Spelminnen: The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Sommaren 2016 hade jag närmast gett upp på att få tillbaka mitt spelintresse. Bortsett från sporadiska toppar hade spelmediet successivt förlorat sitt grepp om mig i tio års tid. Jag försökte hänga med i turerna kring de nya konsolsläppen, bland annat här på Gamereactor, men ansåg att konsolerna i sig var för mycket pengar att slösa på ett "simpelt nöje". I mitt studentrum fanns enbart en Xbox 360 och en Wii som jag ibland startade upp på gråa och trötta söndagar, bara för att inse hur lite jag egentligen ville göra det där. Spela - resonerade jag - det fanns ju så mycket viktigare och nyttigare saker att göra.

Livet i studentkorridor är ju dock rätt speciellt. Främst i och med att det medför dagliga, mer eller mindre frivilliga sociala interaktioner. Inte sällan tvingas man anpassa sina rutiner efter människor man inte har något som helst gemensamt med, men ibland uppstår också nya vänskaper. Själv trodde jag, något pessimistiskt, att jag var för gammal för sådant. Nya vänner, tänkte jag, vem får det vid 25 års ålder?

En dag kom jag att prata med en nyinflyttad psykologistudent, Karl Fredrik. Han berättade att han aldrig spelat Zelda-serien och jag berättade att jag försökt ta mig igenom The Legend of Zelda: Ocarina of Time via Virtual Console på min Wii, men att jag inte hade orken att ta mig förbi eld-templet på egen hand. Det fanns helt enkelt inte tålamod till det. Löste jag inte ett pussel på två minuter löste jag det med hjälp av Google, och den belöning som annars hade varit så ljuv - gick mig helt förbi.

Så vi bestämde oss för att veckan därpå ge oss i kast med Ocarina of Time, från och med där jag hade slutat. Vår första och enda devis löd: Aldrig någonsin googla, hur trögtänkta vi än var skulle vi aldrig ta genvägar. Karl Fredrik poppade popcorn och greppade den jordnötsformade "classic"-handkontrollen. Jag vågade inte säga att jag avskydde kladdiga speldosor.

Hur jag än vrider och vänder på det är jag en väldigt klassisk "kille", i alla fall enligt stereotypen att killar behöver något att göra när dom umgås. Och det gäller fortfarande för min del; jag sitter inte ansikte mot ansikte och bara pratar med en vän. Något förtärs, något spelas eller - i värsta fall - sportas. Umgängesformen som jag hade vuxit upp med men till stor del förlorat, att spela ihop, tillsammans med faktumet att vi klurade på bland annat vattentemplets förvirrande pussel i timmar, gjorde att jag med Karl Fredrik hittade tillbaka till spelens glädje.

Första kvällen tog vi oss förbi ormdraken i eld-templet. Andra kvällen, veckan därpå, bad jag honom snällt tvätta händerna mellan popcorn-ätandet. Tredje kvällen, ytterligare en vecka senare, hade vi utarbetat en rutin. Likt Public Enemys Flavor Flav blev jag en hype-man under striderna och hejade på Karl Fredriks svärdskonster, medan jag fick sköta kontrollen och navigera oss fram i pusslen, främst eftersom han konstigt nog aldrig lärde sig hur man riktade den fria kameran.

Tiden började dock rinna oss ur händerna. Månaden hade hunnit bli augusti och Karl Fredrik skulle ta tåget till barndomshemmet dagen därpå, för att sedan studera utomlands under hela höstterminen. Vi var fast beslutna att hinna färdigt för att inte förlora momentum; att fem månader senare behöva återgå till Ocarina of Time var helt uteslutet. Och vi hade redan planerat för att påbörja Majoras Mask efter nyår. Det fanns helt enkelt ingen tid att förlora, klockan var strax efter sju på kvällen och vi trädde in i Spirit Temple.

Men det gick trögt. Karl Fredrik kämpade mot de bepansrade riddarna med yxor, jag vred speglar och riktade solljus för glatta livet. Mot tvillingarna Rover upplevde vi att den förbannade nötkontrollen svek oss. Vi dog, och försökte igen. Först på tredje försöket lyckades vi, andades ut, andades in och begav oss mot Ganons slott. Klockan började närma sig tio.

När vi efter ett par trötta timmar sedan besegrade Ganon för vad vi trodde var sista gången sov hela studentkorridoren. En timer sattes igång, hela slottet var på väg att rasa. Vi satte av ner för stentrapporna i hälarna på Zelda och det var som om vi sprang mot tiden själv. På grund av sega gäspningar begick vi upprepade nybörjarmisstag och tvingades oupphörligen göra om flykten. Slutligen stod vi öga mot öga med Ganon, och i de ödesmättade ruinerna insåg vi att Biggoron Sword kanske inte hade varit en så dum idé ändå.

I sin andra fas skjutsade Ganon nämligen iväg vårt Master Sword åt skogen, och på grund av ett förbisett sidouppdrag tvingades vi slåss med bomber, slägga, nötter, Din's Fire, hookshot och pilbåge. Till och med jag fick testa att slåss nu, men vi halkade båda med fingrarna i det popcornfett som jag gjort ett sällsynt undantag för. När solen var på väg upp över de skånska åkrarna funderade vi på att ge upp. Karl Fredrik skulle ju hinna packa och göra sig redo, och det förstod jag.

Så hände plötsligt något. Vi fann fram till den taktik miljontals spelare före oss bemästrat, och fick Ganon på fall. I vad som skulle komma att bli mitt finaste spelminne någonsin lyckades vi med ett gemensamt knapptryck ha ihjäl Ganon (för denna gång) just när klockan slog fyra på morgonen. Fåglar hade börjat kvittra i trädet nedanför fönstret och vi firade med att steka ägg och rosta bröd som vi åt medan vi diskuterade vår sanslösa bedrift.

Karl Fredrik åkte sedan iväg till Sydostasien och jag fortsatte att spela diverse titlar på egen hand. Jag införskaffade min första nya konsol på över tio år, en blygsam Nintendo DS, och när han kom tillbaka brände vi successivt igenom hela Zelda-serien. Vår favorit är och förblir Majora's Mask, vars pussel vi fastnade på i timmar och vars masker vi under alldeles för långa spelsessioner gjorde oss många, löjliga teorier om. Däremot fann vi aldrig charmen med Wind Waker; det eviga fiskandet förtog spelglädjen helt för oss. Vi har dock fortsatt att spela sedan dess, och inte bara Zelda. Bara härom månaden körde vi klart It Takes Two, och många fler titlar ska det bli.