Spel som tagit mig med storm

Spel ska i sin rena grundform underhålla, men det finns de titlar som går utanför de normala ramarna och istället presenterar en upplevelse utöver den simpla underhållningen. Det kan handla om att det rent tekniskt inte liknar något du tidigare sett, har grafik som är snyggare än verkliga livet eller skildrar en berättelse som etsar sig kvar långt efteråt. Här har du spelen som inte bara underhöll mig för stunden, utan även tog sig utanför ramarna och tog mig med storm.

The Elder Scrolls V: Skyrim (2011)
Episkt. Magiskt. Vackert. Så fort jag som trettonåring steg in i världen som Bethesda skapat, var det tydligt att jag skulle förbli där. Länge. Och så blev det. Med över hundratals timmar i det vintriga Skyrim har man plöjt sig genom land och sjöar från Riften i söder till Winterhold i norr. Fram och tillbaka, hit och dit igen. Som en alv eller orc. Imperial eller Stormcloak. Dark Brotherhood eller Thieves' Guild. År ut och år in har jag hittat tillbaka till spelet som när det släpptes slog mig med en sådan häpnad att jag hade svårt att se att spel kunde bli så mycket snyggare. Det var revolutionerande sett till det grafiska och jag kunde gå timvis runt och bara njuta av miljöerna, för att inte tala om det vackra och stundom episka soundtracket av Jeremy Soule. Det är inte för intet som jag använder musiken i min undervisning för att sätta tonen för dagen. Trots titelns ringa tretton år på nacken så är det ett spel man ständigt hittar tillbaka till. Även om det i dagens ljus inte imponerar på samma sätt som det gjorde 2011, så går det inte att förneka den episka och förtrollande känslan som infann sig när de där första stegen togs.

Uncharted 4: A Thief's End (2016)
Förväntningarna var höga. Känsloregistret påkopplat till max. Jag var redo för att få hjärtat krossat, hamrat på och torterat till det yttersta. Vi hade äntligen nått slutet för Nathan Drake, det hade Naughty Dogs fastslagit klart och tydligt. Vad det skulle innebära, visste jag inte. Det jag däremot visste var att det skulle bli en resa jag sent skulle glömma och så blev det. Drakes sista äventyr var känslosamt, spännande, vackert och minst sagt häpnadsväckande. Allt i ett och samma paket, inslaget och adresserat till Moa Andersson. För mig var Uncharted 4 slutet på en era, ett äventyr, en vänskap och sättet som de hanterade slutet på gjordes med sådan bravur att jag var tvungen att återvända så fort eftertexterna gjort sin entré. Även om jag kan se varför många föredrar tvåan framför fyran, så är fyran för mig en säregen upplevelse som berörde mig på ett sätt som inte tvåan lyckades med. Det var bitterljuvt att säga farväl, men resan dit var värd det.

Silent Hill 2 (2002)
2024 var året då jag för första gången fick uppleva både Silent Hill och Silent Hill 2 för första gången. Jag och sambon diskuterade olika skräckspel när det framkom att spelserien var ett helt nytt territorium för mig. Det är inte så att jag inte hört talas om den sedan tidigare, det hade jag. Filmerna var sedda och jag hade väl skummat lite löst en Let's Play eller två. Dock hade jag aldrig sett klart varken ettan eller tvåan och var därmed helt nollad inför handlingen i sig. Så, hur kan det komma sig att tvåan är med på listan över spel som tagit mig med storm?

Även om spelet hade åldrats markant, slogs jag snabbt av hur välutvecklat det var för sin tid. Allt från hur man använde sig av olika element för att skapa obehag till handlingen och användandet av metaforer - var fantastiskt för ett spel som släpptes för över två decennium sedan. Jag var rädd men samtidigt förundrad och driven i att lösa mysteriet med James vistelse i Silent Hill. Det lyckades även med något jag kan tycka är svårt att åstadkomma i såväl filmer som spel, det vill säga att göra det läskigt när det är ljust ute. Att uppleva Silent Hill 2 första gången så många år efter att det släppts och samtidigt bli helt tagen på sängen över vad man lyckats åstadkomma tidigt 2000-tal, är extraordinärt. Om det inte är att bli tagen med storm, då vet jag inte vad.

The Sims 2 (2004)
Mamma och pappa hade tisslat och tasslat enormt mycket inför julafton. Det var ovanligt mycket hemlighetsmakeri och det fanns rum i huset de bestämt hade avgränsat för lilla Moa. Jag hade verkligen ingen aning om vad de hade för sig, utan fortsatte som vanligt med att vara en nyfiken och superjobbig sjuåring. Jag minns att jag önskade mig The Sims 2: Djurliv till PS2, för även om jag visste att det var bättre på PC så hade jag ingen att spela på. När väl julafton var framme och det blev dags att öppna presenter, så kan man milt sagt säga att det blev det bästa firandet någonsin. Allt tisslande och tasslande visade sig ha varit förberedelserna för min allra första dator som min farbror hade hjälpt dem bygga. Det tog nog inte många minuter från att presenten var öppnad tills att den var inkopplad och redo för start. Men det slutade inte där. Utöver att snickra ihop en egen dator till sjuåriga Moa, hade de dessutom till allas stora förvåning - installerat The Sims 2.

Det må var konstigt att ta med The Sims 2 på en lista som denna, men där och då förändrades mitt liv totalt. Jag var golvad, hänförd, förtrollad - egentligen alla synonymer du kan komma på för att beskriva känslorna jag kände där och då. Inget jag hade upplevt tidigare kunde ställa sig på samma nivå som det jag nu bevittnade. Grafiken, spelmekaniken, alla smådetaljer och känslan av att kunna leka gud var mäktig för ett barn under tio. Stundom övermäktigt, för det är och förblir ett av de spel som jag har överlägset flest antal timmar inom. Det står sig fortfarande som den titel i serien som enligt mig fortfarande besitter mest charm och karaktär till skillnad från den urlakade och själlösa fyran som EA envist vägrar låta dö ut.

Elden Ring (2022)
När jag tänker på FromSoftware och deras souls-spel, så tänker jag på två saker: garanterad död och magnifik leveldesign. Elden RIng är inte ett undantag. Det som däremot får Elden Ring till att sticka ut i mängden av FromSoftwares titlar, är det faktum att det är en open world. Redan i Dark Souls kunde jag uppskatta hur allt hör ihop, allt är en del av samma värld och spelet lyckas otroligt bra med att porträttera det. Man kan beskriva det som ett nät, där det finns gångar kors och tvärs som kan låsas upp för att underlätta spelarens vägval. Det är något så otroligt fascinerande att utforska och upptäcka hur en plats hör ihop med en annan och ständig få en känsla av progression. I Elden Ring har man utvecklat detta ytterligare, genom att ta konceptet från en linjär och mer styrd presentation, till open world där de nu inte längre är styrd av spelet på samma vis. Jag kan inte göra annat än att applådera för det arbete som utvecklaren har lagt ner i att åstadkomma detta.

Det går helt enkelt inte att sluta förundras över världen som presenteras framför en. En värld som är så otroligt genomtänkt, att det är omöjligt att inte vilja utforska den mer. FromSoftware är magiker när det kommer till leveldesign och de har verkligen inte gjort det lätt för sig. Alla miljöer känns unika, genomtänkta och är en ren fröjd att ta sig igenom (förutsatt att man inte dör hela tiden då). De har lyckats ta ett koncept från ett tillsynes mer begränsat spel och fått det till att fungera i en större skala. Wow, säger jag bara!

Mass Effect 2 (2009)
Få spel lyckas med att leverera en upplevelse likt Mass Effect 2. Från det ögonblick vi ser vårt kära Normandy sprängas i bitar och tar med sig vår allas favorit commander i förödelsen, till att vi ställs inför ett regelrätt självmordsuppdrag - så råder det ingen som helst tvekan om att Mass Effect 2 är något annat än makalöst. Insatserna var höga och allt stod på spel. Alla karaktärer vi lärt känna och älskat sedan Mass Effect stod inför ett osäkert öde och det fanns ingen som helst garanti att man själv skulle överleva en andra gång. Jag brydde mig om mitt team, mina vänner, som nu riskerade att försvinna för alltid. Efter flertalet timmar förberedande inför det som kommas skall, så var jag så pass känslomässigt investerad att adrenalinet pumpade likt aldrig förr ombord på The Collector Base. Mass Effect 2 är ett av de allra bästa spelen som någonsin har släppts och kommer för alltid att ha en självklar plats på min topp fem bästa spel.

Baldur's Gate: 3 (2023)
Jag var enormt skeptisk. Har alltid haft otroligt svårt för själva Dungeons & Dragons-upplägget och kände spontant att det inte verkade vara något för mig. Det hjälpte inte heller att jag sedan tidigare testat både ettan och tvåa av studions tidigare spel, Divinity: Original Sin, och inte fastnat. Men, när min sambo väl införskaffade spelet bestämde jag mig för att ge det en chans. Sen är det vad man säger - historia. Det tog inte lång tid innan varje vaken timme spenderades framför datorn. Allt från grafiken till karaktärerna var som ett enda stort kärleksbrev till alla som älskar någon form av rollspel och det var otroligt tydligt att studion huserar mycket kärlek till sin kreation samt community. Baldur's Gate: 3 är ett perfekt exempel på hur man bygger upp en värld och fyller ut den med välskrivna berättelser och karaktärer. Inget mindre än perfektion. Se och lär, Bioware. Se och lär.

The Last of Us (2013)
Aldrig trodde jag att ett spel skulle få mig till att gråta 20 minuter in. The Last of Us slet ut mitt hjärta, stampade på det och kastade sedan tillbaka det till en kropp vars känsloregister inte alls var förberett på den känslomässiga berg- och dalbana som The Last of Us visade sig vara. Till ytan verkade det vara ett simpelt zombie-skräckspel, där fokus skulle vara på att överleva. Jag visste inte så mycket om handlingen, utan gjorde ett enkelt antagande om vad jag hade framför mig. Så fel jag hade. The Last of Us kan enkelt beskrivas som en käftsmäll. När slaget väl träffar slås du ur den sedvanliga uppfattningen om att det "enbart är ett spel" för att genast mötas av insikten att detta skulle bli en upplevelse du sällan skådat. Att påstå att det var en upplevelse som slog andan ur mig, är att minimera känslorna jag möttes av. Det blev så otroligt tydligt där och då att spel besitter en förmåga att kunna påverka utöver att underhålla. Att kunna leverera en käftsmäll som ömmar långt efteråt. Så här i efterhand tänker jag inte på The Last of Us som bara ett spel, utan som ett bevis på att även fiktiva karaktärer kan beröra och engagera. Joel och Ellies resa kändes trovärdig och ju mer tid man spenderade tillsammans, desto mindre ville man säga hejdå.