Att visa spelserier tycks abonnera på det högsta betyget är en omdebatterad sak så fort ett nytt spel i berörd serie släpps och recenseras. Betyg har blivit en, till viss del, lika förutsägbar sak som mycket annat inom underhållningsindustrin. Jag ska ta tillfället i akt såhär direkt i början och påpeka att det som kommer framföras i denna artikeln är teorier och resonemang som jag filosoferar kring främst för att det är roligt. Men kanske också för att väcka tankar och vidare diskussioner. Med det sagt så är detta alltså bara vad jag tror, tycker och tänker i mångt och mycket. Det är inget försök alls till en objektiv sanning. Så, nu har vi fått det överstökat och kan dyka djupt just i allt det där.
Jag ska också försöka vara lite försiktig här, akta mig för att trampa på ömma tår i form av att peka på något någon kan ta illa upp av. Men ett genomgående tema när ett spel inte "får" det betyg vissa förväntat sig, det är att vädra sitt missnöje. Ofta handlar det inte om att kritisera recensionen eller åsikten utan bara just siffran. Ofta gärna innan man spelat spelet själv. Innan man har en egen åsikt än den man tror man har. Jag förstår samtidigt att besvikelsen att ett spel inte får det beröm man hade hoppats på är stor, och detsamma kan oftast sägas åt motsatt håll. Om ett spel hyllas som man själv inte förstår storheten i så är det såklart jobbigt att vissa andra har så väldigt roligt med det. Ibland är det synonymt med att säga att de helt enkelt överdriver för sakens skull. Man överskattar det, helt enkelt.
Min teori är också att en blind kärlek eller ett blint hat speglar sig i siffror. Ett starkt missnöje för en detalj i storyn eller en spelmekanik man avskyr drar ofta av stora poäng. Det är då vi finner nollorna som ska representera hur uselt man tycker det är. Vissa säger att de omotiverade tiorna är likvärdiga, att man inte ser sprickorna eller helt enkelt ignorerar dem för mycket. Här finns det nog med diskussion och teorier för ytterligare en artikel, men vi ska framförallt fokusera på just betyg och vad de fyller för en funktion, eller så kanske de inte gör det alls.
Vilket betyg hade du satt?
Mina två första recensionsexemplar jag skrev om för Gamereactor fick båda en sexa. Jag minns att när jag satte betygen på Figment: A journey into the Mind och Soccer Story så var jag väldigt kluven kring om det här med att sätta samma siffra på två spel, direkt efter varandra, skulle ses som seriöst. När jag recenserade Like a Dragon: Ishin, som också fick betyg sex, så vred jag och vände på motiveringarna för att se ifall det ändå inte fanns något där som motiverade en sjua. Men betyg måste ju såklart spegla det man faktiskt tycker, något som personligen blev som mest tydligast när jag spelade och skrev texten för Octopath Traveller II. Här hade vi en titel jag själv satt fram emot länge. Ett Japanskt rollspel, en uppföljare till ett spel jag älskade och mitt största uppdrag så långt. Under spelets första timmar var det en tia i betyg, nyhetens behag och allt det där. Jag var säker på att det skulle stabilisera sig på en nia, efter 15-20 timmar spel. Ytterligare 40 timmar senare hade betyget sjunkit ett snäpp till.
På den största amerikanska spelsiten har man skrivit en redogörelse för varför betyget sju dyker upp så ofta och motiverar det med att det är där väldigt många spel helt enkelt befinner sig. Betyget har florerat så mycket att folk i kommentarerna på Facebook börjar göra narr av sidans användning av siffran. Jag nämner detta för att det var där jag själv kände att jag hamnade i de recensioner jag nämner ovan. Om jag överanvänder en siffra, är det då för att många spel faktiskt är där eller är det jag som är dålig, som recensent, på att finna nyanserna?
För ett litet tag sedan försökte jag, som nybliven recensent, komma på ett system för mig själv att sätta betyg. Systemet skulle bygga på att om det fanns en riktig stor nackdel, så skulle man dra av en poäng för det. Fanns det tre mindre nackdelar så var det att likställa med ett poängavdrag. Jag började prova det på spel jag själv anser är värda högsta betyget men jag kom fram till den enkla slutsatsen att i stort sett alla spel har mer eller mindre av något. Inget är perfekt. Och även om det skulle vara det för mig, så skulle det inte vara det för något annat och vips så är vi framme vid kanske det enda som är riktigt värt att notera gällande den där siffran i slutet. Det är mitt betyg. Min samlade åsikt om spelet. Alla tusen tecken du läser enkelt sammanfattat i en siffra. Jag är medveten om att vissa kikar på enbart den, bildar hela sin uppfattning från den. Vissa sidor väljer att göra variationer på den, vissa tar bort den helt. Gamereactor har valt den kanske mest förekommande av dem alla men också en som medför lite mer nyans än den andra vanliga mellan ett och fem. Att börja göra poängavdrag skulle göra att många spel som är rent fantastiska hamnade ganska lågt på poängskalan. Det hade helt enkelt inte fungerat.
Så kommer vi då, efter alla dessa ord om betyg till själva kärnan. Elefanten i rummet. Hur det där 10/10-betyget skriker ut perfektion, toppbetyg. Alla måste spela! Och så gör du det och fattar ingenting. (Mycket av detta kan då applicera på motsatsen) För spelet är ju verkligen inte så bra som det där. Recensenten måste skoja! Eller ännu mer troligt: Vara mutad! Hur kan ett spel med så ful grafik, så dåliga strider och story vara perfekt? Sedan vet vi ju innerst inne att tio inte betyder perfekt. Du kan få några fel på ett prov men högsta betyg ändå. Du kan göra tretton fel på teoriprovet men ändå klara det. Perfekt är inte felfritt. Har aldrig varit. Ändå är det ofta de spelen som är de mest omdebatterade. Jag har medvetet aktat mig för att nämna specifika spelserier, poängen var att föra en teori runt betygen snarare än att sammankoppla dem med ett visst spel. Men vi vet ju att exempelvis Zelda-spelen är en serie som tycks prenumerera på, om inte en tia, så åtminstone betyget under. Finns det ett problem här? Eller ska man bara köra en enkel slutsats att om man vet att spelen inte är för en, ja då överensstämmer ju inte betyget med ens egen smak. Men om man älskar serien, då är man såklart intresserad av att få reda på exakt hur bra det nya spelet i serien är.
Jag tror det av naturen finns ett sorts ifrågasättande i oss. Vi vill komma till insikt med hur och varför någon gör som den gör, framförallt om vi själva inte är överens. Att underhållning är subjektivt flyger liksom över huvudet, förnuftet sätts på paus och även om vi inte skriver en artikel på nästan tiotusen tecken för att teorierna om betyg intresserar en, så vill vi gärna försöka förstå. Eller, vi vill kanske inte förstå varför recensenten har rätt. Vi vill bara inte ha fel. Eller åtminstone så lite fel som möjligt. Det finns en passande Meme med streckgubbar där några sitter och spelar och personen räknar upp allt det dåliga med spelet för att avsluta med "Quit having fun". Jag kan känna att det är lite så våra hjärnor resonerar när andra har skoj åt något vi själv inte förstår tjusningen med alls.
Det finns 571 spel (dubbletter förekommer på grund av olika format) på Metacritic som har 90 eller mer i snittbetyg. Jag har otroligt svårt att se att någon sitter och nickar och säger att alla spelen där har rättvisa betyg och placeringar. Kikar man på topp tio blir det förmodligen ännu mer kontroversiellt. När jag läser kritik på spel som generellt vis är älskade så blir det också väldigt tydligt att det ofta är rättfärdigad sådan. I många fall håller jag med om kritiken i sig, även i spel jag själv skulle ge en nia eller tia. Men här kommer det ytterligare en sådan där viktig faktor in. Kritiken är inte en tillräckligt stor sak i spelet för att betyget ska sjunka, även om jag då håller med om att problemet existerar. Detta är ett vanligt underlag till diskussion. Man kan påpeka att "Ja, men detta förekommer ju..." och så möts man oftast av två svar: "Ja, det gör det. Men det är inget som för mig påverkar det negativt". Alternativt att personen inte riktigt håller med om att det ens existerar. Jag läste en recension som gav ett lägre betyg till Shadow of the Colossus för att spelkontrollen var slö. Jag kunde förstå vad personen menade, men jag hade inga problem med den personligen. Därav kan jag ju omöjligen sänka mitt eget betyg på spelet.
Vilket betyg hade du satt?
I slutändan blir ju sammanfattningen alltid den där tråkiga: "Allt är subjektivt..." Det är där vi hamnar. Även den frasen diskuteras. Är det verkligen det? Eller finns det då objektiva faktorer vi borde kunna bedöma spel efter? Upplevs en genuint usel kontroll som usel för alla? Är ett spel obalanserat för att man upplever att det är det? Är den där obefintliga storyn en objektivt dålig sak, för den finns ju där. Alla tycker det. Varför kritiseras den då inte? Hur kan man ge ett spel ett så högt betyg med så uppenbara missar? Med så tråkigt innehåll? Eller raka motsatsen: Varför får inte spelet ett högre betyg när jag själv har så väldigt skoj med det?
Bara de simpla nio frågeställningarna i stycken ovan är på något vis det ultimata beviset på betyg, universum och allting. Om du läst denna artikel ser du också att det finns mängder med frågor och det är högst medvetet. Varje fråga är en förhoppning att kunna väcka tankar. Det är såklart också frågor jag personligen gärna hade velat ha svar på, om svar ens finns. Varje fråga är också något man säkerligen, om man hade tid, skulle kunna skriva en lång teoretisk uppsats om. Men jag nöjde mig med denna artikel och konstaterar egentligen bara att The Witcher 3: Wild Hunt är världens bästa spel. Allting annat är objektivt fel, hehe.