One Piece - Säsong 1 (Netflix)

Netflix-versionen av Cowboy Bebop var en av de mest plågsamma TV-upplevelserna jag någonsin har genomlidit. Det var uppenbart att skaparna bakom floppen hade missförstått den mästerliga showen på ett fundamentalt plan och det är inte heller den enda live action-varianterna baserade på japanska förlagor som fallit platt. Det var nog inte bara jag som kände att One Piece-adaptionen också skulle följa samma öde till mötes när den väl utannonserades. Det finns vissa saker som bara inte går att översätta från manga eller anime, och One Piece - det färggranna äventyret om en pojke med gummikropp - är egentligen inget undantag. Färgstarka manga-peruker funkar sällan i live action-format. Manga-melodrama likaså.

Trots att mycket talar emot en One Piece-adaption fungerar det dock, mirakulöst nog. Faktum är att jag är överraskad över hur mycket jag charmades av denna live action-satsning. Kanske är det nostalgin som talar här, då jag minns hur uppslukad jag var av Luffys dröm om att bli piraternas konung och hur jag bläddrade i manga-böckerna utan att betala för läsningen i min lokala godisbutik. Kanske är det också det faktum att serieskaparna faktiskt älskar källmaterialet och vill översätta varje mangablad så troget som möjligt. Kanske är det båda. En sak är i alla fall säker: Netflix-versionen av One Piece har massor av vind i seglen, oväntat nog.

Dyrkar man mangan kan jag förstå viss kritik mot upplägget. Förutom att många episoder lider av tempoproblem på grund av sina utdragna strukturer kan jag också känna att vissa justeringar från källmaterialet har gjort vissa storytrådar lite väl framskyndade, där jag exempelvis kan tycka att många av karaktärernas snyfthistorier ofta slarvas bort tack vare risigt skådespel och några karaktärer behöver lite mer utrymme för att växa. Jag kan också tycka att serien utseendemässigt kan kännas billig och artificiell, trots dess saftiga budget per episod. Samtidigt är det hela så förbannat charmigt att det ändå bara flyter på. Säsongen blir bättre ju mer man tittar och säsongsfinalen skrek så mycket One Piece-kärlek att det var svårt att inte dra ett leende när Luffy och hans piratpolare gaddade ihop sig för att besegra en till synes oslagbar ruskprick.

Här har man faktiskt lyckats pricka den där varma och knasiga tonen från mangan och animen. Här finns flera lyckade karaktärstolkningar som faktiskt fungerar oväntat bra i live action-format. Fiskfejset Arlong och den otäcka clownen Buggy är exempelvis riktigt välporträtterade, likaså mästerkocken Sanji och navigatören Nami, som verkligen växte på mig efter en träig första insats i piloten. Min favorit är nog ändå Garp, där Vincent Regan lyckas bära den där fåniga hundmössan och ändå leda sina mariner med dignitet och manlighet.

Denna One Piece-version är främst designad för nykomlingar som inte har fastnat för dess tecknade format, men funkar lika väl för trogna One Piece-veteraner - även om dessa kan störa sig på flera förändrade detaljer. Det kunde verkligen ha gått mycket värre för Eiichiro Odas färgsprakande verk, och mer än så: det visade sig också vara det charmigaste piratäventyret sedan de första Pirates of the Caribbean-rullarna. Vem hade kunnat ana att det skulle vara live action-One Piece som till slut skulle bryta live action anime-förbannelsen?