Saknar tiden utan Internet

Det låter såklart konservativt och sådär motsträvigt jobbigt. Det var bättre förr, är en klyscha som tröttades ut för länge sedan. Men jag kan liksom inte komma ifrån det. Jag saknar tiden då mina spelupplevelser inte påverkades av Internet. Jag saknar de där åren då det inte fanns spelguider en Google-sökning bort, då walk throughs på Youtube och onlineservrar inte ens var påtänkt. ­­För hur skoj det än är att delta i ett 32-mannarace i iRacing och njuta av blotta tanken på att 31 stycken andra, likasinnade, racingtokar spenderat veckor med att kvalificera sig till det stundande loppet, är det något visst med den där förlovade tiden då internet inte existerade och aldrig påverkade min spelupplevelse.

De flesta av mina favoritspelminnen ägre rum i en tid då Internet knappt var påtänkt.
Jag kommer aldrig glömma mina första veckor med Street Fighter II, till exempel. Jag sprang för första gången på Capcoms kulörta kultspel i en turkisk arkadhall under en än lovligt misslyckad solsemester med släkten. Jag spelade upp hela semesterkassan man lyckades knappt kasta iväg en enda eldboll. Att kombinera moves och slåss sådär strategiskt och uträknande som den lokala arkadhallens okrossbara Street Fighter-kungar gjorde kändes ouppnåeligt.

Att bli förolämpad i Call of Duty: Black Ops 2-lobbyn inför en match är aldrig lika skoj som att bli kallad "apa" av en kompis bredvid en i soffan.
Jag försökte kika på hur de spelade. Jag försökte supa in rörelserna som utfördes med arkadspaken samt knappkombinationerna men lyckades aldrig riktigt uppfatta hur man gjorde alla de där specialattackerna. Frustration, hade jag känt idag. Ett par minuter senare hade jag suttit på Youtube och tjuvkikat på en utförlig spelguide som på fem minuter lärt mig alla spelets hemligheter. Men då, 1991, var dessa (enligt mig) idiotsvåra specialrörelser en del av mystiken kring Street Fighter II. Spelet kändes så stort, djupt, svårt.

Det multiplayerspel som jag spenderat allra mest tid med, genom alla tider, är helt klart Golden Eye 007 på delad skärm, mot tre polare.
Och ingen av polarna hemma i Sverige visste vad jag pratade om.
Samma sak hände även i den föregående generationen då jag minns hur någon på skolan letat reda på ett fusk till Kid Icarus (NES) som skulle ge mig evigt liv. Jag bytte åt mig en liten blyertslapp med fusket slarvigt nedskrivet mot tre stycken Refreshers. Samma kväll klarade jag det svåraste NES-spelet i min samling, och det kändes för en sekund som om bara jag och den där killen med Refreshers mellan tänderna visste om det där fusket - i hela världen.

Det var något visst över att inte kunna hitta snabbguider på Youtube ett Google-sök bort.
Aldrig heller kommer jag att glömma Golden Eye 007 (Nintendo 64). Internet vadå? Vi samlades, varje kväll, hemma i soffan hos min kompis Jimmy. Fyra killar med varsin utsliten handkontroll som nötte det där underbara actionspelet i split screen i 17 månader innan vi till slut hade tröttnat. Det fanns inga online-servrar, inga Youtube-guider och inga snabba genvägar. Vi lirade så svetten sprutade i den där gamla loppissoffan. Och även om det finns gott om split screen-spel även idag, har dagens spel på något outgrundligt sätt förberetts för att passa spelare med sämre tålamod och som är sugna på en snabbare och mer lättillgänglig upplevelse.

När det kommer till multiplayer anser jag fortfarande att Halo (1) var det bästa spelet i serien. Delvis eftersom det saknas internetstöd.
Jag kommer för alltid att sakna tiden då jag köpte Computer and Video Games på Pressbyrån för att få reda på hur man gjorde Spinning Pile Driver med Zangief. Tiden då jag lusläste Nintendoklubbens månadsblad för att lära mig hur jag skulle slå de svåraste bossarna i Mega Man II. Det var något magiskt med tiden då lösningen på varje spelpussel inte fanns ett Google-sök bort. Och jag saknar den tiden...