Jag älskar Sea of Thieves och jag älskar Monkey Island. Jag har vid fler än ett tillfälle tänkt att dessa båda spelserier borde få en cross-over förr eller senare, och efter det väldigt lyckade Sea of Thieves-äventyret A Pirate's Life - baserat på Pirates of the Caribbean (som ju också är Disney) - var jag faktiskt övertygad om att det bara var en tidsfråga innan det hände.
Presentationen är perfekt och det är riktigt fina remixar av Monkey Island-musiken som ackompanjerar äventyret.
Och jodå, under Microsoft Xbox Games Showcase i juni utannonserades expansionen The Legend of Monkey Island. Precis som med A Pirate's Life så handlar det om ett upplägg utformat för att verkligen passa förlagan, och det betyder i praktiken att du inte behöver hänga i utkiken av rädsla för pirater på jakt efter din loot. Det här är istället ett peka & klicka-äventyr i tre delar, där åtminstone första kapitlet är förlagt till klassiska Mêlée Island.
Ron Gilberts tre Monkey Island-spel hör till de bästa äventyren som genren har att erbjuda (det senaste och förmodligen sista, Return to Monkey Island, släpptes år 2022), och jag var nyfiken på att få se hur Rare skulle kunna axla det här arvet. Svaret är att de gjort detta med massor av kärlek och fanservice, men med det sagt har de inte lyckats fånga Gilberts briljans när det kommer till dialog och övergripande story. Dessutom hindras äventyrandet något av att detta trots allt är Sea of Thieves i grunden och inte ett peka & klicka-spel.
Men vi börjar med det roliga. Precis som när du spelar A Pirate's Life startar du The Legend of Monkey Island genom att prata med Capsize Charters på den Outpost du dyker upp på. Genom att acceptera en Tall Tale får du därefter sätta segel och åka in i en klippa som tar dig till en annan värld. Efter en kortare presentation av grundpremissen från Guybrush Threepwood, anländer du till Mêlée Island. Och det ska sägas direkt att detta är den främsta behållningen för mig.
Du startar detta gratisäventyr genom att resa in i den portal som dyker upp. Och ja, du kan nu klä ut din sjörövare till LeChuck.
Den lilla pirathålan är nämligen vackert återskapad precis som jag tänkte mig att den skulle se ut. Trots att jag tidigare bara besökt den i två dimensioner är allt så välplanerat att jag direkt fattar hur jag navigerar mellan guvernörens herrgård, utkiken och Scumm Bar. Valutan som används här heter givetvis Pieces o' Eight och glädjen över att få prata med folk på Scumm Bar är så genuin som den kan bli. Cobb pratar fortfarande om Loom, Murray har attitydproblem, kocken har jordnära problem och Important Looking Pirates är oresonliga.
Som på ett pärlband träffar jag även Men of Low Moral Fiber, hittar en Rubber Chicken With A Pulley In The Middle och måste återigen överlista lömska pirayapudlar. Det är minimalt med action och The Legend of Monkey Island handlar istället om att prata med folk, hitta hemligheter och komma på märkliga lösningar. Det är dessutom utformat som ett spel i peka & klicka-genren, vilket betyder en massa rännande fram och tillbaka, dialoger där jag måste lyssna på folk för att få ledtrådar och den där tillfredsställelsen av att knäcka ett långsökt pussel.
Mêlée Island har aldrig sett bättre ut, men känns mer som en vacker kuliss än en genuin plats.
Men spelar jag singleplayer blir spelet väldigt långsamt. Jag har mer acceptans för att sakta gå fram och tillbaka i ett klassiskt plattformsspel, men i Sea of Thieves känns det lite för sömnigt. Lyckligtvis kan man lösa det här genom att spela ihop (och därmed vara på flera platser samtidigt), men pusslen går att lösa individuellt och risken att din/dina vänner pratar med folk och gör grejer du missar är överhängande.
Dessutom förlitar sig storybygget lite för mycket på det faktum att världen är så vackert återskapad, att remixarna av Monkey Island-musiken är så bra och att fanservicen är maxad. Ron Gilbert har inte varit inblandad i detta projekt, och det känns talande att hans Return to Monkey Island bjöd på en helt nyskriven story, ett nytt spelsystem och en ny grafikstil. Hans geni ligger i att inte upprepa sig.
Rare har gjort sin hemläxa och mängden fanservice är otrolig, något som spelet dock förlitar sig på i väl hög grad.
Nu är det inget fel på mycket kärlek såklart, men Mêlée Island känns mer som att besöka en riktigt snygg temapark. Jag vet att jag inte är på Hogwarts när jag besöker Universal i Orlando, men det känns nästan så och det är mysigt att bara gå omkring och titta på omgivningar där allt vi älskar från Harry Potters värld klämts in på en liten yta. Detta gäller även här och utgör behållningen, för sådär riktigt kul att spela blir det aldrig, även om pusslen är välgjorda.
Tempot är helt lite för lågt, multiplayer-lösningen inte optimal, dialogerna saknar Gilberts geni och Sea of Thieves är trots allt inte skapat för att vara ett äventyrsspel. Rare har gjort bästa möjliga utifrån förutsättningarna och jag ser fram emot mer av detta, men det är framför allt något gemytligt för fansen snarare än något som kommer få en ny publik att upptäcka den lömske LeChucks och den skäggfattige piraten Guybrush Threepwoods underbara värld.
