Svenska
Gamereactor
artiklar

Jag saknar tiden då spelfusk var kul

Dagens spelfusk går för det mesta ut på att gegga runt i Warzone, Counter-Strike 2 eller Apex och sabba för andra, men det brukade inte alltid vara så...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Säger jag Konami-koden är det nog många av er som direkt vet vad jag menar. Fuskkoden har nått en närmast kultliknande status och har fått pryda t-shirtar, synts till i memes och har som sagt ett eget väletablerat namn. Många kan den nog i sömnen rent av; upp, upp, ner, ner, vänster, höger, vänster, höger, B, A - och Start.

Jag saknar tiden då spelfusk var kul
Den så kallade Konami-koden firade officiellt 35-årsjubileum under 2021, så nästa år fyller tidernas mest klassiska fusk 40 bast.

Konami-koden var en livräddare under främst NES-eran, men även till Super Nintendo där den som slog in koden i menyerna möttes med fler liv än någon kunde tänkas behöva (eller, det är en sanning med modifikation, spelen var svåra på den här tiden, så i början räcker ofta inte ens det). Efter Super Nintendo-eran började internet så sakteliga göra sitt intrång och officiella guider samt sajter som Gamefaqs ersatte i mångt och mycket behovet av fuskkoder, som jag dock tycker förtjänar en egen liten krönika.

För om du inte var med, är det nog i det närmaste omöjligt att föreställa sig hur utbrett detta var. Mängder av spel hade nämligen fuskkoder. Den som spelade Ikari Warriors kunde trycka A, B, B och A för att komma tillbaka efter att man dött, i Double Dragon II kunde du hoppa fram i spelet genom knappkombinationer och i Ninja Gaiden (NES-spelet) fanns ett hemligt ljudtest man kunde komma åt.

Detta är en annons:
Jag saknar tiden då spelfusk var kul
Det gick att få blod i Mortal kombat till Mega Drive - men bara om du kunde fuskkoden. Super Nintendo-fansen drömde i det längsta om att det fanns något liknande till deras konsol.

Allt det här bidrog till en känsla av att det vi som barn visste om bara var toppen på ett isberg. Fanns det fuskkoder i det eller det spelet? Det visste vi aldrig någonsin om eftersom den egentligen enda riktiga spellektyren om Nintendo var Bergsalas klubblad. Det var inte förrän Nintendo Magasinet (och senare Super Power) det på allvar blev lättare att hitta alla fusk. Likt förbaskat fanns det alltid någon cooling på skolgården som visste om hur man skulle bära sig åt för att få blod i Mega Drive-versionen av Mortal Kombat (A, B, A, C, A, B, B) eller liknande.

I takt med att spelen blev mer avancerade och började få lösenord, var det istället just lösenorden som blev ett slags fusk. I spel som inga barn i tioårsåldern kunde klara, blev det plötsligt möjligt att ta sig till sista banan i Kid Icarus eller komma till Mike Tyson i Punch Out utan att behöva anstränga sig. Återigen flödade informationen inte speciellt fritt, och i tidningarna fanns fusksidor som tipsade om lösenord, vilket var att betrakta som hårdvaluta. Dessutom hade utvecklarna ofta kul med detta, och skapade specifika fusklösenord som var avsedda som just fusk.

Jag saknar tiden då spelfusk var kulJag saknar tiden då spelfusk var kul
Tack vare hemliga lösenord fick den tidens unga uppleva den makalösa sista banan i Kid Icarus, vilken var utformad som ett sidoscrollande schoot 'em up. Och vem kommer inte ihåg 007 373 5963... lösenordet som skickade oss direkt till självaste "Iron" Mike Tyson?
Detta är en annons:

Just Kid Icarus är känt för detta och har ett till synes komplicerat (det är det egentligen inte, men tar ändå lite tid att knäcka) system, men har också skapade lösenord som DUVANS MAMMOR KOMMER BORTOT (antar att Bergsala hade ett finger med i spelet), 000eee eeeeee eeeeee eeeeee, ICARUS FIGHTS MEDUSA ANGELS och KidKid Icarus KidKid Icarus. Även det samtida Metroid hade liknande fusklösenord såsom det hypersvåra läget 999999 999999 KKKKKK KKKKKK.

Under eran hörde det nästan till (eller så var det bara på skolgården i Östersund) att små grabbar gärna ville trumfa varandra och hävdade att de hade den ena fuskkoden bättre än den andra. Spelen kom ofta från arkadhallarna och var designade för att folk skulle dö och mata in mer pengar, vilket ändå förklarar behovet av detta fuskande.

Jag saknar tiden då spelfusk var kul
Med Game Genie kunde du förändra spelen, vilket ofta även sög underhållningen ur dem.

Jag tycker ändå att den här epoken hade en viss charm. Fusken fanns där, men det var ju alltid aktivt ditplanterade av folket som gjort spelen, och de gjorde aldrig att du kunde förstöra för andra. Något onlinespelande existerade inte och fusken hjälpte alltid båda personer i titlar med co-op.

Men 1990 började fuskandet förändras. Från att ha varit ett slags spel i spelet som på flera sätt bidrog till mystik och hemligheter, kom Game Genie. Ett fysiskt tillbehör som i princip lät dig programmera om spel. Därmed blev det möjligt att göra exakt allt för den som ville, varför inte gå igenom väggar, bli odödlig, hoppa superhögt eller något helt annat. Nintendo var tidigt ute och varnade för att det kunde förstöra din NES - vilket förmodligen var rent skitsnack, och Game Genie förändrade det tidigare så hemliga fuskandet i grunden.

Jag saknar tiden då spelfusk var kulJag saknar tiden då spelfusk var kul
När de CD-baserade Playstation och Saturn släpptes, behövdes minneskort för att kunna spara och lösenorden var därmed på väg ut.

När Playstation-generationen tog vid fanns det fortfarande spel som hade fuskkoder och lösenord (Doom har flera klassiska, som ni kanske minns), men minneskorten för sparfiler gjorde att sistnämnda blev helt överflödigt och allt liksom dog ut. Det var inte så att folk slutade fuska, men tack vare internet delades all information blixtsnabbt. Inget var längre hemligt och även glitchar och liknande uppmärksammades.

Idag är fuskande som bekant big business. Att ta fram hjälpmedel som gör att du lättare kan vinna i Call of Duty: Warzone eller Fortnite är något som kan göra dig rik. Till och med rumsrena skärmtillverkare inkluderar idag inbyggda hjälpmedel som underlättar. Spelar du online är det såklart rent för jävligt (och är orsaken till att jag idag helst väljer co-op med vänner), men även speedrun-spelare och liknande har ertappats med oschysstheter. Dessutom erbjuds ofta pay-to-win för att du ska slanta upp extra för att dina spel inte ska kännas outhärdliga att lira igenom.

Jag saknar tiden då spelfusk var kul
Idag är fuskandet big business och är svårt att komma åt, där ett av myglarnas favorittillbehör är Chronus Zen. För min egen del har det lett till betydligt mindre versus-multiplayer online, i synnerhet mot PC-användare.

Där tänkte jag faktiskt lämna denna lilla minnesstund. Jag har veckan som gått skrivit artiklar om saker som faktiskt inte var bättre förr (här och här), men när det kommer till just fusk i spel - så råder det ingen tvekan om att det var mycket bättre förr. Det är ett fenomen som gått från att vara busigt, charmigt och ytterst medvetet, till något okontrollerat som bara förstör.



Loading next content