Seb VS Hamster #2: Dubbelt upp med Ridge Racer!

Det är en ny vecka och således också dags för ett knippe nya (nåja...) retro-titlar som ska avhandlas! I den här artikelserien går jag igenom gamla arkadspelsklassiker som fått återutgivningar till moderna format. Utgivaren Hamster (ja, de heter faktiskt så...) har sysslat med att ge ut gamla arkadpärlor i över ett decennium så... Vi har en hel del att gå igenom, kära vänner!

Denna veckan blir det slagsmål i form av King of Fighters '96, superösig action i Metal Slug 3 och sist men inte minst - it's Riiidge Raceeeerrrr time! Håller spelen fortfarande? Well, dags att ta reda på't!

Ridge Racer (1993)

När jag tänker på vad som definierar arkadracing för mig så är det mer en känsla, än något annat. Det handlar om friheten och den rena spelglädjen som infinner sig medan man susar förbi smaragdgröna skogar, klarblåa hav och driftar dödsföraktande nära massiva klippväggar. Det spelar (nästan) ingen roll vad som pågår i livet i övrigt - allting löser sig, liksom. Och få racers nailar den här känslan bättre än Namcos Ridge Racer, en riktig klassiker som slog ner som en atombomb i arkadhallarna 1993.

Stöpt i samma form som Out Run och Virtua Racing bjuder Ridge Racer på en härligt tillfredsställande körupplevelse som känns nästan lika fartfylld och fräsch idag som för 30 år sen. Kontrollen är lätt att ta till sig och känns följsam och precis. Presentationen är top notch med mjuka 60 bilder per sekund och, ja, det enda som egentligen går att negga på är att det bara finns en bana.

Japp, en bana... Det är allt vi får! Visserligen går det att köra den i en kortare och en längre variant, men det hade så klart inte skadat med åtminstone ett par stycken banor och bilar att välja mellan. Samtidigt var ju den ursprungliga tanken bara att locka folk till arkadkabinettet för en spelomgång eller två - 1993 fanns det inte på kartan att ha den här arkadperfekta konverteringen i vardagsrummet! Och, ärligt talat, medan jag sladdar min väg nerför bergen för trettioelfte gången samma kväll i jakten på den där tiondelen och allt bara flyter på som en dröm - då spelar inget annat någon roll.

Rave Racer (1995)

Bara två år efter Ridge Racer var Namco tillbaka med en uppföljare som är större, snyggare och mer förfinad på precis alla plan. Entré, Rave Racer! Det här är faktiskt första gången Rave Racer släppts utanför arkadhallen, vilket är en stor sak bara i sig. I uppföljaren återser vi en grafiskt snyggare version av Ridge Racers originalbana, samt att det tillkommit en stadsbana och en bergsbana. De nya miljöerna bjuder på en högre svårighetsgrad och ger lite mer variation, vilket egentligen var den enda kritiken jag hade mot originalet.

En annan välkommen nyhet är möjligheten till multiplayer i form av 2P- eller 4P-splitscreen. Att sladda runt Rave Racers metikulöst designade banor i sällskap med vänner ger ofattbart mycket mervärde - och sannolikt upphov till en och annan gliring... Soundtracket hade dock kunnat vara lite vassare, för flera av låtarna kan bli lite störiga efter att man hört dem flera gånger om och de inte ens var särskilt bra första gången. Detsamma gäller den överentusiastiska kommentatorn som bara Måste. Kommentera. Precis. Allt.

Men kan man bara bortse från detta så är det ingen tvekan om att Rave Racer är en av de mest slipade och mest renodlade racingspelen som går att köpas för pengar. Det här är arkadkungarna Namco när de tänder på alla cylindrar, och ska du bara ha ett enda Ridge Racer i ditt spelbibliotek så är det Rave Racer som gäller.

The King of Fighters '96 (1996)

Det här är den tredje delen i SNK:s klassiska slagsmålsserie. Så här i backspegeln ibland ansett som lite av ett "mellanspel", men jag vill ändå hävda att KoF '96 är en viktig del i serien vars spelmässiga nyheter lade grunden för de ännu mer slipade uppföljarna som skulle komma. Bland annat det nya "Emergency Escape"-systemet, som ersätter sidestepping från föregångarna. Istället kan man nu rulla undan angrepp genom snabba undanmanövrar och skapa nya öppningar, vilket ändrar tempot i slagsmålen rejält. Det går nu också att justera längden på hoppen bättre, vilket gör luftspelet mer varierat och taktiskt.

Annars då? Jovars, KoF '96 är snyggare animerat med livligare bakgrunder och omarbetade sprites. Fan-favoriten Leona är ett av nytillskotten i den digra listan om nästan 30 slagskämpar som kämpar om vinsten i den legendariska turneringen. Eftersom SNK är närmast en synonym till pixelperfektion är så klart också varenda slagsmålsscen en sann fröjd att beskåda.

King of Fighters '96 är inte ett av de bästa slagsmålen i serien, men det är ändå en viktig titel som lade grunden för senare stordåd. Värt att komma ihåg är också att det släpptes under en period då SNK befann sig på toppen av sin kreativitet och uppkäftighet. Istället för att apa efter Capcom och deras gigantiska Street Fighter II valde utvecklarna att fortsätta gå sin egen väg med lagbaserade strider, mer story-fokus och ett roterande och ständigt växande karaktärsgalleri som gav serien en helt unik identitet. Det finns något fint i det, ändå. Och även om det inte är en lika komplett fighter som exempelvis King of Fighters '98 så är det ändå väl värt ett besök för den som redan spelat sig trött på de mer profilerade delarna i serien.

Metal Slug 3 (2000)

När Metal Slug 3 släpptes år 2000 skulle det komma att bli det sista Metal Slug-spelet från Nazca, som hittade på serien. Och gick de ut med ett bang? Well, det gjorde de onekligen! Metal Slug 3 är för många den absoluta höjdpunkten i serien - och ett av de bästa run and gun-spelen som gjorts, överhuvudtaget. Det här är en arkadpangare som är ösigare än det mesta, med en speciell humor som är så over the top att det är svårt att inte sitta och le som ett fån medan jätteskorpioner, zombies och utomjordiska bläckfiskar flimrar förbi på den ständigt exploderande tv-skärmen.

Grunden är densamma som tidigare; du ikläder dig rollen som en soldat som ensam eller med en vän krigar sig igenom banor överösta med fiender, explosioner och vansinnigt spektakulära bossar. Metal Slug 3 är oförlåtande svårt, faktiskt till den milda grad att det nästan blir frustrerande svårt ibland för den som inte vill abusa continue-systemet för mycket. Samtidigt är det svårt att bli för irriterad eftersom det är så obeskrivligt charmigt! Det är liksom svårt att inte garva (och äcklas samtidigt) när man infekteras och själv blir en zombie och upptäcker att man fått en ny specialattack - förmågan att spy kaskader av blod likt en trimmad fontän på fienderna! Ja, det är precis så stört som det låter.

Nytt i Metal Slug 3 är den större variationen i bandesignen. Det finns många olika vägar genom banorna, vilket skapar ett högre omspelningsvärde då det ibland kan vara en rejäl skillnad beroende på vilken väg man valt. Jag måste också nämna grafiken... GRAFIKEN! Det här är sannolikt ett av de mest imponerande 2D-spelen som gjorts, med fantastisk handritad pixelkonst där varje figur förärats med nästan onödigt stor detaljrikedom. Det är verkligen de små detaljerna i animationerna som gör det lilla extra, så att säga.

Det jag kan störa mig på är som sagt den nästan löjligt höga svårighetsgraden. Ibland känns det som att fiender eller inkommande projektiler placerats på ett lite väl billigt sätt, som nästan kräver att man memoriserar banorna för att ta sig igenom helskinnad. Det är också rejält med slowdowns i de mer hektiska partierna.

Men... allt som allt? I slutändan står sig ändå Metal Slug 3 fortfarande, drygt 25 år senare, som ett lysande exempel på klassisk arkadaction när den är som bäst. Det är snabbt, intensivt och fullt av personlighet. För fans av run and gun är det här inte en rekommendation - det är ett måste!

Veckans bästa retromys: Rave Racer

Det blev fyra riktigt bra spel den här veckan, men i slutändan var det ändå Rave Racer jag haft absolut roligast med! Det är som sagt en viss känsla i arkadracing från 90-talet som är svår att beskriva i ord, men det räcker med att spela Rave Racer för att förstå. Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje men att det går att fyrdubbla den i Rave Racer tar spelet till oanade höjder.