Olof Westerberg:
Mario Tennis Aces
Trots att jag pluggat mer på universitetet än jag vågar erkänna så avskydde jag snart sagt varenda sekund. Tävlan, oron, prestationsångesten och stressen över att behöva strukturera upp och disciplinera det egna arbetet stod mig upp i halsen om dagarna, men sent om kvällen, runt elva-snåret, då var plikterna över. Kraften var slut, själen urlakad, och jag kunde äntligen få spela ifred. Jag plöjde otaliga titlar där i mitt 14 kvadratmeter stora studentrum efter att solen gått ner och resten av staden gått till sängs för längesen. Det är med värme jag minns tillbaka till sessioner med Castlevania- och Zelda-spelen till Nintendo DS, Pillars of Eternity och Tyranny, X-Com: Enemy Unknown och Counter Strike: Global Offensive
Allra bäst minns jag dock sommaren 2018; den skräckfyllda slutspurten av min uppsats och Mario Tennis Aces till Nintendo Switch. Kanske är minnet så starkt just för att känslan av total existentiell botten möttes av en diametralt motsatt, euforisk glädje när jag slipade på mina kunskaper i Mario Tennis online-läge om natten. Det var nämligen en hisnande kamp mot klockan som utspelade sig, och då pratar jag inte om uppsatsen vilken jag absolut inte skulle få in i tid. Nej, för varje sen kväll jag satte mig för att slå färgglada bollar över hardcourten var det som om motståndet blivit kollektivt bättre över natten, och det blev bara värre och värre för varje dag som gick. Så tätt inpå lanseringen upptäckte mina motståndare hela tiden nya taktiker, nya sätt att nyttja karaktärsförmågorna och nya sätt att spela och fler och fler matcher utvecklades till rena utklassningar.
Uppsatsen var på väg att rinna mig ur händerna och Mario Tennis Aces nattliga eskapader blev en glädjerik flykt jag inte hade råd att förlora. Jag var livrädd att bli ifrånsprungen när jag en arla morgon sommaren 2018, när solen gått upp för längesen och fåglarna sjöng i träden, från ingenstans ändå lyckades sno åt mig en turnévinst till sist. I mitt minne ser jag fortfarande den gigantiska, guldglänsande pokalen rotera där på TV-skärmen och jag själv längst ut på skrivbordsstolen, gråtandes tysta glädjetårar med händerna hårt knutna om handkontrollen, njutandes den söta frukten av mitt hårda arbete.
The Last of Us 2
Sommaren 2020 var det ett tag sedan jag och frugan tagit steget ut i vuxenlivet, med alla mödor och umbäranden det kan innebära. Och som ett brev på posten hade förstås jobb, bostad, krav och diverse göromål gjort en till en trött och grinig skit som nu bara ville njuta av sin välförtjänta semester och, inte minst, The Last of Us 2 vars premiär inföll strax innan midsommar. Dåsiga och trötta på ett sätt som inte gick att vila bort över en natt rullade vi in med bilen på parkeringen till Mediamarkt för att hämta upp spelet, när vi bestämde oss för att gå tvärs över gatan till Elgiganten och köpa inte bara en ny TV, utan ett nytt ljudsystem också. Helt på impuls. Det var det vuxnaste och samtidigt barnsligaste jag dittills gjort i mitt liv.
Att komma hem och installera hela kittet, och få se hur bilden vuxit med närmre femton tum och inte behöva lyssna på Sharp-TV:ns inbyggda, fattiga högtalare längre - det var en religiös upplevelse. Skärmen, soundbaren och den heliga Last of Us hade materialiserat sig för oss. Klart att detta bidrog till att jag än idag håller Ellies andra äventyr som mitt favoritspel någonsin. Varje dag skickade jag och frugan sedan meddelanden till varandra, där vi diskuterade vad som hade utspelat sig under föregående sittning och spekulerade i vad som skulle hända härnäst, innan vi satte oss ner för en ny session om kvällen. Förutom spelets egna, uppenbara kvaliteter så bidrog den audiovisuella sprängkraften, äventyrets kvantitativa längd och den då rådande pandemin till att vi isolerades och tillsammans liksom sögs in i spelet på ett så hisnande sätt, att det är som själva essensen av delad (dubbel) spelglädje i mitt minne.
Halo 3
Premiären av Halo 3 inföll på tisdagen den 25 september 2007, jag var 15 år och praoade på ett kafé i Lund vars USP (än idag) är dåligt humör och överprisade bakpotatisar med bacon. På grund av lika stressiga som usla arbetsvillkor, där jag helt sonika fick ta över de ordinarie servitrisernas jobb medan de satt och räknade sedlar i diskrummet (?), behövde jag snällt vänta till fredagen för att spela. Vid det laget var jag emellertid så fylld av ilska och frustration (och skam efter att ha råkat sabbat en hel lunch-servering) att jag matade in skivan i konsolen på eftermiddagen när jag kom hem, och slutade sedan inte att spela förrän klockan slog sju, tidigt på lördagsmorgonen.
Ilskan, frustrationen och skammen vändes successivt till sin absoluta motsats under loppet av kvällen, natten och morgonen i vad som blev den allra första i en lång, lång rad av kommande, nattliga sessioner. Jag kände där och då för första gången av kraften och glädjen i vad en sådan solitär maratonsittning kan göra med en. När man får sitta helt ostört och antingen bearbeta och processa eller bara tillåtas distrahera sig ifrån det man varit med om under dagen, då kommer man liksom oundvikligen ut på andra sidan, på något sätt. Som transformerad och nyskapad efter ett välgörande gyttjebad. Eller ett stålbad. Eller, som i mitt fall, ett grönskimrande Halo-bad.
Jonas Mäki:
Sonic Adventure
Jag kände Petter Hegevall långt innan vi började göra Gamereactor, men vi var kanske mer av typen bekanta snarare än nära vänner. Vi träffades dock ofta på stans TV-spelsbörs, vilka dock flyttade i slutet av 90-talet till en mindre och lite sämre lokal än i det köpcentrum de tidigare låg i. Petter hade fått jobb där och krängde begagnade spel, och en dag när jag släntrade ned stötte jag på något jag läst om i speltidningar och kanske surfat lite på mobiluppkopplat internet - Dreamcast.
Jag var en Playstation-fanboy av rang och Saturn hade jag aldrig gillat, men Sega tyckte jag om. Och det slutade med att vi stod och gapade över den fullkomligt överlägset toksnygga Sonic Adventure-sekvensen med späckhuggaren. Vi spekulerade tillsammans om huruvida spel kunde bli särskilt mycket snyggare och funderade om inte detta var vägs ändå, så imponerande var det där och då.
Sonic Adventure fortsätter vara ett synnerligen snyggt spel och tack vare VGA-stödet i konsolen levereras alltjämt kanonfin grafik, och det är ett av de spel jag regelbundet avnjuter. Det är förmodligen och det enskilda spel som bidrog mest till att göra mig och Petter till vänner och är därmed åtminstone en del av orsaken till att vi tillsammans gör Gamereactor än idag.
Castlevania III: Dracula's Curse
Idag är Bergsala en lite anonym generalagent av Nintendos produkter, och gör fortfarande ett väldigt fint jobb. Men tidigare var de väldigt aktiva med blanda annat Nintendo-klubb, Nintendo-tidningar, Nintendo-mästerskap, Nintendo-hjälptelefon och urtjusiga broschyrer om kommande Nintendo-spel. Och Nintendo-bussen. Sistnämnda hörde egentligen till Nintendo Finland, men under ett år eller två åkte den urläckert lackade bussen runt om i Sverige och man fick besöka den för att spela kommande titlar. Det här var långt före internet och köpa import var inte att tänka på, så det kände både exklusivt och utvalt när jag fick chansen att spela Castlevania III. Jag satt i den lite trånga men superläckra bussen och kände mig som en riktig höjdare tillsammans med ett tiotal andra glin. Castlevania var redan då en favorit, och just att sitta i Nintendo-bussen, spela det före alla andra och avnjuta detta underbara spel skapade för första gången ett sug efter att en dag kanske till och med få jobba med spel.
Baldur's Gate: Dark Alliance
Jag och mina vänner spelade laserhall på lördagar i åratal. Det var liksom obligatoriskt. Vid ett tillfälle sprang jag dock runt ett hörn och blev sittande. Kom inte upp. Fick linkande hjälp att hoppa ut ur lokalen, och det blev inte bättre under kvällen, Kunde varken stå eller gå. Akuten nästa och efter orimligt många timmar bekräftades en trasig menisk. Jag blev sjukskriven (behövde kunna gå i jobbet på Ericsson) och fick ganska snabbt en operationstid.
Sjukskriven på så lång tid hade jag aldrig varit förr, men min gode vän och tidigare GR-medarbetaren Mikael Sundberg övertygade mig om att skaffa Baldur's Gate: Dark Alliance. Och det var ju tur, för detta loot-äventyr var fullkomligt suveränt i co-op. En annan vän och medarbetare jobbade eftermiddagsskiftet och under en veckas tid ramlade han inte lagom till att natten skulle börja och så gejmade vi järnet. Supertrevligt, supermysigt - och det hjälpte ju att det var ett suveränt spel. Ett underbart minne.
Marie Liljegren:
Bubble Bobble
Det finns vissa speltillfällen i livet som ger minnen som sätter sig kvar i bröstet med riktig glädje. Det första som ploppar upp i mitt minne är från när jag och min allra äldsta och bästa vän Linda Gull var små och brukade smyga in i hennes storebror Puttes rum och tjuvspela på hans NES. Bubble Bobble var det som var favoritspelet och vi fnissade tyst och uppspelt där vi satt brevid varandra på knä på heltäckningsmattan tjugo centimeter från den lilla vita plast-TV:n.
Det gällde att spela tyst så vi kunde höra när ytterdörren öppnades och storebror kom tillbaka och dåvar det bara att slinka ut som en liten råtta efter att man undanröjt alla spår av olaglig aktivitet i hans lilla pojkrum. Men visst lyckades vi inte alltid, många gånger var vi så uppfyllda av spelet och hur långt vi tagit oss att vi helt missade tid och rum och blev tagna på bar gärning. Och alla vet ju att ingen blir så arg som en tonårskille som upptäckt att lillsyrran invaderat hans privata sfär av misstänkt gömda porrblaskor och stela strumpor.
Så visst fick vi springa för livet då och då, två blonda små skitungar i matchande pastelliga träningsoveraller från Puma med flätor som flaxade i vinden när vi försökte komma undan i den hala, lackade trätrappan upp från gillestugan. Kanske är minnet extra starkt eftersom vi gjorde något vi inte fick och det liksom blev våran lilla hemlighet. Men minnena på alla gånger vi satt där och försökte slå våra gamla rekord sitter kvar än idag. Och att det sedan var inkörsporten till mitt liv som gamer gör det ju inte heller fy skam.
Left4Dead
Trodde väl aldrig att jag skulle lista ett minne med min ex make som ett av de bästa spelglädjeminnet jag har men även om jag saknar honom lika mycket som man skulle sakna ett släng av klamydia så hade vi trots allt fruktansvärt roligt när vi spelade TV-spel tillsammans. Left4Dead är ett spel som kräver väldigt mycket av dig som spelare för den kräver att du är uppmärksam, på tårna och att du gör allt i din makt för att skydda ditt team annars är spelet över.
Du kan liksom inte spela själv för du överlever aldrig utan din partners hjälpande hand hur mycket du än inbillar dig det i början av spelet. Kanske är det därför som upplevelsen blir så intensiv och så satans kul för att du går all in? När först spelet presenterades för mig tokvägrade jag för det var så långt från vad min bekvämlighetszon var, men vad gör man inte för att göra sin partner glad och nöjd? En timma senare hade vi så satans kul att jag helt glömde bort att mina händer skakade, hjärtat höll på att lägga av i mitt bröst och en nervös ryckning dykt upp under mitt högra öga.
Och visst blev stämningen lite härsk när jag i slutet av sista bana lämnade honom åt sitt öde efter att han blev nerspydd av en Boomer och därefter dränkt av två hundra fiender medans jag bara sprang som den fegis jag är emot den väntande helikoptern som skulle föra oss till säkerhet men fram till den punkten hade vi riktigt jäkla roligt. Fram till punkten då han skrek att jag inte skulle lämna honom så var det faktiskt riktigt festligt. Tyvärr finns det inget som tar död på glädjen så fort som en fegis som överger dig och sedan inte ens tar sig till helikoptern så det slutar med att ni får spela om hela den hemska banan till slut ändå, men då med din partner som du tydligen inte kan lita på längre. Men som sagt, till den punkten så var det göj
It Takes Two
För två år bodde min syrras pojk Nico hemma hos mig några veckor och då blev det mycket spelande. Grabben har alltid haft svårt att hålla sig till ett spel och det ska ständigt bytas efter bara några minuter men så satte jag på It Takes Two som jag själv längtat efter att spela och det sa bara klick, det var kärlek vid första ögonkastet. Varje kväll i över en vecka satt vi där som två småungar och garvade över variationen av banorna och de roliga och galna uppdragen och hans genuina glädje för spelet smittade verkligen av sig på mig.
Det är satans kul att spela två och att hänga med denna unge och hans outtröttlighet på att spela hela natten var verkligen uppfriskande för mig som annars däckar vid tio. Man kommer inte närmare perfektion för två än i detta spelet. Ingen bana är den andra lik och man måste verkligen samarbeta för att komma vidare vilket ger ett sammanväxt team som bara ökar på spelglädjen.