Conny Andersson:
The Witcher 3
Det är ju inte så märkligt att spelminnen handlar om äldre spel. Gärna från barndomen eller tonåren. Minnen från "det nya" har inte riktigt satt sig på samma sätt. Men när jag köpte ett Xbox One var det främst för att spela Geralts kommande äventyr. Jag hade konsolen hemma några månader innan det var dags för The Witcher 3 att släppas. Även om jag spelade lite på den så kändes det ännu inte riktigt "på allvar". Ni vet på det där viset som det först känns när man spelar "nästa grej" på sin nya konsol. Men så blev det maj och det var äntligen dags att ge sig ut på äventyr med monsterdräparen. För mig, som under åren börjat uppskatta öppna världar i spel och spel mer och mer, blev äventyret så mycket större än jag kunde ana. Jag minns att jag postade en bild på Facebook där jag skrev något i stil med att "när jag gör en topplista över världens bästa spel hamnar detta högt". Vad jag ännu inte visste då var att jag skulle framöver komma att kalla det för just "världens bästa spel". Lika mycket som den känslan, att efter sisådär 23 år inte längre ha Zelda: A Link to the Past som favoritspel, gör mig nostalgisk - lika mycket minns jag såklart varför just det blev så. Klyschan om att "ingenting blev sig likt" efter det att jag upplevt The Witcher 3 och dess fenomenala expansioner har nog aldrig stämt bättre in genom alla år med TV-spel.
Pro Evolution Soccer 6
Även fast jag är en som föredrar öppnar världar och japanska rollspel framför det mesta - så har det ändå blivit en hel del sportspel genom åren. Anledningen stavas (mestadels) min bästa kompis - då vi i stort sett varje gång vi träffats drar ihop en liten miniturnering i antingen något aktuellt fotbollsspel eller golfspel. Det har blivit många upplagor under åren vi känt varandra men ingenting känns mer nostalgiskt än den sjätte delen av Konamis Fifa-dräpare. Det både såg och kändes så realistiskt och när nu alla tjocka Tv-apparater började bytas ut mot storslagna plattskärmar var det som att vara mitt inne i matcherna, nästan. Jag hade i princip kunnat plocka vilken version av denna serie, eller Fifa-spelen för den delen, och dra mig till minnes åtskilliga ögonblick. Hur vi under en Roskildefestival hittade uppställda maskiner, hur bästa kompisens storebror skaffade sig en (för den tiden) enorm Plasma-TV och vi satt uppe hela natten och körde. Men allra mest minns jag alla gånger jag, bror och bästa kompisen skapade små "alla möter varandra två gånger"-turneringar och även om bror typ alltid står som segrare så spelar det mindre roll.
The Legend of Zelda: A Link to the Past
1992 fanns det inga "walkthrough" på Internet att snabbt hitta lösningen via om man körde fast. Så när jag och lillebror fastnade i ett tempel i Links tredje äventyr var vi ganska frustrerade. Vi kom helt enkelt inte vidare och det kändes som att vi utforskat allt och försökt allt. Links storslagna äventyr till Super Nintendo skulle visa sig bli mitt absoluta favoritspel under många år, det jag alltid omnämnde som "världens bästa". Men just där och då kändes det mest jobbigt att vi kört helt fast. Men man gav ju sig inte. Det var själva grejen. Jag var tolv, brorsan tio och vi hade ett tålamod som ingen av oss är i närheten att besitta idag. Det är möjligt att vi även då, förr eller senare, tjuvkikat på någon guide - men det gick ju inte. Så efter en dag av irritation av att inte få fortsätta äventyret gick jag och lade mig. Somnade. Bara för att någon timme senare väckas av en exalterad lillebror som viskade (Förmodligen för att inte väcka föräldrarna); "Conny, jag har hittat en vägg där man kan använda en bomb". För det visade sig vara den simpla lösningen. En vägg med sprickor, som vi totalt missat, där man skulle använda en bomb och komma vidare i templet. Glädjen hade, som ni säkerligen kan förstå, inga gränser.
Henric Pettersson:
Batman: Arkham City
Det var en kväll som verkligen etsat sig fast i mitt minne. Jag gick i åttonde klass och hade precis avslutat min praktikvecka, vilket gjorde att jag var extra förväntansfull. Jag hade dessutom förbokat Batman: Arkham City i steelbook-format med Jokern på framsidan, och väntan hade varit lång. Min kompis Mika skulle komma över, eftersom mina föräldrar var borta den kvällen, och vi hade planerat att steka hamburgare och spela hela kvällen lång. Det var en magisk stund, en av de där spelupplevelserna som verkligen satte sig på hjärtat.
Splinter Cell: Conviction
Jag minns tydligt när jag köpte Splinter Cell: Conviction. På den tiden hade jag ingen egen speldator, så jag fick nöja mig med att spela på mina föräldrars kontorsdator. Redan innan visste jag att systemkraven inte skulle uppfyllas, men jag chansade ändå. Resultatet blev att spelet laggade något fruktansvärt, men jag var så taggad att jag ändå kämpade mig igenom hela kampanjen. När jag senare äntligen fick min egen speldator var Conviction ett av de första spelen jag installerade. Plötsligt flöt allt på som det skulle, och det var en helt annan upplevelse. Att få spela det på riktigt, med bra flyt och utan tekniska problem, kändes nästan som att upptäcka spelet på nytt - och jag älskade varenda minut.
Pokémon Red
Pokémon har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Som liten var jag fullständigt såld på serien och följde den varje lördag morgon. Jag hade samlat på mig en hel hög av Pokémon-kort och figurer, och när jag fyllde sex år stod ett Pokémon-spel och ett Game Boy högst upp på önskelistan. Jag minns fortfarande hur jag vaknade upp mellan mina föräldrar den morgonen och fick öppna paketet. Min bror, som också var helt inne på Pokémon och hade Pokémon Blue, var lika exalterad och hjälpte mig att komma igång. Snabbt började jag spela, och det blev ett spel som följde med mig i många, många år framöver.
Niclas Wallin:
Mario Kart 8
Detta var när Nintendo Wii U var relativt ny och det var ytterst få i min bekantskapskrets som hade den, det skulle ju senare förstås visa sig att det inte var alltför många som faktiskt köpte Wii U, men det är en helt annan historia. Min vän Sven däremot hade en som han tog med sig upp till Ljungskile och installerade i det lilla rum som min bror hyrde på den tiden, skulle tippa på att det var maximalt nio kvadrat vi klämde in oss fem pers på. Det var första gången i mitt liv jag spelade Mario Kart 8 och som jag älskade det, turnering efter turnering avverkades och till slut lyckades även jag vinna någon. Timmarna gick och vad vi inte tänkte på då var att vi hade en tickande bomb med oss. Min laktosintoleranta syster hade suttit och slevat i sig en hel sådan där glasburk med nacho-ost och det var därmed bara en tidsfråga innan den biologiska bomben skulle brisera. När den väl gjorde det så var resultatet förödande, min syster gapskrattade men vi andra blev svårt påverkade av den obeskrivliga lukten, avslutade dagen och var och en gick hem till sig. Ett mycket brutalt slut på en annars underbar dag, men spelglädjen innan min syster påbörjade sin biologiska krigsföring var fantastisk och en sådan jag fortfarande har i färskt minne mer än tio år senare.
Worms World Party
En klassiker vi fortfarande dammar av med jämna mellanrum, numera till Playstation 5. För även om det kommit ett skapligt gäng nya spel med de blodtörstiga, vapengalna maskarna så har det aldrig riktigt blivit samma sak som det var med World Party och Armageddon. Eftersom jag och mina allra bästa vänner bor på olika håll runt om i landet så ses vi inte mer än ett par gånger per år och då blir det förstås lite högtidligt. Vi har alla våra gamla klassiska lag och våra maskar är inte sällan namngivna på ett vulgärt sätt och gärna om man kan klämma in lite kreativa ordvitsar på temat i namnen också. Sen spelar vi och det är mer kaos än strategi inblandat, bananbomberna flyger hejvilt och utgången är alltid osäker. Då är det som allra roligast och kommer så alltid vara. För visst blir väl det mesta ändå bättre i goda vänners lag?
Red Dead Redemption 2
Jag minns det så väl, förväntningarna var skyhöga från min sida. Fredagen då det släpptes gick jag runt i lägenheten på förmiddagen, fram och tillbaka som en äggsjuk höna och väntade på att den där blåa Postnord-bilen skulle köra förbi. Efter vad som kändes som en evighet så kom den och jag rusade förstås ut, samtidigt var jag också lite rädd att det inte skulle ligga något spel i brevlådan, men som tur var så levererade spelbutiken som utlovat. Efter en lite trög start så tog sedan Rockstars briljanta Western-saga fart och förförde mig med vad som fortfarande är den bästa öppna spelvärlden någonsin och en fullkomligt lysande historia. Jag satt uppe sent på kvällarna och tragglade mig sedan igenom jobbdagarna och nästintill räknade minuterna tills jag fick komma hem och fortsätta spela. Jag ville se allt, upptäcka allt, göra allt. Jag red runt på min trogna pålle Aschberg, campade ute i vildmarken, fiskade, jagade och gjorde lite uppdrag mellan varven. Jag levde och andades Red Dead Redemption i över en månads tid och jag älskade varenda sekund. När så det tragiska slutet väl kom så var det nästan så att jag behövde en cigarett efteråt. GTA i all ära och jag ser oerhört mycket fram emot den sjätte delen, men i min värld så är det inget som slår Red Dead och den dagen ett tredje spel utannonseras kommer jag mest troligt gråta av lycka. För maken till spelglädje när jag utforskade och levde rövare med Arthur Morgan har jag aldrig upplevt varken förr eller senare i single player.
Joel Pettersson:
FIFA 13
När jag pluggade på Örebro universitet så hade jag och en polare en närmast religiös rutin där slutet av universitetsdagen - och om båda var tillgängliga - mer eller mindre alltid innebar mycket ojämna duster i FIFA. Kenny, min gode vän, var nämligen många gånger bättre än mig och roade sig gott åt mina rookie-misstag och mina tafatta försök att stoppa honom när han dribblade sönder och samman mig. Gliringar åt höger och vänster men ett så pass gott minne jag kan titta tillbaka på då och då och genuint sakna. FIFA var aldrig det viktiga egentligen, men blev någon slags central punkt i vårt umgänge. Ska dock erkänna att de få gånger jag lyckades spöa honom är ögonblick som för evigt är etsade i min minnesbank.
Nu är vi båda pappor, utflyttade och ses mer eller mindre aldrig. Jag garanterar dock att jag skulle piska honom ordentligt i FC 25 om vi satte oss och återupplevde forna glansdagar.
The Witcher 3
Jag minns det som igår. Nu var det ju inte igår, utan ett decennium sedan. Tiden går, men minnen består, som man kan säga om man vill vara lite väl onödigt klyschig och corny. I alla fall; på den tiden jobbade jag på kommunikationsavdelningen på Länsstyrelsen i Örebro. På lunchrasten sprang jag iväg till Game-butiken och plockade upp mitt förhandsbokade exemplar av The Witcher 3. Jag hade väntat på det där spelet länge och ringat in datumet i kalendern med en röd tuschpenna. Men med släppdatumet äntligen kommet och spelet i en liten plastpåse kutade jag tillbaka till jobbet. Jag visade IT-Peter spelet och han, oförstående om vad det var jag hade för litet guldkorn med mig, tyckte det var en bra idé att skicka ut ett massmail till alla kollegor i huset och be dem komma förbi mitt kontor - en och en - för att få titta på spelet jag hade i den där lilla plastpåsen.
Jag menar, det var ju inte så roligt, egentligen. Lite översittarfasoner men mest ett harmlöst spratt utan egentlig poäng. Det kom förbi ett gäng kollegor som försökte vara roliga på min och mitt kära spels bekostnad. Jag, som stolt TV-spelsentusiast var inte särskilt brydd utan fortsatte mitt arbete som bestod i att uppdatera skyltarna man hittar vid naturreservat runtikring Svedala. Men... då hände det. Min chef, en 45-årig kvinna, stapplade in på mitt rum och bad mig gå hem. Direkt. Hon tyckte att jag skulle hem och avnjuta The Witcher 3 istället för att sitta på jobbet. Jag tackade för mig, tog min spelpåse och sprang förbi Peters rum och tackade för att han bidragit till några timmar betald ledighet. Det gjorde ju inte inledningen på Geralts äventyr sämre, om man säger så.
Resident Evil
Nu blickar vi tillbaka 30 år i tiden, ungefär. Min kusin, Mikael, spelade otroligt mycket TV-spel och jag som nyfiken litet dumt barn hängde alltid på hans rum tillsammans med honom när han visade mig sina senaste spel. Minns särskilt den gången han stoppade i Resident Evil-skivan i det gråa lilla Playstationet och skrämde livet ur mig när hundarna brakade rakt in genom fönstrena och började jaga den stackars människan som Mikael styrde. Sådär fortsatte vi, år efter år, tills han slutade vara hemma och hängde med sina polare istället.
När jag var åtta år gammal gick han bort. Jag kommer alltid att minnas de stunder vi hade tillsammans och hur han, antagligen, är anledningen till att jag älskar TV-spel så mycket som jag gör idag. Vila i frid, Micke.