Svenska
Gamereactor
artiklar

Spelglädje verkar vara viktigast igen

Samtidigt som många gamers beklagar sig över kreativ torka och brist på spel från de största utgivarna, kliver nu otaliga mindre studios fram och gör dundersuccé med mindre produktioner med tonvikt på gameplay...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag har ju nyligen varit inne på att det våras för japanska rollspel, en åsikt jag tror står sig ganska bra, genren verkar må bättre än på väldigt länge, något inte minst Like a Dragon: Infinite Wealth, Persona 3 Reload och Granblue Fantasy: Relink är fina kvitton på. Men... de är sannerligen inte de enda spel som gjort bra ifrån sig den senaste tiden med mångmiljonförsäljning.

Spelglädje verkar vara viktigast igen
Trots att det är del tre i en serie och i grunden ett gammalt spel, blev Persona 3 Remake det snabbast säljande Atlus-spelet hittills. Kvalitet lönar sig.

Det mest uppenbara är såklart Palworld som fullständigt mosade sönder i januari, där vi under en veckas tid dagligen vaknade till nyheten att ytterligare en miljon spel sålts - samt att det dessutom hade kopiösa mängder gamers via Game Pass till Xbox. Men vi har såklart även det relativt nysläppta Helldivers II. Ett svenskt och helt ljuvligt co-op-actionspel som omgående gjorde praktsuccé till Steam, och sannolikt även gått rejält bra till Playstation 5.

Till detta kommer även succéer som Enshrouded, Dave the Diver, The Finals, Sea of Stars, Baldur's Gate III, Remnant II, Lies of P, Dredge, Ghostrunner 2 och Ravenlok - bara för att nämna några som antingen sålt över miljoner exemplar eller nått en mångmiljonpublik på annat sätt under det senaste halvåret. Undantaget Like a Dragon: Infinite Wealth, så har de alla två saker gemensamt, och det första är att de utvecklats med en lägre budget än våra typiska storspel. Många av dem är rent av regelrätta indies.

Detta är en annons:
Spelglädje verkar vara viktigast igen
Medan Patrick Söderlunds nya studio Embark gör succé med The Finals, kämpar EA och hans gamla arbetsplats Dice på med hafsiga och svindyra Battlefield-titlar.

Den andra saken är att de genomgående fått väldigt fina betyg och tillfört nytänkande till spelbranschen. Infinite Wealth får hänga med här eftersom det trots allt är ett menybaserat japanskt rollspel (en normalt svår genre utanför Asien) i en serie som inte varit särskilt stor i väst, och som trots uppenbara storspelskvaliteter ändå inte har i närheten av samma budget som Activision Blizzards, EA:s, Take-Twos, Ubisofts med flera andras största titlar.

Detta får mig att tro att vi ser en trend just nu som borde oroa de stora utgivarna ordentligt. Att många insatta gamers - den så kallade hardcore-publiken, om man så vill - länge fnyst åt live service-satsningar vet vi redan, men nu verkar det faktiskt som att även den stora massan börjat upptäcka att de lite sterila och fokusgruppsorienterade (ett spel anpassat för att tilltala alla, är ett spel som egentligen inte är optimerat för någon) mastodonttitlarna lämnar en del i övrigt att önska utanför höga produktionsvärden.

Spelglädje verkar vara viktigast igen
Ubisofts spel med öppna världar följer alla en tydlig mall av hur man låser upp och säkrar nya områden, vilket gör att de tappar mycket fräschör.
Detta är en annons:

Med det sagt vill jag inte låta som någon "vad var det jag sade"-elitist, för jag spelar gärna mina storspel själv och njöt av både Diablo IV, Alan Wake 2, Super Mario Bros Wonder och Starfield förra året. Av dessa är det dock endast förstnämnda som kan klassas som live service, medan de tre sistnämnda är sammanhållna berättelser som inte behöver DLC för att kunna avnjutas. Dessutom finns det absolut utvecklare av storspel som leds av personer med en tydlig vision och förmågan att leverera något riktigt fräscht och modigt, såsom exempelvis Bioshock Infinite, The Last of Us eller Red Dead Redemption 2.

Generellt är just spelglädje det viktigaste när jag väljer mina spel, gärna med känslan av att kunna få en liten wow-kick mellan varven av att se eller göra något jag inte varit med om förut. Och just detta är något de hårt mallade och lite slentrianmässigt utformade storspelen brukar ha svårt att ge mig, och värre har det blivit i takt med att de sällan känns som riktigt kompletta upplevelser eftersom de är utformade för att bara erbjuda en halv spelupplevelse som sedan kontinuerligt ska byggas ut för att bibehålla spelarna.

Spelglädje verkar vara viktigast igen
Storspel behöver absolut inte betyda kreativ torka, och ett spel som exempelvis Bioshock Infinite tjänar som utmärkt exempel för detta. Däremot är det lite för många storspel som saknar riktig nerv, och kanske i synnerhet live service-satsningar.

Sony är väl de som är mest uppmärksammade just nu för att verkligen gå all-in på live service, men sanningen är såklart att alla utvecklare arbetar mot detta i hopp om att kunna erbjuda nästa Fortnite, Roblox, League of Legends eller Genshin Impact. Men utöver att vara skapade för en väldigt bred publik som är villig att handla massor av säsongpass och mikrotransaktioner, så är de även svindyra att utveckla och tar lång tid på sig. Därför har vi senaste åren sett även stora utgivare stå nästan helt tomma på storspel. Microsoft hade sitt ökända 2022, och nu flaggar Sony för att det blir tomt på deras största serier fram tills åtminstone i april 2025. Ubisoft lanserade visserligen sent omsider Skull and Bones nyligen, men även det en halvbakad live service-produkt, och den franska giganten känns i mångt och mycket numera som en Assassin's Creed-fabrik. Activision å sin sida är en Call of Duty-fabrik trots massor av studios, och EA är i huvudsak sina sportspel (och de hoppas antagligen innerligt på att folk inte ska tröttna på årliga versioner med minimala uppgraderingar till fullpris).

Jag är övertygade om att de alla just nu följer med stort intresse och viss fruktan vad som händer på marknaden för tillfället. Om ett ganska billigt halvindiespel som Palworld kan sälja 20 miljoner i en grisblink, medan de når kanske tio miljoner med utvecklings-, reklam- och driftkostnader hundrafalt högre, så är det ju ingen vidare strategi. Dessutom är Palworld-spelarna på Steam "väldigt nöjda" enligt Valves betygssystem, medan vi ofta hör om hur spelare är extremt besvikna på de mångdubbelt dyrare och större produktionerna som inte håller vad de lovar.

Spelglädje verkar vara viktigast igen
Medan de största utgivarna plöjer ner miljarder i spel som har svårt att skapa riktig entusiasm, dräller det nu av mindre titlar som når mångmiljonförsäljning med låg budget och nästan helt utan marknadsföring. Palworld hör dock till extremfallen.

Risken är uppenbar att många av deras kostsamma live service-produktioner som just nu är under utveckling kommer bli ganska dåliga affärer. Hade varje dyr live service-produktion istället delats upp i tre delar, hade vi kunnat få massor av spel som Helldivers II, Persona 3 Reload eller Lies of P - vilket nog är vad många gamers trots allt hade föredragit. Och förmodligen hade det också varit bättre rent kommersiellt. I väntan på det uppvaknandet, fortsätter jag glädjas varje gång jag ser att ett spel skapat av ett lite mindre team med stor kreativitet säljer i miljontals exemplar. Det börjar bli väldigt många sådana nu och jag undrar om vi inte ser början på en ny, hälsosam trend för spelvärlden?



Loading next content