Mina föräldrar hade strikta regler, minst sagt. Spel skulle vara pedagogiska och jag skulle kunna lära sig något av dem. Ett recept för tristess förstås, även om de menade väl. Ikari Warriors med barbröstade Rambo-figurer och maskingevär på omslaget förbjöds, medan Zelda II kunde införskaffas sedan jag lyckats övertyga föräldrarna om vilken fin historielektion det skulle bli. I fallet Gunsmoke från sent 90-tal gick det lyckligtvis enklare. Cowboys visste de såklart vad det var och jag kunde bege mig hemåt för att spela.
Med facit i hand var Gunsmoke ett av de våldsammaste spelen som kom att släppas till NES med en blodtörstig historia om en mördad sheriff och brutala plundringståg i det då ännu ej helt koloniserade USA. Lösningen var såklart Billy Bob som kom gående med häst i solnedgången, redo att skjuta skalpen av alla som kom i vägen. Och det var många. Billy sköt sig fram i ett stressigt tempo där skärmen automatiskt rullade framåt, så det var bara att hänga med och plocka på sig de pengasäckar fienden tappade så man kunde köpa sig cowboyoumbärligheter som häst och hagelbrakare. En boss mötte upp i slutet av varje bana och efter att ha skjutit ruskpricken sönder och samman kunde man glädja sig åt en maffig wanted-belöning.
Färden gick genom staden Hicksville, ökenlandskap och indianbyar innan banditgänget Wingates till slut var utrotade. För mig blev Gunsmoke startskottet för en livslång kärleksaffär till allt westernrelaterat, och än idag återvänder jag gärna till Gunsmoke för att medelst sexskjutare ta elakingar av daga i en lite bortglömd men ordentligt mästerlig klassiker.
