindelofs senaste tankeväckande shower. Det är avskalat och samtidigt muntert i sin melankoli. Det är nämligen lätt att sätta sig i Carols skor när hon förgäves försöker hålla fast vid det lilla som består av mänsklighetens identitet och intelligens medan världen brinner upp.

"Hej Carol! Önskas lite kaffe till din dagliga dödsångest?"

Till skillnad från Breaking Bad och Better Call Saul kliver denna huvudperson aldrig över till antihjälterollen, uppfriskande nog. Better Call Saul-stjärnan Rhea Seehorn formar en desillusionerad karaktär som vanligtvis skulle sänka en med sin mulna världsbild, men som i denna nya undergångskontext blir mänsklighetens alkoholiserade svanesång. Seehorn får till en sällsamt tragisk figur med tydliga brister, lager och mål. Hon vill göra något åt saken, men vad kan man ens tänkas göra när slutspelet redan är avgjord? Vore det så hemskt att kapitulera inför hennes äckligt empatiska och välmenande förslavare som bara vill servera henne all kärlek och privilegier i världen? Man kan se konflikten i Seehorns tårfyllda ögon medan hon ständigt pendlar från att explodera till att visa medlidande. Strålande insats!

Apple TV har bara släppt ett par episoder än så länge, men jag gillar skarpt det jag ser. Det är tillräckligt knasigt för att få mig att flyta bort i spekulativa "vad kommer hända härnäst"-tankar, men också tillräckligt jordnära för att hålla fötterna kvar på jorden som tittare. Pluribus är hittills oförutsägbar, originellt och oroande kul i sin smålustiga dystopi. Jag kommer att fortsätta följa denna science fiction-komedi med stort nöje. För tänk om världens toxiskt positiva undergång inte var så farligt, trots allt?