När min far en dag kom hem med en sprillans ny spelkonsol var lyckan total, såklart. Sonys framtidsmaskin Playstation var grå, kaxig och högteknologisk så det hette duga och några av mina bästa minnen kommer från den här tiden. Destruction Derby, Gran Turismo, Driver, Ape Ascape med flera. Jag var inte alls lika berest i spelvärlden då som jag är idag och det var på skolgårdens fotbollsplan de flesta spelnyheter och rykten konsumerades.
Det snackades mycket om det nya actionspelet Metal Gear Solid bland mina kamrater. Jag, som på den tiden ägnade mig mest åt fotboll på fritiden, snappade upp men lade inte jättemycket vikt vid vad som sas. Ett par hundra meter från vårt hus fanns det en videobutik, där brukade jag och min kompis Stefan hänga på helgerna och hyra Die Hard på VHS och köpa så många chipspåsar vi kunde bära med oss hem. Den videobutiken började även att hyra ut spel.
För 40 spänn fick man hyra ett Playstation-lir i ett dygn, vi nappade direkt och stod och glodde på nyheterna som fanns. Metal Gear Solid fångade våra ögon nästan direkt. Det idag ikoniska omslaget lockade oss med Snakes hårt naggade nuna. Det var vinter och vi sladda hem för att pula i skivan och starta äventyret. Mitt huvud exploderade. Mina då 12-åriga kroppsvätskor fyllde rummet, och allt detta hände innan vi ens hade kommit upp på Shadow Moses-ön på riktigt. Det var som en polygonrutig film och jag blev direkt förälskad i Solid Snake (och även röstskådespelaren David Hayter).
Jag berättade, aningen naivt, vad jag kände till Stefan: "Det här är fasen så snyggt spelen någonsin kommer att bli." Han höll med. Vi klarade givetvis inte Metal Gear Solid vår första hyrning och jag vet idag inte exakt hur många gånger vi kom tillbaka, pröjsade med vår gemensamma veckopeng, kutade hem och försökte komma lite längre. Det gick så långt att killen i kassan till slut gav oss spelet, för vi hade säkert betalat för det flera gånger om vid det här laget, men det gjorde att vi kunde grotta ner oss totalt i det episka äventyret. och det gjorde vi. Jag kan inte räkna till alla gånger jag har spelat det första Metal Gear Solid och jag kan säga med extrem säkerhet att jag kommer göra det igen.
Det finns såklart massor av beståndsdelar som gör Metal Gear Solid till den klassiker det är. Det nya, revolutionerande, berättandet, de starka karaktärerna, samt de moderna spelmekanikerna, Kojimas makabra sätt att förmedla vissa saker men framförallt: verklighetsförankringen och tematiken. Metal Gear Solid kändes som Hollywood-rulle från början till slut och var det spelet som fick mig att för första gången inse att gränserna för vad spel är och kan komma att bli nu var mycket svårare att definiera. Bara den saken att det gick att spela hela rasket utan att faktiskt döda någon (förutom bossarna) lade till ett extra lager av djup.
Många tycker att de långa codec-samtalen och de utdragna mellansekvenserna är avtändande medan jag fullkomligt njöt mig igenom spelet samtidigt som jag utforskade varenda samtal som kunde göras med samtliga av spelets karaktärer - dåliga engelskakunskaper från min sida till trots. Jag hade en period där jag levde, åt och andades Metal Gear Solid, jag satt med hakan i golvet under merparten av mina spelsessioner och var lika djupt insjunken i berättandet som hysteriskt skrattnödig åt nakna (men censurerade) rumpor, bajshumor och vargar med hjärtan över huvudet om en viss näsduk fanns bland mina tillhörigheter.
Uppfinningsrikedomen i spelets föremålssystem inbjöd till experimenterande, som att röka cigaretter för att se osynliga laserstrålar eller gömma sig i det nu mer ikoniska lådorna och även använda dessa för att snabbresa runt Shadow Moses var ingenting annat än briljant. Föremål som ljuddämparen var inget krav att hitta för att ta sig vidare i spelet men underlättade såklart massor för den smygsugne. Metal Gear Solid var proppat med detaljer och för sin tid oerhört komplicerat i sin strukturella utformning. Hela spelvärlden med dess fiender, bossar och huvudpersoner badade i olika nyanser och Hideo Kojimas inspiration från filmvärlden syntes precis överallt.
När Solid Snake tar sig an sina utmaningar är det lika mycket valfri James Bond-rulle som Escape From New York och Full Metal Jack men samtidigt något helt eget och något helt oförglömligt. Med mer än ett slut att belönas med, upplåsningsbara specialföremål att testa och nya sätt att tackla spelets utmaningar räckte spelet i många långa timmar för mig och jag köpte även till den separata skivan med VR-uppdrag och lade ner hundratals timmar på att klara allt, vilket i sig säger en hel del för nu såhär i efterhand kan jag konstatera att dessa faktiskt är supertråkiga.
Metal Gear Solid ändrade min uppfattning på vad spel är och det känns idag som jag klev in i en helt ny era i samband med att klarade det för första gången. Nu, nästan 20 år senare minns jag det fortfarande som den perfekta mixen mellan spel och film och beviset på att det går att berätta viktiga historier tillsammans med underhållande spelmekanik. Mycket har hänt sedan dess men ingenting har fått mig så spelsugen som Hideo Kojima och hans Playstation-debut.
Jag kommer aldrig glömma mötet med Revolver Ocelot eller första kampen mot Sniper Wolf. Jag tänker ibland på Cambell och hans relation med Meryl och förundras fortfarande över mängden tvister spelet innehåller. Jag minns att jag tyckte att cyborg-ninjan var den coolaste karaktären som någonsin tagit plats i ett TV-spel och när jag för första gången stod öga mot öga med Metal Gear Rex då tänkte jag: "Det blir inte bättre än så här". Jag älskar fortfarande Metal Gear Solid och även om jag håller den tredje delen i serien som ett bättre spel kommer Snakes besök på Shadow Moses Island alltid vara ett av mina starkaste spelminnen genom tiderna.