Det är med ett visst mått av skam som jag skriver detta, det är ett som är säkert. Åtminstone vad gäller vissa av titlarna som jag kommer ta upp i denna artikel. Det kan såklart finnas många anledningar till att jag inte spelar klart ett spel även om det råkar vara ett bra sådant. Det kan vara så enkelt som att jag körde fast och haft som avsikt att återvända kort därpå när jag lugnat mig men så har det plötslig gått ett år och då blir det ju lite motigt att starta upp igen och börja bekanta sig med spelkontrollen och så vidare. Det finns också solskenshistorier här till trots, The Witcher 3 återupptog jag och klarade av efter en paus på över ett år så det finns förstås fortfarande hopp för vissa av titlarna nedan, eller ja vissa av dem i alla fall.
Elden Ring
Jag vill börja med att säga att jag älskar Elden Ring väldigt mycket, det är kanske rentav min favorit bland alla smått masochistiska spel som From Software släppt ifrån sig. Jag har nog lagt ned strax över 100 timmar i The Lands Between skulle jag tro varav en stor del av den tiden har tillbringats på Torrents rygg när jag med skräckblandad förtjusning utforskat den enorma öppna världen. Men så när jag som bäst förberedde mig på att möta The Fire Giant i en förmodat mycket svår bossfight så slutade jag spela och jag vet ärligt talat inte varför. Jag gissar på att jag helt enkelt blev lite mätt och tänkte att jag skulle ta en paus på en vecka eller så, men nu har det gått över ett år sedan jag sist startade upp det och inte ens Shadow of the Erdtree har kunnat få mig att återvända, ännu åtminstone. Jag har alltid haft som avsikt att klara Elden Ring men det återstår att se när eller om det blir av.
Gears of War
Ännu ett spel jag tycker väldigt mycket om. Ett av de allra första spel jag skaffade när jag köpte min Xbox 360 och jag spelade som besatt i flera dagar. Jag kom så långt som till det allra sista kapitlet och väl där så körde jag fast rejält. Jag minns ärligt talat inte exakt vad som hände eller exakt vad det var som fick mig att sluta spela, jag antar att det blev lite tufft där mot slutet och jag antagligen tänkte att jag skulle ta en liten paus några dagar, men så hade helt plötsligt 16 år passerat. Under den tiden hann både Kent och Oasis med att splittras och återförenas otroligt nog. Att jag ska slutföra det nu känns därmed väldigt osannolikt, men kommer det en remaster eller en remake som det ju åtminstone ryktas om så finns det förstås en rimlig chans att jag börjar om igen.
Duke Nukem Forever
Detta är absolut inte ett spel jag skäms fullt lika mycket över att inte ha klarat ut. Duke Nukem Forever släpptes ju som bekant efter att ha slagit alla rekord som fanns i antal förseningar och slutresultatet var minst sagt underväldigande. Jag hade dock ändå hyfsat roligt under vissa moment och känslan är att det här hade kunnat vara ett riktigt bra spel om det gjorts klart och släppts runt millenieskiftet som senast. Jag vill minnas att jag tragglade mig fram och kom till slut till en boss i form av en bläckfisk och där fick det räcka. Det var säkerligen inte den svåraste bossen jag någonsin mött och jag hade nog klarat av den till slut men jag kände helt enkelt att Duke tagit tillräckligt av min tid redan. Spelvärlden kände nog detsamma och det har av förståeliga skäl varit väldigt tyst om det blonderade muskelberget med helikopterplattan sedan dess och jag kan inte påstå att jag är särskilt sugen på mer heller.
Assassins Creed III
Egentligen skulle jag kunna slänga in vilket av spelen i serien som helst här eftersom jag aldrig har orkat med att klara ett endaste av dem. Det är för mig spel som är roliga en liten stund men som snabbt blir alltför repetitiva och rent av tråkiga. Jag valde dock trean här eftersom jag ändå kom närmast att klara det när det begav sig för lite drygt 11 år sedan. Det fanns mycket jag gillade med Assassins Creed III, att spelserien tog sig till USA och 1700-talet var nog det som lockade mest och jag riktigt längtade efter att få utforska vildmarken och se vad Boston hade att erbjuda. Jag hade också ganska kul och betydligt längre än i de flesta andra spel i serien men ett stort problem är att Connor inte är en karaktär som är lätt att tycka om. Han är så sanslöst träig och tråkig att det till slut inte går att bry sig längre om att han ska få sin efterlängtade hämnd. Precis som alla andra spel i serien så tröttnade jag helt enkelt men det tog ändå runt 13 timmar eller så vill jag minnas denna gång. Att utforska vildmarken var tyvärr också inte alls så spännande som jag hade hoppats på, det var ganska dött för det allra mesta.
Grand Theft Auto IV
Här snackar vi en riktigt tung titel som jag inte tagit mig i i mål med, otroligt nog ska sägas. För jag har spelat hiskeligt många timmar av Rockstars lysande fyra och jag har haft otroligt roligt även om jag aldrig riktigt gillat Niko Belic som karaktär. Men hur kan jag då inte ha spelat klart det undrar ni? Det är förstås en mycket relevant fråga att ställa här men till stor del handlar det ju om att jag när det begav sig inte fokuserade värst mycket på att spela själva kampanjen. Visst körde jag igenom en del uppdrag också, jag har självklart också varit och bowlat med Roman men till allra största delen så hittade jag ju mest på dumheter och vi tävlade förstås där hemma om vem som var värst. Det handlade bara om att skapa så mycket kaos som möjligt för det allra mesta och det blev ett spel jag flydde till när jag inte orkade fokusera eller spela något särskilt. Femman har till stor del också fått samma behandling men där såg jag faktiskt till att spela igenom kampanjen först. Med det sagt så är jag väldigt sugen på att återvända till Liberty City och spela klart Nikos story, förhoppningsvis blir det av någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid.