Visuell presentation och grafik är egentligen inget jag kan dra mig till minnes av att någonsin ha tagit större notis av under 8-bitars generationen. Personligen ägde jag aldrig Nintendos lilla grå box utan fick istället nöja mig med att få uppleva den och dess spel hemma hos olika vänner. Det tog inte lång tid innan jag likväl som större andelen av polarna i klassen på lågstadiet var besatta av de magiska, digitala världar som öppnade upp sig genom TV-spelandet. Något som också drev mig till att tjata på föräldrarna om att jag absolut behövde en Nintendo-maskin i mitt liv, alla andra polarna hade ju det, som man brukade säga. I all ärlighet var sanningen annorlunda och att ha "ett Nintendo" under TV:n var egentligen bara ren och skär lyx. Men i slutändan fick jag mig till slut ett alldeles eget Super Nintendo bundlat med Super Mario All-Stars och lyckan var gjord.
Another World (SNES, 1991)
Mario och hans vänner i all ära men det första spelet jag verkligen kan minnas som fick mig att sitta upp raklång och blänga på TV:n i rent och skärt oförstånd, ja det var Delphine Softwares extremt filmiska Another World. Introt som rullade framför mina ögon föreställande protagonisten Lester när han anländer till ett högteknologiskt laboratorium i sin Ferrari 288 GTO under mullret av ett åskväder var obegripligt vackert. På många sätt var det som att titta på en film med animationer som såg verkliga ut för sin tid. Men även bortom det, när spelet väl började på den främmande planeten där minsta lilla felsteg ledde till ond bråd död så satt man med hakan i golvet. Det var sannerligen som att ha blivit transporterad till en annan värld och Éric Chahis passionsprojekt framstår än idag i varje fall för mig som en av mina mest transformativa ögonblick i hobbyn.
Road Avenger (Sega CD, 1993)
Tidiga 90-talet och främst då CD-ROM tekniken banade väg för full-motion video med allt vad det innebar. Spelvärdet bland de titlar som nyttjade tekniken är i all ärlighet högst diskutabel men inte tusan tänkte nioåriga Mackan på det när han satt och gapade framför vad som vid det tillfället såg ut som en livs levande tecknad film som man styrde. Med moderna ögon är defekterna rysligt tydliga och trots Wolf Team gjorde ett strålande jobb med portningen framstår den som en pixelerad potatis vid sidan av Data Easts laserdisc-baserade arkadoriginal. Förbannat ösigt och svårt som attans var det och varken jag eller vännerna lyckades egentligen komma speciellt långt i Road Avenger men inte tusan hindrade det oss från att försöka om och om igen med aldrig sinande entusiasm. Fy tusan vad coolt vi tyckte spelet var.
Ridge Racer (Playstation, 1995)
När den femte generationen av konsoler på riktigt började dyka upp med Segas olycksaliga Saturn och Sonys tok-dominanta Playstation var lilla fortfarande in inbiten Nintendo-fanboy av rang. Med det sagt så hade jag ljugit om jag inte påstod att jag vid flertal tillfällen kände mig svårt lockad av fiendelägret och deras spel. Förhandssnacket var omöjligt att ducka undan och både Virtua Fighter likväl som Daytona USA portningarna gjorde hade otroligt mycket hajp runt sig vid lanseringen sommaren 1995. Men det som kom att göra störst intryck var lite otippat portningen av Namcos arkad hit Ridge Racer när den presenterades på TV i Junior 4:an av alla program. Barn och ungdomsprogrammet som leddes av Jakob Rubenson körde titt som tätt segment där de recenserade TV-spel och detta var första gången jag hade sett ett av den nya generationens 3D-spel i rörelse. Att påstå det var omvälvande är en grav underdrift, nej snarare kändes det som att hela ens värld vändes upp och ned. Ilsnabbt, hejdundrande snyggt och proppat med ös.
Incoming (PC, 1998)
Under högstadiet fick vi hem vår första familjedator som det på den tiden hette. Morsan jobbade kommunalt och som en del av hem-pc-reformen som lanserades året tidigare erbjöds för tiden monstruöst kraftfulla datorer som skattefritt bruttolöneavdrag. Den Windows 98-utrustade Compaq-maskinen öppnade upp en helt ny värld för den då tonårsfinniga Mackan som med enstaka undantag främst spelat på konsoler. Min Nintendo 64 som importerats från USA två år tidigare kändes vid detta laget rejält dammig och vid sidan av datorn med sitt för tiden mäkta kraftfulla dedikerade 3D-kort såg konsolspelen geggiga ut. Av de spel jag fick uppleva under mina tidiga PC-år var det Rage och deras rymd-pangare Incoming som satte standarden med stekheta effekter, tonvis av explosioner, tung musik och en mörk vuxen ton. Det var allt man som våldstörstande tonåring kunde önska och Incoming skåpade totalt ut allt som jag tidigare lirat på Nintendos lilla svarta plastlåda.
Ecco the Dolphin: Defender of the Future (Dreamcast, 2000)
Jösses så stark och intensivt den brann under sin korta levnadstid, Segas olycksaliga sista konsol innan bolaget prompt lämnade hårdvaruindustrin bakom sig. De tekniskt och spelmässigt imponerande spelen avlöste varandra på löpande band men få andra imponerade och trollband på samma sätt som Ecco the Dolphin: Defender of the Future. Aldrig tidigare hade jag sett maken till undervattensmiljöer, fyllda av sprudlande liv, ljusstrålar som trängde igenom ytan och dansade längs den sandiga bottnen. Lummiga koraller, olustigt hotfulla, mörka djup som gav en gåshud och makalösa animationer. Ecco var en grafisk och designmässig tour de force som verkligen fick en att sitta upp raklång och ta notis. Inte minst då nivån Hanging Waters som inte bara var spelets vackraste utan även drogs med en nästan sadistisk svårighetsgrad där man som Ecco navigerar runt i skyn bland flytande kroppar av vatten.
Project Gotham Racing 3 (XB360, 2005)
Bizzare Creations fångade mitt intresse redan under Dreamcast-eran med sitt spel Metropolis Street Racer och de två efterföljande Project Gothan Racing-titlarna till Microsofts debutkonsol gick varma de med, inte minst tvåan som var ett rejält kliv visuellt mot dess föregångare. Project Gotham Racing 3 var dock spelet i serien som verkligen fick mig helt kollrig av grafisk lycka. Inte nog med att den sprillans nya Xbox 360 kastade ur sig polygoner likt inget annat innan den. Men framför allt var det spelets cockpit-vyer som förtrollade och jag vågar påstå att jag spelade igenom 90% av spelet enbart i den förstapersonsvyn. Det var så makalöst imponerande hur verkliga alla detaljer var. Dammet som samlades i rutan, reflektionerna från solen och känslan av närvaro. Det var monstruöst och likaså var miljöerna som susade förbi utanför bilens rutor i 200 knyck nära nog fotorealistiska. Inget annat spel kunde enligt mig vid komma i närheten av Project Gotham Racing 3:s visuella flärd som i mina ögon var ett sjumilakliv utan dess like från vad jag tidigare hade upplevt.
Driveclub (PS4, 2014)
Den åttonde generationen av konsoler var nog den som minst av allt engagerade mig och både Sonys men inte minst Microsofts maskiner kändes som lite av en eftertanke prestandamässigt med sina processorer som redan vid lansering kändes en smula dammiga. PC och Steam hade helt tagit över mitt liv och jag såg rätt lite anledning att ha en konsol stående. Evolutions Studios Driveclub kom dock att ändra på detta med teknik som låg långt före sin tid. Dynamisk belysning, fysiskt baserad rendering och vädereffekter som såg overkligt realistiska ut, inte minst när man körde i cockpit-vy. Spelet hade dock definitivt sina beskärda problem och likväl som mycket annat under åttonde generationen vad kanske inte bilduppdateringen den hetaste. Men inte tusan spelade det någon större roll när man satt där med kontroll i hand, dimma och regn som svepte om en som en mörk filt och plattan i mattan längs slingrande bergsvägar i en frustande, tjutande Pagani Zonda.
Ori and the Blind Forest (Xbox One, 2015)
Här har vi spelet som fick Mackan att böla som en stucken gris. Inte bara genom dess berättande som drog rejält i hjärte-tåtarna men också på grund av spelets makalösa grafiska design som imponerade på en nivå jag inte trodde var möjlig vid denna tid. Fenomenal atmosfär, animationer som skåpade ut allt annat kombinerat med otroligt vacker musik. Jag tappade räkningen på hur många timmar jag satt och spelade Moon Studios formidabla, omvälvande debuttitel och vände ut och in på varje skrymsle och vrå i den bedårande vackra spelvärlden. Magiskt, trollbindande och så förtvivlat vackert att ögonen tårades. Än idag finner jag det svårt att tro hur jag vid 32 års ålder kom att få en av mina starkaste spelupplevelser med visuell flärd så överdådig att jag inte kunde göra annat än sitta och gapa som en lite spellevink.
Vilka spel har fått dig att stanna upp för att verkligen njuta av till synes ofattbar grafisk excellens?