Seb VS 1942

1942 slog ner som en bomb i arkadhallarna i mitten av 80-talet och bjöd på något helt annat än de rymdskjutare som dominerade spelindustrins barndom. På den tiden var arkadhallarna spelvärldens vilda västern - mörka lokaler fyllda av cigarettrök och hålögda tonåringar med något frånvarande i blicken. Och i den här eran, där allt nästan bara handlade om laserstrålar och utomjordingar, så stack 1942 ut genom att faktiskt utspela sig på jorden.

Det är ett viktigt spel, på flera sätt. Spelet satte en dittills ganska okänd studio från Osaka vid namn Capcom på kartan. Något som senare banade väg för gigantiska serier som Street Fighter II, Mega Man och Resident Evil. Utan 1942 hade kanske allt detta inte blivit av, så att gå tillbaka och spela 1942 nu känns på sätt och vis som att lyssna in sig på ett rockbands första, stapplande demokassett innan de gick och blev världsstjärnor. Och, ja, den extremt höga svårighetsgraden fullkomligt mörsade sönder spelarna som frenetiskt grävde i fickorna efter mer växelmynt...

Inramningen är egentligen smått bisarr, när man tänker efter. Här har vi alltså ett japanskt spelhus som gör en andravärldskrigsskjutare ur ett amerikanskt perspektiv, där spelaren metodiskt ska meja ner japanska flygplan över Stilla Havet. Och ingen verkade tycka att detta var särskilt konstigt?! Det vore ungefär som att Activision hade släppt ett Vietnam-spel med Viet Cong i huvudrollen där man jagade amerikaner i djungeln! Samtidigt säger allt detta kanske något om arkadspel på 80-talet; historisk känslighet stod inte direkt högst på agendan. Det viktiga var istället stora explosioner, feta high scores och att få spelarna att slänga in ett mynt till.

Nåväl, bortsett inramningen märks det snabbt att det här är ett av shmup-genrens tidigaste alster. 1942 släpptes lös 1984 och är egentligen så barebones som ett shmup bara kan bli. Här finns två knappar - en skjutknapp och sen en knapp för att göra undanmanövrar. Det finns en del powerups utspridda på banorna, men de är sällan mer spännande än att de ger kraftfullare skott eller några extraplan som hjälpredor. Just extraplanen var för mig ofta mer ett hinder än ett hjälpmedel eftersom jag saknar simultanförmåga och ofta dog själv när jag koncentrerade mig på att försöka hålla dem vid liv.

Att spela 1942 i nådens år 2026 är mestadels en frustrerande upplevelse. Samtidigt som jag uppskattar att det här är en tidig milstolpe i genren så har jag inga personliga, nostalgiska känslor kring spelet mer än att ha testat NES-versionen som barn. Därför blir det snabbt lite segt och långtråkigt, eftersom banorna ofta är långa och mer eller mindre identiska. Varje bana börjar med en take-off från ett hangarfartyg innan det blir en massa pangande över Stilla havet. Ibland blir det lite omväxling i form av djungelöar och (mot slutet) lite stadsmiljöer. Fiendeprojektilerna är små och ibland svåra att se, något som blir extra frustrerande på djungelbanorna där skotten nästan blendar in i den mörka bakgrunden så jag knappt hinner se dem innan det är för sent. En aning större projektiler - och helst mer tydligt definierade sådana - hade gått en lång väg för att göra 1942 till en betydligt mindre frustrerande affär.

Med hela 32 banor är det också ett långt spel, som känns ännu mer utdraget då variationen på miljöer och fiender är så låg. Efter sisådär tio banor har man nog sett det mesta spelet har att erbjuda, och förutom ett svinstort grönt jätteplan så saknar 1942 helt bossar. Spelet var också så svårt att det stundtals höll på att ta knäcken på mig - fullständigt! Det fanns stunder, efter att återigen ha dött av nåt halvt osynligt skott eller ett ovanligt störigt kamikaze-plan, som jag bara ville skrika rakt ut, dänga huvudet hårt i en tegelvägg och balla ur fullständigt likt Kalle Anka i det där julprogrammet när Kalle är i djungeln och en psykotisk pippi totalt sabbar hans dag.

1942 skojar inte runt, liksom. Det är en träff och sen dör du - inga hälsomätare, sköldar eller annat trams. Eftersom svårighetsgraden är så hög skäms jag inte över att erkänna att jag behövde ett antal continues, men hade spelet varit mer underhållande hade jag säkert fortsatt nöta det för en mer respektabel high score. Som läget är nu är jag mest nöjd över att ha tagit mig igenom det.

Allt sammantaget är det dock orättvist att vara för hård mot 1942.

Man måste alltid sätta saker i sin kontext, och det här är trots allt ett spel från 1984. Även om shmup-spelen skulle komma att utvecklas i en rasande fart under de nästkommande åren så förtjänar det ändå respekt som en av de tidiga fanbärarna i genren. Jämför man det med senare spel som Gradius, R-Type eller Caves bullet hell-titlar så framstår det så klart som primitivt. Samtidigt finns ändå embryot till hela shmup-genren här; vi har de aggressiva fiendeformationerna, high score-jakten och memoriserandet av banor. Det grundläggande gameplayet förfinades en hel del i uppföljaren 1943: The Battle of Midway - ett spel som är bättre, roligare och klart mer behagligt att återvända till idag.

1942 är därmed inte ett spel jag lär återvända till särskilt ofta. Jag respekterar det mer än jag tycker om det, så att säga. Det är hårt, kompromisslöst, repetitivt och stundtals direkt sadistiskt. Men utan sådana här spel hade arkadhallarna aldrig blivit de mytomspunna tempel av blinkande ljus och ekonomisk ruin som en hel generation gamers romantiserar än idag. Är du sugen på att testa själv finns både 1942 och 1943 tillgängliga på moderna format, via Capcom Arcade Stadium!