
Det kom inte som en chock när vi vill rapporterade om David Lynch:s bortgång i gårkväll med tanke på hans sjukdom, men det slog fortfarande hårt att höra de orden. David Lynch är död. Jag ville inte tro de svidande orden, men så är det nu: en välbehövligt frisk filmfläkt, filmvärldens kanske mest unika röst, har gått vidare. Från drömfabrik till den undermedvetna drömsfär som Lynch alltid har försökt uppnå under sin oförglömliga karriär. "Into the night" av Julee Cruise ekar i mörkret. Nu är Lynch ett med natten.
Här listar vi upp de bästa produktionerna som Lynch har vävt ihop av vanvett och drömstoft.
Blue Velvet
Blue Velvet är en växande filmfantasts våta dröm: det är ett mustigt stycke stilistisk galenskap som ömt lämnar ett läppstiftsavtryck på din hals, viskar sjuka löften, svävar mot det direkt hallucigena - utan att någonsin tappa greppet om sin tematiska kärna. Det var och förblir ett bisarrt vacker mästerverk som inte liknar något annat vi har sett, där Lynch verkade njuta av att bara kasta sig rakt in i avgrunden som berättare och låta Dennis Hopper agera så psykopatisk som möjligt. Det finns nog ingen annan regissör som har fångat den där flytande drömska atmosfären som Lynch åstadkom i Blue Velvet.
Inland Empire
Det här var en typisk icke-konventionell film som fastnade i min radar under min filmsuktande ungdom, men jag hade nog aldrig anat att detta skulle vara regissörens sista film. Jag hade verkligen önskat få se minst en till Lynch-film på sina egna villkor, för om något är Inland Empire något som bara är möjligt i Lynch:s skalle. Laura Dern briljerade (som alltid) i vad som bäst kunde beskrivas som en mardröm som bara inte går att kategorisera i en genre. Det var inte heller konstigt för konstighetens skull: det här vara Lynch när han var som mest inspirerad, driven, experimentell och lekfull.
Elephant Man
Jag kan inte låta bli att spela upp den förödande sorgliga slutscenen i mitt huvud och föreställer mig att Lord Tennysons dikt "Nothing will die", som Joseph Merricks moder yttrar under Merricks sista sömn, är riktade till regissören själv. Ingenting dör när det kommer till Lynch och hans hjärtskärande porträttering av Elefantmannen, för det är omöjligt att skaka av sig filmens glimtande mänsklighet och dess makabra grymhet. Det är den sortens film som inte lämnar ett enda torrt öga efter sig och som tydligt visade att det fanns ett pumpande hjärta bakom den Lynchigt stränga ytan.
Mullholland Drive
Det är inte utan anledning att denna film har blivit utsedd till decenniets bästa film. Det här är väldigt speciell filmupplevelse som öppnade upp mina ögon för det surrealistiska filmspråket och som vägrade lämna mitt huvud när som tolvåring fick se denna för första gången. Mina föräldrar hade hyrt den i hopp om en mer konventionell Hollywood-deckare, men stängde av den i frustration (till min förtret). Jag kollade på den i smyg samma kväll och var lika skärrad och förvirrad som jag var hypnotiserad och uppslukad av dess avgrundsmörkt psykologiska noir. Bara Naomi Watts oförglömliga insats räckte för att beundra Lynch:s vision. Ingen annan regissör har lyckats fånga fruktan så mycket som Lynch gjorde med Mulholland Drive och förtjänar sitt monumentala rykte till fullo.
Twin Peaks: The Return
David Lynch:s allra sista TV-produktion råkar vara hans allra finaste stund, en slags sammanfattning av legendens skiftande karriärsval som också vältrade sig i meningsfull meningslöshet och gastkramande ondska. Twin Peaks storslagna comeback drev med det nya medieklimatet på ett alldeles brutalt roligt vis, men det som gjorde The Return så mästerligt var hur bestämt Lynch ville skapa en sann mardröm. Jag överdriver inte när jag säger att det fanns scener som skakade om mig från grunden, något som extremt få skräckfilmer och serier kan skryta med. The Return var inte alls den Twin Peaks vi ville ha. Det var den Twin Peaks vi undermedvetet alltid behövde - och gamle gode Lynchan var väl medveten om det.
Tack Lynch för alla underbara mardrömmar genom åren, och vila i frid. Vilken Lynch-produktion tycker du är bäst?