På 90-talet rådde moralpanik hos familjen Brännström. I och med att det plötsligt stod en grå, smäcker Playstationenhet under tjockteven i vardagsrummet var det nu befogat att börja oroa sig över det så kallade spelvåldet. Vad spelade egentligen sonen på den där apparaten han sparat ihop till?
Pappa var bekymrad. Via bekanta hade han hört om blodiga spel med zombies som åt människor. Om spel som gick ut på att skjuta ihjäl helt oskyldiga förbipasserande på gatorna, stjäla bilar och köra ihjäl gamla tanter. Och få poäng för det! Han hade själv läst en recension av Tekken 3 i Expressen där recensenten gav spelet bottenbetyg med anledning att spelaren kunde sparka på motspelaren när denne låg ner. Vidrigt, tyckte recensenten. Förkastligt, tyckte pappa.
När det uppdagades att sonen, lilla, oskyldiga Carl - som var en sån glad och snäll pojke - ägde en demoskiva med misshandelsspelet som Expressen så rättfärdigt sågat längs fotknölarna, var det dags att agera moralisk väktare. Pappa sträckte på ryggen, anlade gravallvarlig min och konfronterade honom i köket. "Jag har hört att man sparkar på de som ligger i det där Tekken!", öste han ur sig. Sonen - så oskyldig och glad och snäll - svarade undvikande att man inte behövde göra det. "Det är sjukt!" replikerade pappa, och som för att markera exakt hur sjukt det var, vände han på klacken, gick ner till datorn på nedervåningen, kopplade igång telefonmodemet och började betala räkningar.
Senare, när sonen skulle köra några rundor med Eddie Gordo (en av två spelbara karaktärer i demoversionen) råkade pappa glida förbi. "Är det där spelet där man sparkar på de som ligger!?" gormade han. Sonen - en lintott med en ängels tålamod och ögon att drunkna i - bestämde sig för att visa hur ofarligt det egentligen var. "Titta", sa han. "Man sparkar inte på de som ligger utan det handlar om att ducka och dansa och så."
- Men de sparkas!
- Ja men inte hårt. Och kolla, ingen ligger ner och blir sparkad på.
Pappa mumlade något, synbart osäker i hur han skulle förhålla sig till spelet. För honom var det både Playstation-konsolen och Tekken 3 främmande entiteter. Han kunde matematik, han kunde motorcyklar och han kunde betala räkningar på det där Internetet, men detta var något helt annat. En framtidsmaskin. Vän eller fiende? Det kunde han inte avgöra. Expressen sa en sak men sonen visade en annan. Vad skulle han tro? Vad var Playstation egentligen? Var kom den ifrån? Och var det sant att den kunde spela CD-skivor? Till slut sa han, kort: "Jag tycker det är jävligt sjukt i alla fall".
Han talade aldrig om Tekken 3 igen. Kanske valde han att titta åt andra hållet, kanske köpte han sonens pacifistiska demonstration, eller kanske var det för att Gran Turismo - som sonen senare visade - var så jäkla häftigt att det vägde upp de sjuka misshandelsspelen som annars snurrade inuti den där gråa, mystiska lådan under tjockteven.