Redaktionen filosoferar: Spelet som speglar din personlighet

Har du någonsin känt dig som Mario? Eller kanske Clouds öde i Final Fantasy är något som du kan relatera starkt till gällande ditt eget liv? Har du spelat Farming Simulator och tänkt att "Detta är ju exakt så mitt liv faktiskt är!"

Det var med denna utgångspunkt som vi på redaktionen började fundera kring; vilket spel är jag? Vilka spelmekaniker och annat innehåll skulle beskriva mig - som person? Det blev en riktigt svår tankenöt för de allra flesta att knäcka - och svaren finner ni nedanför.

Conny är som Animal Crossing: New Horizon
Det första som kom till minnes när jag funderade kring detta är ett citat från en gammal vän. Han sade att: "Där Conny är så händer det alltid saker". Detta var visserligen en sådär 20 år sedan men visst, det skedde ganska mycket kreativa ting i min omedelbara närhet. Jag sysslande främst med film och drog med varenda person jag kände på inspelning.

Den mest kreativa saken jag ägnat mig åt de senaste åren sker ju dock i min ensamhet. Jag pratar om mitt författande. Min fascination för att skapa egna världar och skriva ner de berättelser som tar plats i dessa.

Så, vad är detta då i spelform? Jo, det är såklart spelet som tog hela världen med storm där under den fruktansvärda Corona-tiden. Ett spel som bjuder på lika mycket kreativ anda som att socialisera sig med de invånarna som bor på ens lilla ö. För jag hade med enkelhet kunna haft det lilla liv man har i Animal Crossing: New Horizon. Kila ner till stranden, samla insekter och donera till öns museum. Snacka lite flyktigt med någon granne och vara delaktig i att planera någon festival. Men allra mest hade jag fixat och trixat. Både på ön och i mitt egna hem. Möblerat om gång efter gång - och haft ett övergripande ansvar för hela öns infrastruktur,

När jag skulle välja ett spel till denna artikel så föll valet faktiskt först på ett annat. Nämligen Minecraft. Det är ju lite samma princip, egentligen. Att få idéer, sedan bygga och skapa. Det är framförallt den kreativa ådran och att skapa någonting från fantasin som är den främsta poängen här. Men valet får ändå falla på det senaste inslaget i Animal Crossing-serien just för den sociala aspekten. Och det faktum att jag kan samla och visa upp allting jag köper på mig i mitt hem är ju även ganska passande för en horder som undertecknad.

Joel är som Megabonk
Rätt klurigt ändå, det här. Att försöka sätta fingret på vilket spel som faktiskt speglar ens personlighet är ju inte direkt något man slänger ur sig på fem minuter. Men efter att ha gått runt och malt frågan i huvudet några dagar har jag landat i att Megabonk nog är det spel som beskriver mig bäst. Och ja, det låter kanske märkligt vid första anblick - men let me explain.

Megabonk börjar långsamt. Innan man hunnit samla XP och byggt upp sitt momentum springer man mest runt i utkanten, lite avvaktande, lite försiktigt. Det där känner jag igen mig väldigt mycket i. Släng in mig i ett rum fullt av människor jag inte känner och jag blir knappast den som tar mest plats direkt. Jag är inte personen som pratar högst eller försöker dominera samtalet från sekund ett. Precis som i Megabonk behöver jag först läsa av rummet, känna in energin och förstå vad jag har framför mig innan jag verkligen släpper loss.

Men när den där startsträckan väl är över händer något. När jag blivit varm i kläderna och känner mig trygg i sammanhanget växlar jag upp ordentligt. Jag kommer kanske aldrig vara personen som skriker högst om hur fantastisk jag är, men jag blir någon man märker av - någon som driver saker framåt och håller maskineriet igång. Problemet är väl bara att jag ibland blir lite för bekväm. Det har hänt fler gånger än jag vill erkänna att jag dragit ett alldeles för torrt eller sylvasst skämt som landat ungefär som en blyklump på ett nypolerat parkettgolv.

Och egentligen är det ju exakt så Megabonk fungerar också. Varje runda slutar inte i triumf. Ibland går man för hårt fram, överskattar situationen och flyger rakt in i väggen. Det gäller lika mycket i spelet som i livet när man heter Joel och envisas med att använda sarkasm som universallösning i sociala sammanhang. Skillnaden nu jämfört med förr är väl att jag blivit bättre på att läsa situationer och anpassa mig efter dem. Lite smartare. Lite mer kontrollerad. Precis som en rutinerad Megabonk-spelare som vet exakt när det är dags att trycka gasen i botten - och när man faktiskt borde hålla igen.

När den där startsträckan väl är över händer något. När jag blivit varm i kläderna och känner mig trygg i sammanhanget växlar jag upp ordentligt. Jag kommer kanske aldrig vara personen som skriker högst om hur fantastisk jag är, men jag blir någon man märker av - någon som driver saker framåt och håller maskineriet igång.

Martin är som Fallout 2
Nötter är till för att knäckas där kärnan förhoppningsvis är av värde. Jag är en nöt precis som alla andra, och jag knäcks också förr eller senare... jag är inte mer än mänsklig och väntar vid 7-Eleven. Mest troligt med ett flin på läpparna, men även med en agenda för att ta höjd för eventuella oförutsedda händelser och agerar i realtid. Jag skulle kunna ta upp Sonic till Master System eller Super Mario Bros. till NES och ta den enkla vägen - men jag är ingen nöt i lösvikt man köper, knäcker och tuggar hur som helst.

Fallout 2 - rollspelet som på allvar satte tonen i en värld gone to shit. Man patchade bort barnen man kunde mörda på öppen gata, det lanserades i en tid då dörren stod på glänt, branschen var inte särskilt kränkt, men man insåg också att vissa trösklar knallar man inte över. Ledordet är vissa, då man här via smort munläder och intelligens kunde få slutbossen att begå självmord efter övertalning med utebliven strid som följd. Det spelet, det har bannemej definierat mig på fler sätt än ett. Det var långt före sin tid och tog heller inga fångar, vilket man aldrig skall göra. Man ska stå upp för sig själv, agera naturligt och instinktivt, för det finns ingen någonstans oavsett sammanhang som tackar dig när du biter ihop och beter dig utifrån norm, regler eller sociala sammanhang mot din vilja. Men du behöver heller inte ta till våld - det är det som är det fina här. Även om jag inte hymlar om att jag ofta gör det, i spelet. Jag väljer alltid Small Guns framför Big Guns, för man kan ju inte bära runt och kånka på vad som helst.

Att sätta en 14mm i pannan på din bordsgranne efter en dispyt är inte det självklara valet till vardags, men det var en del av spelet som Black Isle låg bakom, där man emulerade apokalypsen föredömligt. Världen stod i lågor, reglerna var få och möjligheterna många. Överlevnad var ingen självklarhet och frukosten bestod varken av proteinshakes eller overnight-oats, istället var det snabbast vid hölstret, övertalningsförmåga och Iguana on a stick. Med hög Agility gick du vinnande ur många strider, alternativt din förmåga att charma och ljuga. Fallout och Brian Fargo målade upp en värld som gått förlorad, där vi via dialog, val, statistik och parametrar var olika framgångsrika - men också så gott som fullt ocensurerade som spelare beroende på i vilken riktning vi ville gå. Satiren var påtaglig, precis som humorn. För att inte säga våldet. "Bloody Mess" är en perk jag alltid väljer, det är sedan gammalt - och when push comes to shove? Låt blodet regna. Fallout? Ja, det är mest troligt spelupplevelsen som format mig som person och har haft störst påverkan.

Jonas är som Warioware, Inc.: Mega Party Game$!
Gamecube hade många bra spel, men det finns en viss, lite otippad titel som gör att jag aldrig kommer kunna pensionera den - och det är Warioware, Inc.: Mega Party Game$!. Bakom detta eländiga namn döljer sig en Game Boy Advance-konvertering nästan helt utan nyheter annat än multiplayer, men tack vare att jag kan spela det på en TV tillsammans med vänner så har det på något sätt blivit spelet som mer än något annat känns som Jonas Mäki.

Jag gillar när det händer saker, jag ogillar väggar av text men älskar riktigt intuitiva grejer, jag älskar minispel, jag älskar variation, jag älskar knäpp japansk humor, jag älskar lokal multiplayer och jag älskar Nintendo. Allt det här möts i Warioware, Inc.: Mega Party Game$! och gör att jag aldrigt riktigt förmått mig att stuva undan det. Det är titeln jag alltid kan dra fram när bekanta kommer på besök och aldrig har spelat något förr och som jag alltid kommer tycka att det är givande att bara starta för att köra några minuter eller en timme.

Om koncentrationssvårigheter vore ett spel så vore det Warioware, Inc.: Mega Party Game$!, och eftersom jag definitivt dras med koncentrationssvårigheter så är det en titel skräddarsydd mig, och som verkligen symboliserar och förklarar vem jag är som gamer.

Patrik är som 5D Chess With Multiverse Time Travel
Jag älskar spel av alla typer men just schack har alltid fascinerat mig. Det är ett taktiskt omgångsbaserat brädspel. Det fångar min personlighet som analyserande, funderande och tänkande. Jag gillar dock också att hitta nya vägar att lösa problem på. Där kommer flera universum, resa i tid och 5 dimensioner in i bilden. I denna digitala variant av det klassiska brädspelet behöver du glömma mycket av det du kan då du har fler bräden, universum och en tidsaspekt att hantera.

Jag är en positiv person som ofta är ganska glad vilket även det fångas upp av detta tidlösa spel. Vem blir inte glad av att få spela schack. Om det går dåligt i ett spel kanske jag borrar hål i tapeten och hittar en lösning bakom kulisserna och bortom spelets regler. Jag gillar att plocka isär spel i bitar och analysera dessa. Jag kan också vara en komplex person att förstå vilket passar perfekt med detta spel som är svårt. Det är förövrigt en titel jag tycker att du ska prova. Oavsett vad jag spelar försöker jag ofta bryta ned det i flera bitar för att bättre förstå helheten.

Jag försöker ofta förstå vad hur och varför något är som det är. Jag vet inte om jag är lika observant ute i vardagen men i spel kan jag bli hyperfokuserad på detaljer. Detta reflekteras även i mitt spelande där jag gärna tittar både på helheten, detaljerna och under huven. Jag gillar att lära mig mer om saker och Schack är ett spel du aldrig kan bli fullärd i och det finnas alltid något nytt att lära sig. Det är därför jag valde 5D Chess With Multiverse Time Travel. Det representerar inte bara min analytiska, vetenskapsdrivna, upptäckarlust utan också mitt tålamod, optimism och viljan att alltid bli bättre eller lära mig något nytt.

Jag försöker ofta förstå vad hur och varför något är som det är. Jag vet inte om jag är lika observant ute i vardagen men i spel kan jag bli hyperfokuserad på detaljer. Detta reflekteras även i mitt spelande där jag gärna tittar både på helheten, detaljerna och under huven.

Peter är som The Last of Us
Huh. Inte vidare upplyftande rubrik, va? Mörk, dyster, våldsam, hopplös men med få ljusglimtar och lite punch lines? Nja, inte riktigt.

Men jag dras till det mörka. Har alltid gillat dystra berättelser. Filmer och spel får gärna ha sorgliga slut. Har ni sett The Mist till exempel? Okej. Den håller inte jättebra så här tjugo år senare, men slutet - SLUTET! Mer sånt. Och förkärleken för dystopier har alltid funnits. Det är en urvattnad, rätt tråkig genre vid det här laget även om det ibland dyker upp produktioner som överraskar, eller rent av gör något nytt - Apple-serien See, med Jason Momoa, till exempel. På papperet lät den patetisk och jag gick in väldigt skeptisk, men jävlar vad bra den var!

Sorry. Jag skulle prata om spel. Åter till The Last of Us. Det speglar mig kanske för att det är mitt "ultimata" spel. Jag har tidigare sagt att jag är typen som köper ett spel, kör igenom det en gång (om jag inte tröttnar och ger upp p.g.a otålig) och sedan säljer det. Undantaget heter just TLOU. Och TLOU2. Jag har ägt TLOU till PS3, PS4 och PS5. Spelat igenom det åtminstone tio gånger.

Och det jag återkommer för är samma saker som jag själv vill försöka ge mina läsare i arbetet som författare: Minnesvärda karaktärer man tar till sig. En story som drar in en och håller en fast. En story som överraskas, utvecklas, fördjupas och bjuder på en jäkla känslokarusell.

Och dialog. För dialogen i TLOU är helt magnifik. Allt ifrån roliga one-liners och Joel och Ellie som kivas till konversationer om en vardag som inte längre existerar, en typ av liv som tagit slut.

På så vis är TLOU och uppföljaren de spel som speglar mig. Även om min humoristiska sida nog övertrumfar det där mörkret. Det definierar verkligen vem jag är som gamer. Min otåliga sida gör att jag lätt drar mig för open world. Jag vill egentligen helst ha linjära uppdrag. Därför uppskattar jag ett riktigt bra FPS som typ Call of Duty-serien på den tiden då kampanjerna inte tog tre timmar att klara av. Ge mig ett vapen och ett updrag och jag är nöjd - så nog ser jag fram emot nya 007: First Light.

I TLOU kombineras det linjära med, åtminstone i TLOU2, ett halvstängt open-world-tänk som aldrig gör att min otålighet tar över.

Sebastian är som Proteus
Jag är en väldigt motsägelsefull individ, kan man säga. Jag gillar kontraster och olikheter, på alla sätt och vis. Det värsta är när något är mellanmjölk eller slätstruket. Eller, det är OK, men lite tråkigt. I spelväg tar det sig uttryck i att jag älskar snabba och intensiva shoot 'em ups där fienderna bara VÄLLER IN ÖVER SKÄRMEN OCH ALLT EXPLODERAR. Det ska gå fort som fan, vara hysteriskt svårt och så old school att mina sargade leder knakar i takt med de gungiga pixlarna på skärmen.

Sen är jag också en kaffedrickande typ med storhetsvansinne och lite för livlig fantasi. Vilket tar sig uttryck i att jag lätt kan spendera hundratals timmar i min egna sandlådevärld i Simcity eller The Sims. Eller så erövrar jag världen gång på gång i Civilization, samtidigt som jag tar god tid på mig med varje drag och pillar lite förstrött i skägget för att jag inbillar mig att det är sånt som verkligt smarta personer gör. Själv är jag annars egentligen tillräckligt utmanad bara av att öppna dörrar och värma mat i mikron.

Men det som verkligen är min stora passion i livet är pretentiösa dikter och poesi. Jag älskar Björn Ranelid, Sveriges bästa svensk. Och jag tänker mig att om det är något spel Björn Ranelid hade älskat så är det Proteus, ett helt superbt mysigt litet spel där man vandrar runt på en ö och bara är. Det finns inte direkt några mål med det utan man är fri att gå runt och titta och tänka så mycket man vill. Stå i havet en stund och bara ta in vågorna och horisonten, liksom. Lyssna lite på soundtracket, som hummar och dummar i samklang med det du tar dig för i spelvärlden. Ibland skiftar det årstid, och sen tar det slut. Trots att det knappt är ett spel i vanlig bemärkelse så har jag spenderat alldeles för många timmar här. Proteus är också ett spel jag återkommer till minst ett par gånger varje år. För precis som ett år är så mycket mer än bara fyra årstider så är Proteus mycket mer än bara ett spel. Gott så, vad var frågan nu igen?

Det ska gå fort som fan, vara hysteriskt svårt och så old school att mina sargade leder knakar i takt med de gungiga pixlarna på skärmen.

Majsan är som Witcher 3
När uppgiften kom tänkte jag länge och väl vilket spel som faktiskt skulle personifiera mig som person och tanken nuddade vid olika äventyrsspel och deras hjältar vilket egentligen inte kunde komma längre bort från den jag är. Där dom älskar puls och hårresande resemål så är jag faktiskt tvärtemot. Jag landade istället i Witcher 3 där jag ser mig som en Geralt utan svärd och kraftigt hår på bröstet. Jag är en person som njuter av mitt egna sällskap i skog och mark och som ofta väljer mitt egna sällskap framför massan.

Där Geralt har sin häst Roach vid sin sida har jag min massiva fluffiga hund som sällan lämnar min. Där Geralt har den tunga rollen att alltid bli närmad av monster vart han än beger sig så har jag Majsan lite av ett liknande problem men mer i form av städernas original som dras till mig som flugor kring en bajskorv vid varje busskur jag har oturen att vänta brevid. Mitt ex kallade mig lite av en idiotmagnet på grund av detta och så här i efterhand kan man ju säga att han hade rätt. Men där Geralt är fåordig och butter är jag mer som hans sidekick och speleman Dandelion.

Jag är snabbtungad och om skratt var en styrka så hade jag haft ett sexpack vid det här laget. Och sen så är jag en sucker för bubbelbad precis som en riktig Witcher, dock utan en massa kvinnofolk i mitt kar. När jag var liten tömde jag alltid min leksakstrunk med Smurfar och boskapsdjur i plast i badet men nu uppskattar jag att dricka en kall öl och läsa en bra bok i stället och slippa pilla ut en plastko eller gammelsmurfen ur kroppens skrymsel och vrå. Jag dräper kanske inte monster som yrke, men jag skulle vilja se Geralt överleva i matsalen på en högstadieskola med 350 elever. Stackaren hade sprungit ut gråtande efter Yennifers tröst, men jag Majsan håller dom i schack med bara en disktrasa som vapen och en humoristisk tunga. Undrar hur en witcher hade sett ut i min gröna lilla jobbhätta? Antagligen lika het som jag.

Marcus är som Microsoft Minesweeper
Gammalt och dammigt är kanske det första ni tänker? Och ja, det finns ju en sanning i det påståendet också, men låt mig förklara. För här finns lustigt många drag som jag trots allt delar med Microsofts gamla klassiker. För precis som Minesweeper, eller MS-Röj som det även är känt som här, är jag varken överdrivet flashig eller prålig. Jag är ingen vidare komplicerad individ, det du ser är ungefär vad du får, precis som MS-Röj. Här bjussas sällan på några onödiga krusiduller. Bara ren, koncentrerad närvaro som samtidigt underhåller (med dåliga ordvitsar). Spelets nedskalade och enkla gameplay är också en reflektion av hur jag i mångt och mycket lever mitt liv numera. Nedbantat och minimalistiskt.

Precis som i spelet så navigerar jag dessutom livet och vardagen med ganska uträknade och planerade steg. Jag antar det är därför jag också trivs så bra med mina katter, de likväl som jag är vanedjur som har sina distinkta rutiner de följer. Det krävs ofta dessutom lite tid och tålamod för att jag faktiskt ska öppna upp mig, inte minst i sociala sammanhang där jag kan framstå som rätt anonym och tystlåten. Jag liksom bara existerar där i bakgrunden i all försiktighet.

Kort sagt, jag är en logisk och till ytan ganska enkel och anonym herre. Ja, rent av småtrist. I varje fall tills man faktiskt börjar klicka runt och upptäcker att det ändå döljer sig ganska mycket underhållning under den lite stela fasaden.

Det krävs ofta dessutom lite tid och tålamod för att jag faktiskt ska öppna upp mig, inte minst i sociala sammanhang där jag kan framstå som rätt anonym och tystlåten. Jag liksom bara existerar där i bakgrunden i all försiktighet.

Kenny är som Red Dead Redemption 2
Jag har i många dagar gått och funderat - vilket spel speglar min personlighet? Detta är ta mig tusan den svåraste nöten jag har försökt knäcka på flera år. Zelda: Ocarina of Time? Super Mario World? Nej, det är ju spel jag älskar. De har format mitt spelintresse, men de definierar ju inte vem jag är. Red Dead Redemption 2 är ju också ett spel jag älskar, kanske bästa jag någonsin har spelat, men det är ju samma s... vänta nu här lite... Eureka, Kenny är som Red Dead Redemption 2! Då menar jag att jag är en sketen cowboy som älskar hästar? Nej, jag har aldrig ridit i hela mitt liv, jag är i det närmaste rädd för hästar. Utan det ligger till som följer nedan.

Jag är en filmvetare, och alla som spelat ovanstående spel vet att detta är en filmisk bedrift. En klassisk västern möter amerikansk realism. Storyn är otrolig, och många sekvenser och scenerier är även de helt fantastisk och slår mången film på nästippen. Jag är även en historiker, och detta spel utspelar sig alldeles i slutet på 1800-talet, precis när den gamla världen möter moderniseringen. Vi får politiska spänningar, hur plantageägarna behandlar både sitt gods och sina slavar samt en porträttering av ursprungsbefolkningen. Ett stycke amerikansk historia nerkokat till ett västernäventyr. Spelet visar även "bara ta det lugnt och chilla"-delen av mig då flera dagar i spelet kan gå åt till att bara utforska, hämta resurser eller bara hänga runt lägret eller närliggande by. Jag skulle till och med kunna sätta mig på saloonen och ta ett par glas kalla (nåja, kalla var de ju inte under denna tidsepok) öl och, just det, återspeglar ölkonnässören Kenny.