Skam: "Easy Mode"

Skammen är ett faktum. Varför kan jag inte bara ställa mig i ledet och vara som man bör vara om man ska kalla sig en riktig gamer efter man slängt ett getöga i boken Ultimate Gamer? (Som är en fiktiv bok i Majsans fantasi bör tilläggas.)

Sedan urminnes tider har människan haft ett sjukligt behov av att visa för varandra hur tappra dom är med sin cape och sitt svärd. Under stenåldern klubbade neandertalar-Bengt ihjäl sabel tandade tigrar och släpade hem dom till eldstaden medans han slog sig stolt över bröstet och hans gubbgäng highfive:ade honom för hans hjältedåd. I antikens Rom kämpade gladiatorer sida vid sida till döden till folkets jubel och det var säkert där som ordspråket skilja agnarna från vetet kom till. Vi sitter själva och jublar som cirkusapor vart fjärde år under Sommar-OS där vi mäter vår styrka i precis alla sporter, allt från att ro en liten båt fort som fan till att gå-springa som om ett toalettbesök inte kan komma kvickt nog. Det finns tusen sätt att visa sin överlägsenhet och behovet är stort. Dock så vill jag ju sticka in att ni karlar är lite överrepresenterade i det hela.

Kanske får ni det i bröstmjölken eller bara genom samhället, det där om att alltid vara störst och bäst? Den ständiga penismätartävlingen i livet. Sen har vi då oss spelnördar. Många ljusskygga som kanske inte precis skulle dräpa en mammut med bara nävarna efter år av stillasittande och taskig kost baserad på fesljumma nuggets och energidryck i ett dropp vid skrivbordet. Här mäts styrkan på annat vis och ni vet mycket väl att ni alla gör det. Här snackar vi verkligen om att skilja agnarna från vetet och nu snackar vi helt klart om svårighetsgrad. Här ska man fasen köra på hardcore annars är man i gamingkretsar helt utan både tapperhet och pungkulor. Man ska minsann klara spelet utan att spara en endaste gång och helst utan att ha blivit sedd av en fiende under hela äventyret.

Ditt enda vapen var en slö smörkniv som du i slutet dräpte den svåraste och största av bossar med, självklart utan någon handsvett eller snabbare andning, ja, utan några som helst svårigheter helt enkelt. Du spelar inga spel som inte klassas som omöjliga och varje gång någon nämner att det är svårt skrattar du det där själlösa skrattet som inte når dina ögon och rabblar upp allt om smörknivsfighten med bossen och hur du inte använt en endaste sparfil. Du är det där förbannade vetekornet alla agnarna vill vara. Du är manligheten i ett nötskal. Hardcorespelaren är vad neandertalar-Bengt var för sina vänner runt elden. Han är gladiatorn som precis huggit skallen av sin motståndare. Men det är här min skam kommer fram. Frågar någon så spelar jag alltid på minst hard. Men ska sanningen fram så är mina pungkulor mindre än dom som sitter på en hamster. Jag är den mest otappra riddaren runt det runda bordet. Så här är min skam. Jag, Majsan, kör aldrig på hårdare svårighetsgrad än normal. Aldrig. Ofta kör jag till och med på lätt. Jag har inget som helst behov eller önskan att dö hundra tusen gånger när jag spelar.

Jag är ett barn som växt upp på 80-talet, det där var liksom min vardag. Barn av idag vet inte hur det var att växa upp med de gamla konsolerna där tre liv var allt du fick och dog du därefter fick du allt börja om från början. Och nu snackar vi inte om några checkpoints. Ett traumatiserat 80-tals barn behöver inte mer omöjliga motgångar i spel, vi behöver få känna att vi duger, att vi kan flyga och jag är inte rädd. Så medans alla andra står vid vardagsrumsbordet och mäter sina snollar med en gul linjal så spelar jag och har kul. Men frågar du så kör jag hard, bara så du vet. Måste ju leva upp med lite streetcred liksom. För det är ju trots allt en viktig fråga bland gamers. Vet ju alla att det bara är mesar och fruntimmer som kör på lättare svårighetsgrad, det är ju sen gammalt. Så ikväll sitter jag här och spelar med mina små hamsterkulor på svårighetsgrad normal. Och vet du vad? Jag känner mig inte det minsta skamfylld. Snarare lättare. Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Så ge mig din skam, kör du någon gång på lätt?