Spelminnen: Half-Life MP

Att själva storyportionen, hjärtat och hjärnan i Valves ikoniska debutspel från 1998 var och är briljant, det vet vi allihopa. Half-Life är ett av tidernas bästa spel alla kategorier och resan genom den underjordiska forskningsbasen Black Mesa i rollen som den otursförföljda forskaren Gordon Freeman är något som jag aldrig kommer att glömma, eller sluta älska. Men det är inte det jag vill prata om här, det är inte de minnena som jag valt ut att skriva om den här gången utan snarare min tid med multiplayerkomponenten i Half-Life som jag alltid ansett vara plågsamt underskattad.

En del av mig vill tro att MP-portionen i detta fantastiska mästerverk till actionspektakel hade uppmärksammats mer om det inte hade varit för att singleplayer-delen snabbt och unisont geniförklarades av en enig spelarbas samt världspress. Det enda utesluter ju nödvändigtvis aldrig det andra, något som framförallt Halo: Combat Evolved är ett lysande exempel på, men Half-Life trollband på ett sätt som inget annat actionspel gjort när det släpptes i slutet av 1998 och jag tror bara inte att det fanns plats för att uppmärksamma multiplayer på det sätt som hade varit rättvist. För det var, och det är, en snudd-på lika magiskt bra portion av denna produktion som Gordons mardrömsdag på kontoret, är.

För min del måste jag resa tillbaka till sommaren 1999 för att gräva fram mina käraste Half-Life-minnen. Jag arbetade för fulla muggar med mitt tidningsprojekt som vid det här laget var ett regelrätt, svart/vitt fanzine (men som skulle komma att växa till Missil) och försökte samtidigt hitta ekonomiska medel till att köpa en ny speldator. Ekonomin tillät dock inget datorinköp och eftersom tre av mina närmaste kompisar också saknade tillräckligt kraftfulla datorer för att få ut det mesta ur Half-Life sökte vi oss alla till den lokala videobutiken Videoett som hade satt upp sex stycken datorer på rad, i ett av rummen, som man naturligtvis fick hyra till priset av 50 kronor per dator och timme.

Jag minns det som igår hur vi synkade ihop oss efter avslutade arbeten och möttes på den murrigt lortiga, osammanhängande stökiga videobutiken dränkt i gamla dammiga VHS-fodral, slog oss ned vid varsin dator, döpte våra karaktärer och kastade oss ut på ett fåtal av de banor som ingick i MP-delen i Half-Life. Favoriten var alltid "Crossfire", en ödslig historia belagd i öknen och byggd kring en missil-silo där man som spelare kunde springa in, aktivera en missil och sedan låsa silons portar i samband med en tjutande nödsignal. Alarmet som gick innebär att man hade 20 sekunder på sig att snabba sig bort till skyddsrummen och gömma sig undan den kärnkraftsexplosion som var på ingång och detta ledde till direkt hysteriskt dråpliga matcher där en spelare stod beredd i ett av skyttegluggarna inifrån ett av skyddsrummen och försökte panga ned de andra som i vild panik sprang över helikopterplattan strax utanför missilsilon, alltid i något slags rasande tempo som påminde om Quake 2. Crossfire var underbart bra, är fortfarande underbart bra idag och för egen del håller jag den högt bland MP-banor genom alla tider, oavsett spel eller kategori.

En annan favorit stavades "Undertow" som var en trång kloakhistoria där två längre korridorer ledde fram till ett rum med gott om avsatser och platåer där man kunde ställa sig och vänta in de eller dem som valt att åka med i avloppskarusellen som startade längst bort i banan, i andra änden av korridorerna. Den som åkte med i avloppsvattenkarusellen spolades ut genom ett stort rör nere i rummet med alla avsatser och där stod det när vi spelade alltid någon och väntade, helst med armborstet som naturligtvis kunde dräpa med en enda pil, likt vilket effektivt snipergevär som helst. Det blev alltid en strategisk katt-och-råtta-lek på Undertow, för ibland kunde det absolut löna sig att åka ned i avloppsvattnet och följa den starka strömmen ned till samlingsrummet och strax innan man ploppade ur ur röret paddla allt vad man kunde på S-tangenten och samtidigt prickskjuta camparna med armborstet, för att sedan ploppa ut och samla på sig skyddsdräkten som låg på en av avsatserna. På samma sätt kunde det visa sig vara ruggigt effektivt att hålla till i den smalaste av korridorerna och mosa fram och tillbaka med Tau Cannon i högsta hugg.

Utöver "Crossfire" samt "Undertow" spelade vi en bana som hette "Gasworks" som släpptes som DLC ett halvår efter releasen av Half-Life, riktigt mycket. Där handlade det mycket mer om att smyga och vara försiktig för att inte bli träffad av armborstets sylvassa pilar än något annat och det var ett skönt avbräck från det explosiva vansinne som ägde rum på framförallt Crossfire, som jag minns det. Multiplayer-kartan "Datacore" var en favorit också där det mesta slutade med att vi alla sex dräpte varandra med granattillsatsen under pipan på maskingeväret, som än idag står sig som en av actiongenrens mest potenta och designmässigt lyckade standardpuffror.

När Black Mesa nu innehåller alla dessa banor i ett ordentligt upphottat skick finns det enligt mig ingen som helst anledning att inte varva sitt Call of Duty-duttande eller Apex Legends-hoppande med lite extra köttiga dödsmatcher i Half-Life MP. För det var alltid mästerligt designat och proppat av spelglädje och det står sig fortfarande som något av det roligaste jag vet och de två onlinematcherna jag precis avslutat gav mig nya minnen samtidigt som det verkligen kittlade min nostalgiska ådra.