Rutten Retro

Att vara gamer år 2025 är enklare än någonsin, utbudet är större än någonsin och det finns fler fantastiska gratisprodukter där ute på samtliga plattformar för att kunna underhålla såväl dig som mig i tio år framöver. Men det fanns såklart en tid då detta inte var fallet, då spelen kostade 599 kronor styck medan vår månadspeng uppkom till en knapp tiondel av det, och då vi mer än ofta köpte grisen i säcken med stort G. Det finns som vi alla vet gott om bortglömda retropärlor som kanske till och med var bättre än vad idag anser men det finns i samma andetag exakt lika många retrotitlar som vi med facit i hand inte borde ha rört med tång, om spelvärlden hade sett annorlunda ut. Detta är Rutten Retro, de gamla spelen vi kämpade oss igenom eftersom alla andra gjorde det eller eftersom det saknades alternativ. Spelen vi aldrig ens borde ha rört, med tång.

Kid Icarus (NES / 1986)
Jag älskade Kid Icarus som barn. Jag minns ytterst väl hur mycket den silvriga pappkartongen lockade mig och jag minns hur själva omslagsarten kändes inbjudande på ett vis som även Metroid gjorde, R.C. Pro-Am samt ett fåtal andra NES-titlar. Jag älskade musiken i Gunpei Yokois klassiker som den bästa till formatet näst efter Mega Man och Duck Tales och jag minns estetiken, som förtrollande. I samma veva minns jag hur brutalt frustrerande det var, att höjdklättringen i nivåerna kändes tröttsam och hur jag mycket hellre hade velat se en variation på det upplägget och traditionell struktur (A-till-B, från vänster till höger). Jag minns också att den stela spelkontrollen och överdrivna svårighetsgraden skapade frustration som få andra namnstarka, stora Nintendo-releaser gjorde. När jag idag återvänder till Metroid, Super Mario Bros, Mega Man och Kid Icarus är det ingen hemlighet för egen del att detta är ett katastrofalt överhypat plattformsäventyr som minus klockren huvudperson och strålande musik ärligt talat inte hade särskilt mycket av värde att erbjuda.

Perfect Dark (Nintendo 64 / 2000)
Jag drev Missil Magazine när Rare dundrade ut Perfect Dark och efter succér såsom Golden Eye 007, Diddy Kong Racing samt Banjo-Kazooie kändes det ju som om den brittiska speljätten inte kunde fela. Det visade sig icke stämma, dock. Joanna Darks "Bond-inspirerade" agentstory om aliens och fantasifulla dräparvapen hyllades av mången spelkritiker och blev snabbt en rasande säljsuccé, men i grunden var det bara en blek kopia av Golden Eye med splittrad game design och en skärmuppdatering som mest liknande en overhead-projektor.

Grand Theft Auto (PC, Playstation / 1997)
Det vore direkt oärligt av mig att försöka få det till något annat än att jag älskar GTA, som spelserie. Jag älskar i stort sett allt som pryds av namnet Grand Theft Auto och har delat ut maxbetyg till såväl trean som fyran samt femman. Det vore i samma andetag oärligt av mig att försöka geniförklara DMA Design för deras arbete med det allra första spelet och kalla det för något slags mästerverk, för det var det ju ärligt talat inte. Det var snabbare pixligt och geggigt rent grafiskt och uppdragen var enformigt poänglösa precis som den övergripande storyn. Visst, jag hade lika roligt med att köra över civila som du hade och det hade aldrig blivit en succé utan det omsusade övervåldet, men i grunden är ju detta faktiskt ett ganska ruttet retrospel.

Ninja Gaiden (Xbox / 2003)
Jag vet, detta är verkligen som att svära i kyrkan det och jag är nu helt övertygad om att min kära kollega och vän Jonas Mäki kommer att göra allt i sin makt för att försöka förgifta min lunch. För Ninja Gaiden... Säger man ingen negativt om, inte ostraffat i alla fall. Och ändå så är det precis det jag nu avser att göra, för hur bra det tillfixade Ninja Gaiden Black än var (klar, klar förbättring) så var grundspelet aldrig värt alla hyllningar och skyhöga som det belönades med. Största orsaken till detta enligt mig stavas spelets kamera som än idag står sig som den kanske svagaste i ett spel av den här typen från denna generation temporaska actiontitlar sett ur ett tredjepersonsperspektiv. Att skapa ett snorsvårt, hutlöst utmanande ninjaspel där mikromillimeterprecision och perfekt timing var själva huvudrätten, och sen inte understödja det med en väl fungerande kamera - Var en dräparmiss av Team Ninja som jag vare sig hade överseende då, eller idag - med. Jag vet inte hur många 100-tals gånger jag dog under mina timmar med Ninja Gaiden på grund av att kameran trixade fast sig bakom ett objekt i spelets miljöer och dolde halva mitt synfält.

Killer Instinct (Super Nintendo / 1994)
Rares fightingspel är ett av de där titlarna som i sin ursprungsform (Super Nintendo) ofta nämns i diskussioner om de där gamla retropärlorna och som ofta radas upp av slagsmålsspelfans som en ikonisk klassiker. Jag beskriver det med glädje annorlunda, eftersom Killer Instinct var ett överhypat skräpspel som endast levde på effektiv marknadsföring och superb musik. Hela grejen i exempelvis Street Fighter II och Mortal Kombat var ju att memorera attacker, mönster och kombinationer - Något som i Rares eget slagsmål hade förenklats till ett enda knapptryck vilket för egen del sabbade hela grejen med att lägga timmar på ett fightingkalas av den här typen. Det var dessutom radikalt obalanserat och rent grafiskt en slags kopia av Mortal Kombat.

Teenage Mutant Ninja Turtles (NES / 1989)
Alla i min umgängeskrets och alla i min lågstadieklass spelade Teenage Mutant Ninja Turtles (NES) när det begav sig. Alla. Jag minns att det pratades mer om det här spelet på skolgården än vad som torde kunna klassas som resonligt och min barndomskompis Lönnå® bjöd regelbundet hem till speldränkte eftermiddagar (vi skolkade från Fritids) för att traggla detta bästsäljande Konami-spel. Kruxet var bara att det stank häststjärt och alltid så gjort. Teenage Mutant Ninja Turtles (NES) var och förblir ett av de mest överdrivet älskade retrospelen som i grunden borde ha varit en fnysning, på sin höjd. Detta eftersom spelkontrollen var regelrätt bedrövlig, buggarna många (det överlägset slarvigaste NES-spelet som jag någonsin testade) och grafiken flimrig.

Legend Zelda II: The Adventure of Link (NES / 1987)
Att vildsint bland genrer som rollspel, äventyr med plattformselement skulle i Zelda II visa sig funge ai det närmaste värdelöst å jag personligen anser detta vara seriens lågvattenmärke. Utforskande och den öppna designen ur föregångaren var såklart den bästa delen och det som gör Zelda till Zelda, och hur man hemma hos Nintendo resonerade när de beslutade sig för att skippa allt det, helt, övergår idag allt tänkbart förstånd. Om det här spelet inte hade haft "Zelda" i namnet och inte innehållit den ikoniska musiken hade ingen brytt sig då, och ingen hade därmed kommit ihåg Zelda II idag.