Seagal vs Van Damme: Vem var actionkungen?

Det är direkt skandalöst så bortskämda vi var under 80- och 90-talet när det kom till filmhjältar som kändes större än livet självt. Där fanns en obestridlig aura av mystik kring dem som helt enkelt saknas bland dagens skådespelare, som alla gör sitt yttersta för att framstå som relaterbara. Något som i sig förvisso är positivt men också en aning tråkigt. Wow-faktorn har liksom försvunnit.

Annat var det när man var liten grabb och botaniserade bland videokassetterna i den lokala kiosken. Alltid på jakt efter nya oupptäckta pärlor, och två ansikten som alltid lyckades fånga ens uppmärksamhet var Jean-Claude Van Damme och Steven Seagal. För säg den som inte blev hänförd av den cykelsparkande kampsportsmästaren. Eller faschinerades över Seagals lugna och dödliga förmåga att vara i kontroll. Två svartbältade rumpsmiskare som spände musklerna och avhandlade ruskprickar på löpande band.

Två män med en dödlig karisma och gravallvarlig min, som under guldåldern på 80- och 90-talet medverkade i en rad oförglömliga käftsmällar till filmer. Men vem av de två var det egentligen som dominerade? Låt oss gå igenom deras bästa - och sämsta - stunder från 80- och 90-talet för att se vem som lämnar arenan som vinnare.

Jean-Claude Van Damme
Den belgiska skådespelaren, även känd som The Muscles from Brussels, vann flera mästerskap redan som liten parvel innan han slutligen flyttade till Hollywood för att jaga sin dröm om att bli filmstjärna. En resa som inte föll sig fullt lika naturlig jämfört med den meteoriska framgångssaga som Arnold hade nöjet av att få uppleva.

Precis innan genombrottet i det legendariska b-filmsmästerverket Bloodsport så fick faktiskt Van Damme möjlighet att arbeta med Arnold, om än i all korthet. Som vissa av er redan kanske vet så hjälpte The Muscles from Brussels till under inspelningen av Rovdjuret, där han knallade runt iklädd monsterdräkt. Vilket skedde precis innan Stan Winston och Cameron designat klart vad som kom att bli det Rovdjuret vi alla känner till och älskar idag.

Men vad som verkligen öppnade dörren för Van Damme, och slutligen gav honom rollen i Bloodsport, var när han arbetade som kypare i Hollywood och Menahem Golan sittande vid ett bord. En av de för tiden två ägarna av Cannon Films, som fullkomligen sprutade ur sig lågbudget-action. Och i ett försök att imponera på denne så demonstrerade Van Damme sin cykelspark mitt framför Golans ansikte. Producenten blev så imponerad att han bjöd in Janne till sin trailer för en audition och resten är som man brukar säga, historia.

Bästa filmerna:

• Bloodsport (1988) - Genombrottet som blev startskottet för Jannes karriär och tillika en av de mest kultförklarade kampsportsfilmer som någonsin gjorts. Löst baserad på den "verkliga" historien om Frank Dux och hans resa in i Hong Kongs mörker. En livsfarlig turnering där kombattanterna pucklar skiten ur varandra. Ostigt, överdrivet och olidligt charmigt.
• Kickboxer (1989) - Som om Bloodsport inte räckte, tog Van Damme konceptet vidare och skruvade upp dramat till elva. Här möter vi Tong Po, en av de mest minnesvärda skurkarna från Van Dammes karriär. En orientalisk jätte (lustigt nog inte spelad av en asiat) med knytnävsslag kapabla till att pulverisera betong. Kickboxer är full av träningsmontage, svettiga dansscener och brutala matcher i ringen.
• Universal Soldier (1992) - Här växlade Janne Kladd om en aning. Det svarta bältet lades på hatthyllan och istället iklädde han sig rollen som genetiskt modifierad supersoldat. Trasiga minnen och stora bössor står på menyn, en grabbig actionrökare som levererar allt man kan önska med ösiga actionscener och en precis lagom stel och styltig Van Damme.
• Hard Target (1993) - Mycket kan sägas om John Woo och hans försök till genombrott i Hollywood under 90-talet. Men det är svårt att inte älska Hard Taget, regissörens debut i staterna som är proppfull av hans signum. Pistolakrobatik, duvor och dueller, samt hejdlöst mycket av slow motion-effekter. Handling? Äh, vem bryr sig när våldet är så här pass underhållande och snyggt?

Sämsta filmerna:

• Street Fighter (1994) - Alltså jag är ledsen men Street Fighter är verkligen inte bra på någon nivå. Raul Julia må vara briljant som Bison men herre min skapare så uselt resten är. Jag vet ärligt talat inte vad som är sämst. Van Dammes taskiga försök till amerikansk dialekt, de geggiga CGI-effekterna eller manuset som får en att vilja kväva sig själv i närmaste skämskudde.
• Double Team (1997) - Vad hände här? En buddy-actionfilm med... Dennis Rodman? Här var det tydligt att Van Dammes karriär började gå på sparlåga. Absurt och överdrivet utan vare sig själ eller hjärta.

Steven Seagal
En av 80- och 90-talets mest ikoniska actionhjältar - och antagligen också den mest kontroversiella. Från att inledningsvis ha fascinerat en hel industri med sina hårtslående talanger så lyckades Steven Seagal på något vis omvandla sig själv till att bli en av branschens största clowner. Han lyckades stå ut från mängden med sin distinkta stil där han demonstrerade ett särpräglat lugn blandat med blixtsnabba utfall. En fåordig dödsmaskin som skippade mycket av det "showiga". Inget skrikande, inget vrålande. Bara iskall precision som under en period resulterade i en rad filmer som fick hans karriär att skjuta iväg likt en raket på stjärnhimlen.

Men med framgången växte en lång mindre gynnsam sida fram, och Stefan Fiskmås ego, märkliga uttalanden och inte minst kopplingen till Ryssland har gjort honom mer utskrattad snarare än hyllad. Hans absurda påståenden och berättelser har avlöst varandra, för att inte tala om hans olika personliga åtaganden. Från specialagent till bluesstjärna med två album till sitt namn. Men oavsett vad man tycker om honom - som skådis, kampsportsutövare eller människa - så är Steven Seagal ett namn som väcker reaktioner. Han är ett enigma, en tystlåten rumpsmiskare med en väldigt högljudd personlighet.

Bästa filmerna:

• Above the Law (1988) - Stefan Fiskmås filmdebut är en förvånansvärt solid sådan. En häxblandning som bjuder på lika delar polisthriller och knogmackor. Det är rått och (förhållandevis) realistiskt. En film som definitivt sätter tonen för hans framtida roller och samtidigt demonstrerar hans blixtrande förmågor. Man får bara blunda varje gång han försöker sig på att springa, det är ju inte direkt någon Tom Cruise-nivå på hans fotarbete om vi säger som så.
• Hard to Kill (1990) - Mason Storm. Sug på det i några sekunder, och jag hoppas innerligt att snillet som kom på namnet vann en Oscar. En brutal och olidligt 90-talsdoftande actionrökare där Seagal dundrar av one-liners och gör upp med korrupta politiker. Underhållning från första till sista scen som dessutom bjuder på lite trivsamt ögongodis i form av hans dåvarande donna, Kelly LeBrock.
• Out for Justice (1991) - Seagals i särklass mest våldsamma och brutala rulle, vilket faktiskt säger en del. Ben knäcks på löpande band och skurkarna avhandlas med en svettigt skoningslös grymhet. Detta är Steven när han är som allra bäst, en mästare på toppen av sin karriär där varje slag och spark han levererar känns i maggropen.
• Under Belägring (1992) - Hans ego hade vid detta lag börjat ta överhand, men det hindrar inte Under Belägring från att vara Seagals mest underhållande och framgångsrika film. Vilket inte är speciellt svårt att förstå, det är trots allt i princip bara Die Hard fast på en båt. En ensam kock som pryglar terrorister, hur kan man inte älska det? Därtill är Tommy Lee Jones absolut briljant som den iskalla ruskpricken Strannix, och säg den grabb som inte tappade hakan när Erika Eleniak ploppade upp ur tårtan. Mums!

Sämsta filmerna:

• On Deadly Ground (1994) - Upp som en sol och ned som en pannkaka. Seagal regisserar sig själv och det går väl ungefär så bra som man kan tänka sig. En pretentiös moralkaka där han spelar någon allt-i-allo-hjälte. Rörigt, sömnigt och fantastiskt ointressant.
• Fire Down Below (1997) - Seagal repriserar sin roll som någon form av miljö-sensei som denna gång är fast i hillbilly-land. Naturpoesi, gitarrspel och papperstunna karaktärer.
• Sniper Special Ops (2016) - Jag lovade mig själv att egentligen bara inkludera filmer från 80- och 90-talet, men det går inte att prata om Steven Seagal och INTE inkludera Sniper Special Ops. Filmen som i mångt och mycket saknar allt som en gång gjorde honom så underhållande. Billiga, trötta actionscener som Seagal till största del tillbringar sittande. Han mumlar sig igenom sin dialog och verkar vara mer sovande än vaken största delen av tiden. Ett pinsamt försök till att slå mynt på hans namn och en film man önskar helst av allt inte existerade.

Så vem av de två hårtslående stjärnorna hade egentligen de hårdaste filmerna? Snackar vi ren brutalitet så är det Seagal som vinner. Hans stil må inte vara vidare flashig men resultatet går det inte att argumentera emot. Det var benbrott som kändes genom TV-rutan. Men Van Damme å andra sidan, han hade mer stil och flärd - vilket så klart rimmade bättre med Hollywood. Cykelsparkar och coola poser i all ära, men det var nog Van Dammes vilja att i varje fall försöka ge utrymme till sårbarhet som faktiskt i slutändan gör hans karaktärer mer minnesvärda.

The Muscles from Brussels var helt enkelt mer publikvänlig, mer underhållande och inte minst - roligare att titta på. Seagals hårdkokta stil blev snabbt rätt tröttsamt och hans tendenser att ta sig själv på tok för seriöst blev också hans fall. Där fanns helt enkelt ingen som var intresserad av att lyssna på hans predikan om inre frid och försök till att förmedla någon form av eko-budskap. Van Damme fokuserade på det som faktiskt spelade roll, att ge folk på moppo. Må hända att Seagal (under en kort period) kanske var den farligaste av de två att möta i en mörk gränd, men i VHS-spelaren så var det Janne Kladd som dominerade.

Vem anser du vara kungen av action mellan de två, under 80- och 90-talet?

Missa inte tidigare delar i denna följetång:
- Arnold vs Stallone: Vem var actionkungen?