Okej. Korten på bordet. Ärlighet varar längst, som man brukar säga — även om jag starkt misstänker att uttrycket myntades av någon som aldrig behövt säga till sin partner att "den där nya frisyren... är intressant". Men här kommer min sanning: jag är 35 år gammal, gift, har två barn och alla de där markörerna som i teorin ska kvalificera mig som "ansvarsfull vuxen". Jag betalar skatt, besiktigar bilen i tid, källsorterar när inte utrymmet för sopor redan utvecklat ett eget mikroklimat, och jag äter tacos på fredagar. Svensson-livet är mitt — som kidsen (inte) säger — my jam.
Men. Jag. Spelar. Minecraft.
Ja, där var det. Min lilla digitala bekännelse. Att skriva detta känns ungefär som att ställa sig upp på ett föräldramöte och säga: "Hej, jag heter Joel och jag samlar på kapsyler - har ni några till övers så kan ni kontakta mig." Jag är mentalt förberedd på att när som helst bli jagad av en arg mobb med högafflar, ruttna tomater och som har ett unisont vrål: "Minecraft är ett barnspel — barn-Joel!" Jag har packat matsäck, ifall det blir lång jakt. Och en filt.
Men låt oss backa bandet. Jag var där tidigt. Nästan från början. Vi snackar den tid då Minecraft var mer experiment än spel. Gräset var en platt, grön fyrkant utan nyanser, ljudet av ett block som bröts lät som någon slog på en kartong, och mobsen rörde sig som om de fjärrstyrdes av en bakfull brevduva. Det var rått, kantigt och obegripligt — och jag älskade det. Ingen merch, ingen film, inga Happy Meals. Bara en digital sandlåda där jag fick vara kreativ utan att någon kunde tala om för mig vad som var "rätt" sätt att spela.
Mycket har hänt sedan Markus "Notch" Persson rullade ut första versionen av Minecraft.
Nu, över ett decennium senare, spelar jag fortfarande. Men inte ensam. Jag spelar med min tioårige son — och jag är den som lärt honom. Jag är hans Minecraft-Miyagi. Jag lärde honom hugga sitt första träd, bygga sitt första skydd, överleva sin första natt. Jag visade honom hur man hittar diamanter, hur man tämjer en häst och hur man bygger en rödstensdörr som får byborna att se ut som att de just bevittnat ett mirakel. Och visst, han springer fortfarande iväg på upptäcktsfärder jag aldrig planerat, men grunden — den kom från mig. Det är en märkligt fin känsla, att ge sitt barn ett spel som är lika mycket ett kreativt verktyg som ett äventyr. Vi bygger världar ihop, lämnar små överraskningar åt varandra och skrattar åt våra gemensamma misstag. Och jag får återuppleva allt genom honom — den där första, pirriga känslan av att kliva ut i en värld som är oändlig.
Sedan finns ju moddingscenen. Herregud. Om grundspelet är en stor låda Lego, är moddarna hela IKEA-varuhuset med fri tillgång och gratis leverans. Det finns moddar som gör världen fotorealistisk, moddar som lägger till tusentals nya block, moddar som låter dig bygga rymdskepp och bosätta dig på Mars. Vill du ha en mod där alla kycklingar exploderar? Klart det finns. Och på den vuxna sidan av Minecraft-Youtube finns serier som Hermitcraft, där fullvuxna människor skapar städer och infrastrukturer som får hela SimCity att se ut som ett barns kladdiga, rätt fula, teckning. Det är kreativitet på hög nivå, med humor och storytelling som absolut inte har något att skämmas för.
Och så... filmen. Minecraft-filmen. Jag gick och såg den med öppet hjärta och hoppfull blick. Jag gick därifrån som en krossad man - för jag fick anstränga mig för att hålla mig vaken. Den tog ett spel som handlar om obegränsad kreativitet och tryckte in det i en mallformad, barnvänlig sockerbomb där fantasi reducerades till pratiga sidekicks och plot twists som fick mig att vilja skriva till producenten: "Vet du ens vad Minecraft är för något?" Det var som att se någon försöka förklara en magisk solnedgång med ett Excel-diagram.
En vedervärdig film.
Men här är sanningen - egentligen: jag skäms inte. Minecraft är briljant. Problemet är inte spelet — det är dess image. Och ja, jag förstår varför folk har fel bild. Spelet spelas av väldigt många barn och marknadsförs som om det vore lagstadgat att varje hushåll måste äga minst tre Minecraft-prylar. Minecraft-Lego. Minecraft-mjukisdjur. Minecraft-pyjamas. Jag väntar bara på Minecraft-toapapper. McDonald's har haft fler Minecraft-leksaker i Happy Meal än vad NASA skickat raketer till månen. Och det är mycket.
Men det som verkligen förstört ryktet är den hyperaktiva delen av Minecraft-Youtube. Om ditt enda möte med spelet är klipp där en skrikande tonåring i färgglad hoodie ylar i 300 decibel:
"HI GUYS TODAY WE'RE GOING TO BEAT THE GAME ONLY USING... A POTATO!"
...klippt i 3000 delar med explosioner, lasershow och bakgrundsmusik i maxvolym, då är det klart att du tror att spelet är gjort för sockerdopade tioåringar. Men det är bara en yta. Minecraft på riktigt är ett spel med nästan bottenlöst djup. Det är Lego för vuxna — minus risken att trampa på en bit och överväga amputation.
Jag speedrunnar inte. Jag minmaxar inte. Jag bygger. Jag bygger för mycket. Tre kvällar kan gå åt till att välja rätt block till en vägg, bara för att riva allt nästa dag för att "nyansen inte kändes rätt". Jag gräver upp diamanter som jag sedan låter ligga orörda, för att de är "för fina". Jag fiskar i timmar för att få en förtrollad bok som jag kanske använder någon gång på en yxa — om jag känner för det. Och ja, jag har bara "klarat" spelet en gång. Det tog 40 timmars minutiösa förberedelser, avancerade rödstensmaskiner och förtrollningar på doktorandnivå, och när jag besegrade Ender-draken... gick jag hem och byggde en liten stuga som såg ut som en sommarstuga i Västergötland. För det är Minecraft: du kan vara världens hjälte i ett episkt äventyr och fem minuter senare stå och plantera potatis för att "det är mysigt".
Möjligheterna är oändliga och är du en kreativ själ (som jag) är Minecraft en perfekt interaktiv skaparverkstad.
Så är det ett barnspel? Nej. Det är ett allspel. Ett kaosspel. Ett "gör precis vad du vill"-spel. Ett universum som böjer sig efter din fantasi, oavsett om du är 8, 38 eller 88. Att kalla Minecraft för "ett barnspel" är som att säga att böcker bara är för människor som gillar papper.
Så här är min slutkläm, och jag menar varje ord:
Spela Minecraft. Spela Stardew Valley. Spela Dark Souls. Spela Barbie Horse Adventures. Spela Pong på en gammal svartvit TV om det är din grej. Spela vad du vill. Livet är för kort för att bry sig om vad andra tycker är "okej" att spela.