Jag glömmer det aldrig. Jag hade skjutit upp det så mycket som möjligt för att suga på karamellen så länge som möjligt, men allt gott har ju ett slut - och vilket slut! Jag pratar förstås om självmordsuppdraget i Mass Effect 2, ett spelminne som jag fortfarande håller som det kanske bästa jag har upplevt i TV-spelsväg.
Min kärlek till Biowares utsökta rymdfärder började faktiskt med Gamereactors lyriska recension av det första spelet när papperstidningen fortfarande gavs ut och jag mindes hur jag läste samma text om och om igen. Dramatisk diplomati, besvärliga beslut, pampiga planetvyer, galaktisk mystik, rykande romantik... av beskrivningen att döma lät det som mitt absoluta drömspel och då jag varken hade en Xbox 360 eller en tillräckligt bra speldator skar det i Star Trek-hjärtat att missa vad en enad spelvärld kallade för ett "magisk rymdodyssé". Det var faktiskt Mass Effect som gjorde att jag tog mig i kragen och uppdaterade min "battle station". Jag älskade såklart Mass Effect, dess snärtiga karaktärer och dess hemlighetsfulla lore. Jag är nog inte den enda här som satt i trans när Faunts spelade upp M4 mot slutet; det kändes som att universum låg i din handflata och inga förhistoriska bläckfiskmaskiner från yttre rymden kunde stoppa dig. Jag var fri. Det var dock inte förrän jag plockade upp Mass Effect 2 som min kärlek till denna franchise blev officiell - och den där harmoniska frihetskänslan berövades från mig på bästa tänkbara sätt.
Jag skaffade tvåan till PS3 när datorn krånglade och jag minns att jag var tvungen att klicka mig igenom en interaktiv serietidning baserad på första spelet för att spika vilka val jag hade gjort. Efter det fick jag uppleva det kanske bästa introt sedan det inledande tågsekvensen i Uncharted 2. Ett nytt hot som var större än Geth flög in i bilden och demolerade min Shepard, tillsammans med alla mina drömmar om att få ligga runt i galaxens alla vrår. När chocken väl lade sig och när jag väl återskapade Shepard tack vare Lazarus-projektet, en snaggad kolonikvinna med ett smickrande stridsärr över ena ögat, gjorde jag mitt bästa för att. Det gick ganska bra, tills jag en tredjedel in i spelet upptäckte att hon var skelögd. Jag visste inte ens hur det var möjligt att göra det, men jag klandrade såklart Collectors för misstaget och Biowares stela ansiktsanimationer för mina kirurgiska brister.
Hur som helst blev Mass Effect 2 början på en lång och underbar kärleksrelation med spelets manusförfattare. Jag älskade spelet från första till sista minut tack vare sina rappa dialoger, sina distinkta karaktärer och för sina uppslukande gråzoner och jag har så många varma minnen från detta spel att jag skulle kunna dela upp denna artikel i 18 delar. Några av de skulle exempelvis handla om mitt OCD-spelande där jag startade om sparfilen när minsta dialogval kändes fel, alla gångerna jag använde Shepards kabin som min personliga ASMR-upplevelse efter en hård arbetsdag, hur jag nästan satte i halsen av skratt av Mirandas medvetna kameravinklar, hur ofta jag experimenterade med besättningsmedlemmarnas interaktioner eller hur jag hopplöst försökte tränga mig in i Talis byxor i tron om att man kunde ligga med allt och alla i universum. Den här artikeln handlar dock främst om självmordsuppdraget som hela spelet grundar sig på. På andra sidan Omega 4-relän väntade ju undergången på andra sidan galaxen. Den väntade så hotfullt och skapade ett så starkt intryck tidigt in i spelet, den här förbjudna genvägen som färgades av en domedagsröd filter och jag minns ögonblicket jag gjorde allt i min makt för att fullborda spelet till 99% innan jag väl vågade mig ut.
Vad som följde var kanske den mest intensiva upplevelsen jag har haft i mitt liv. Jag var fullt medveten om att min besättning kunde ryka med vilken sekund som helst och jag svettades ymnigt när jag väl skulle välja ut mina sista bataljkompanjoner i Collector-basen. Musiken... musiken! Jag drog fåtöljen närmare TV:n som om det skulle göra någon som helst skillnad med den audiovisuella upplevelsen, medan jag, Garrus och Tali försvann djupare och djupare ner i den utomjordiska basen och nådde slutbossen. Ja, i slutändan gjorde skaparna inte så mycket av den människobaserade Reapern i den tredje delen och idag utgör den kolossala Terminatorn en bråkdel av Reapers invasionsplaner kan jag känna. Jag kan till och med förstå de som blev besvikna på det stora avslöjandet, eller tyckte att roboten mest var en fånig bosstrid. Det struntade jag dock i när jag kommenderade min tappra besättning i den klibbiga fåtöljen. Där och då var det på liv och död, det skränande metallkraniet kunde permanent döda någon av mina kompanjoner och att se Garrus glida nerför balkongen gav mig nästan en hjärtattack.
På vägen ut från den exploderande basen, tillsammans med den bombastiska musiken, kände jag definitionen av spelglädje; jag kände mig som en råbarkad hjälte som slogs mot helt omöjliga odds och jag kände mig så utmattad av finalen att jag nästan befann mig där, i fiendens vidöppna helvetesgap och kände det glödande svavlet i ögonvrårna. Jag kände sådan stolthet över min skelögda monstruositet för att att ha hållit mitt självmordsgäng vid liv att jag startade ännu en genomspelning - trots att jag i princip redan upptäckt majoriteten av vad tvåan hade att erbjuda. Medan det idag finns tekniskt mer avancerade spel och gott om rollspel med ännu mer komplexa karaktärer än den ojämna karaktärsgruppen i Mass Effect 2 har jag ännu inte återupplevt det adrenalin och renodlade spelglädje som denna actiontäta tvåa bjöd på. Visst var det lite mer strömlinjebaserat och puckoaction var något mer betonat här än ettan, men jag älskar det än idag.