I vanliga fall när jag skriver en text handlar det om en förtitt på ett spel som ska komma, eller en recension på något som snart släpps, eller kanske en artikel om något som i värsta fall går att köpa på auktion för dyra pengar. Men när du läser det här är det redan försent, om du inte var en av två tusen glada spelfans igår kväll. Jag talar förstås om Play - A Video Game Symphony.
Play är ett koncept framtaget för att försöka knyta samman spelmusik och mer klassisk musik, för att visa att skillnaden egentligen inte är så stor. Förra året turnerade dirigenten och entusiasten Arnie Roth i USA med More Friends - Music from Final Fantasy. Även Play är till största delen en amerikansk tillställning men av någon lycklig anledning fick vi i Sverige prova på lite klassisk spelmusik. Biljetterna sålde slut på rekordtid utan att man ens hade hunnit annonsera i tidningar. Det var förstås word-of-mouth från fans som sålde biljetter, men många hann inte få tag på dem innan de tog slut. Jag har en sak att säga: ni har missat något.
Det hela började redan en timme innan det började. När dörrarna öppnades och några tusen strömmade in för att inhandla CD-skivor, program och t-shirts började retrobandet Powerplay spela en kavalkad av klassiska NES-låtar och välbekanta jinglar. Stämningen blev direkt på topp efter medley på medley av odödliga syntslingor, framförda med entusiasm och glädje, och vilda rop efter Mega Man, Punch Out och Ninja Gaiden förvirrade nog de få traditionella musikälskarna som hade vågat sig dit den kvällen. Fans av den gamla spelmusiken bör ta en titt på Powerplays hemsida där du kan ladda ner deras tolkningar, även om det förstås lät bättre live. Allsången, eller åtminstone allhummandet, till Castlevania bana 3 gav rysningar i hela kroppen. Eller också var det för att jag stod precis innanför dörren, med Stockholms ombytliga väder utanför. Nej, det var helt enkelt musik helt för mina kantiga åttabitsöron.
Men huvudnumret började klockan åtta inför en praktiskt taget fullsatt sal, vilket borde innebära ungefär 2500 i publiken. Arnie Roth dirigerade även denna konsert. Med sig hade han också Rony Barrak, en libanesisk trummare som senare bjöd på flera otroliga prestationer, men mer om honom senare. I publiken satt också, som hedergäster, Nobuo Uematsu (presentation överflödig), Chris Hülsbeck (Turrican, Great Giana Sisters och Star Wars-spelen till Gamecube), Joel Eriksson, Fredrik Englund och Bence Pajor (Battlefield 1942 och Battlefield 2) samt Gustaf Grefberg (The Chronicles of Riddick). Även om våra svenska talanger kanske kände sig vilsna och överväldigade tillsammans med giganterna, så stod sig deras musik väl i konkurrensen, särskilt när Barrak, med händerna på en trumma, körde ett långt solo med närmast omänsklig fingerfärdighet. När han sedan drog fram en lerkruka (!) och spelade som en hel orkester på egen hand stod det klart vem som var den största musikern i byggnaden. Riddick-musiken, tillsammans med ett stycke från Hülsbecks Apidya, var särskilt utvald till den svenska konserten.
Det bjöds på musik från nästan alla de stora serierna. Själv tyckte jag allra bäst om en ljuvlig version av Shenmue-temat, men även World of Warcraft var förstås magnifikt med ett intro från ingången till Stormwind. Ni vet, det där som aldrig blir gammalt. Bland höjdpunkterna fanns också öppningstemat till Final Fantasy VIII; Liberi Fatali, ett medley från Chrono Trigger och Chrono Cross samt en del av den strålande musiken i Morrowind. Även det episka Halo-temat kändes hela vägen ner i ryggraden, mycket tack vare körsången från de unga gymnasieeleverna som bistod orkestern. På pluskontot fanns också publikfriande tolkningar av klassiska teman från Super Mario-spelen, Sonic och Zelda.
Producenten bakom Play, Jason Michael Paul, menade att tanken är att sammanföra två grupper som annars inte har något gemensamt. Kompositörerna höll förstås med, även om Nobuo Uematsu inflikade att spelmusiken fortfarande har en bra bit kvar. Liksom filmmusiken är den extremt omtyckt, men bara inom en smal krets. Det finns trots allt inte särskilt många som kan rabbla upp filmmusiker på rak arm. I övrigt syntes en stor entusiasm, både bland de närvarande och de företag som har bidragit till projektet. Gustaf menade att det är särskilt stort att bli spelad på hemmaplan. Det blir förstås mer påtagligt att se tusentals hurrande fans, även om man gjort ett spel som sålts i hundratusental runt om i världen. På storbildsskärmarna visades då och då klipp från de aktuella spelen, med en del godbitar från Halo 3, Metal Gear Solid 4 och Blue Dragon (som var det "hemliga" extranumret). Jason avslöjade också att man har pågående förhandlingar om kommande konserter där vi mycket väl kan få höra musik från Castlevania, Mega Man, Soul Calibur eller andra urklassiska serier. Särskilt Castlevania var väl annars något som saknades.
Vill man vara elak kan man säga att Metal Gear Solid-temat och Theme of Laura från Silent Hill 2 inte passade i symfoniversion, att genrebytet till Swing de Chocobo inte var helt klockrent och att produktionen på det hela taget hade små missar här och där. Kanske behöver till och med Kungliga Filharmonikerna mer än några veckor på sig för att repetera in vad som garanterat är en helt ny repertoar. Men då missar man poängen. Det här är något av den bästa musiken som har gjorts till spel, framförd på ett berömvärt sätt på en av Sveriges finaste platser. Även om DVD och CD av konserten kommer att släppas finns det inget som går att jämföra med att vara på plats, inför en orkester på hundratals musiker, oavsett hur fet ljudanläggning man har där hemma. Det var en happening för tvåtusen spelfans, ett tillfälle då antalet Final Fantasy-figurer, NES-kontroller och 1UP-svampar på t-shirtarna översteg den vanliga genomsnittsåldern på publiken, för att inte tala om att denna genomsnittsålder förmodligen hade sjunkit med 30-40 år för kvällen. Play pride, säger jag, och välkomnar Play åter till Sverige så snart som möjligt.
-----------------------------------------------------------------------------------
Bildtexter:
Bild 1:
Att se bilder på Master Chief, Warcraft-nattalven och Mario hänga på fasaden till Konserthuset ger ett smakprov på den kulturkrock som skedde.
Bild 2:
Vid en presskonferens samlades giganterna för att berätta om konserten och sina egna spel. Från vänster Bence Pajor och Joel Eriksson från DICE, Chris Hülsbeck från Factor 5, Stefan Forsberg från konserthuset och Nobuo Uematsu, numera egen företagare.
Bild 3:
Konserthuset igen.
Bild 4:
Arnie Roth presenterade varje nummer till ljudet av jubel från publiken.
Bild 5:
Powerplay fick foajen att rocka mer än någonsin förr och åttabitstoner ekade över hela Hötorget.
Bild 6:
Nog lyckades Konserthuset locka en helt ny publik alltid. Frågan är om den återvänder när det är gammalt blaj som Mozart och Stravinsky som står på schemat igen.
Bild 7:
Rony Barrak var inte riktigt snabbare än vad ögat kan se, men helt klart snabbare än kameraslutaren kan slutas. Snygga silkesjackor hade han dock.
Bild 8:
Nej, det är inte Ormtunga som viskar förrädiska ord i mästarens öra, det är bara hans tolk.